Patrik Engellau

De flesta intresserade men rätt okunniga svenskar, till exempel jag själv, undrar en del över islam eftersom man hör så olikartade uppfattningar om vad religionen faktiskt lär i vissa betydelsefulla frågor.

En sådan fråga är det här med Islamiska staten. Står IS på stabil muslimsk grund? Är dess ideologi och beteende förenliga och i överensstämmelse med Koranen, hadhiterna och andra heliga urkunder? Mohamed Omar, uppskattad skribent på dessa sidor, säger ja, andra säger nej. Hur är det egentligen?

En annan fråga är om troende muslimer menar att läran, som den presenterades av profeten Muhammed gäller för alla tider och alla platser enligt den ursprungliga formuleringen. Är profetens faktiska handlande ett rättesnöre även för vår tid? Han ”fullbordade” exempelvis sitt äktenskap med hustrun Aisha när Aisha var nio år. Det betyder att han hade sex med henne. Är motsvarande acceptabelt även i vår tid? Och hur är det med andra handlingar av profeten? Ska de fortfarande betraktas som upphöjda och vägledande?

Det här är inga ondskefulla frågor utan angelägna och grundläggande för åtminstone mitt ställningstagande till islam.

Patrik Engellau

Om din själ just nu suktar efter någon stark, epokgörande, högoktanig aha-upplevelse med insikter utöver det vanliga så kan du sluta läsa här, för detta är bara en alldaglig betraktelse över förändringarna i vår värld.

Jag håller på att skapa en stiftelse som ska husera Det Goda Samhället och som därför heter just Stiftelsen Det Goda Samhället. Syftet är inte minst att ha en juridisk person att tigga pengar till, för med teveprogram och allt så blir det ganska dyrt (och då vet du inte vilka storvulna planer jag har för den händelse miljonerna börjar rulla in).

Stiftelser registreras vid och övervakas av länsstyrelser. När man ska ansöka om tillstånd att bilda en stiftelse fyller man i blanketter och skickar in till sin länsstyrelse tillsammans med ett antal bilagor i enlighet med de föreskrifter som länsstyrelserna så förtjänstfullt och tydligt beskriver på sina hemsidor.

Om du tror att jag tänker klaga på den byråkrati som utövas har du fel. Länsstyrelsen, i det här fallet i Stockholm, men det är sannolikt på samma vis i andra landsändar, kräver trots allt inte mer än vad som känns rimligt. Kanske darr på ribban, se nedan, men det får man tåla.

Patrik Engellau

Den här bloggen håller sig med den förklarande och rätt kaxiga underrubriken ”Här skapas samtidens självförståelse”. Några har frågat vad det betyder.

Egentligen tror jag det handlar om två frågor, dels vad som menas med vår tids självförståelse, dels om det verkligen behöver skapas någon ny självförståelse eftersom vi redan har en. Kan den vi har inte duga ett tag till?

Svaret på den första frågan är filosofiskt och svårt, svaret på den andra är nej.

Var och en har förstås sin egen självförståelse, man kanske tycker att man är en trevlig prick fastän ingen annan verkar instämma. Men här handlar det inte om individens, utan om samhällets, självförståelse, närmare bestämt den etablerade berättelsen om vad det gemensamma samhället, i det här fallet Sverige, har för egenskaper, värderingar och ambitioner.

Patrik Engellau

Som du troligen noterat har jag en fäbless för att uttala mig i frågor som jag inte begriper. Dagens övning i genren gäller stamcellsforskning, särskilt de etiska aspekterna på embryonal stamcellsforskning. Min poäng är att frågan visar att det västerländska samhället förlorat sin beslutsamhet och självsäkerhet, vilket kanske är bra.

Cellerna i det mänskliga embryot – ett embryo är ett utvecklingsstadium uppemot åtta veckor efter befruktningen, se Statens Medicinsk-Etiska Råd för närmare information – är enastående flexibla små varelser. De kan utveckla sig till nästan vilken cell som helst, kanske cell i hjärnan, kanske cell i levern. Med tiden blir cellerna alltmer specialiserade, typ att en levercell som kan utveckla sig till att fylla olika leverfunktioner inte längre duger till hjärncell. Människans åldrande beror på att det inte nyskapas en massa anpassningsbara celler som kan ta över efter celler som slutat fungera. Ungefär så har jag fattat det.

De embryonala stamcellerna är de mest mångsidiga och därför potentiellt mest samarbetsvilliga och användbara man kan tänka sig. Om jag vore medicinsk forskare skulle jag ivrigt kasta mig över dem och hänsynslöst forska mig fram till gränserna för vad det mänskliga intellektet förmår upptäcka. Möjligheterna verkar oändliga. Obotliga mänskliga lidanden, exempelvis Parkinsons sjukdom, skulle kunna förebyggas med framgångsrik stamcellsforskning. Det kan väl hända att det blev fel någonstans, skulle jag tänka, men de möjliga upptäckterna är alldeles för lovande för att jag skulle ha rätt att lägga band på min iver att skapa ny kunskap.

Patrik Engellau

Författaren och historikern Peter Englund uttalar sig i rubrikens ärende på DN Kultur, men som påstående, inte som fråga. Han menar att den gör det. Det är ingen poäng att vara rädd längre, säger han, för terroriströrelser tar alltid slut av sig själva. Anarkisterna slängde bomber fram till första världskriget och upphörde därefter att existera. RAF, ETA och IRA härjade på 70- och 80-talen och slutade därefter att mörda.

Så kommer det också att bli med de islamistiska terroristerna, förklarar historikern. De är ”förlorare, knäppgökar, småkriminella och… kvinnohatare” och är inte farliga eftersom de inte har begripit att ”omöjligheten att skydda sig gör att rädslan de hoppas underblåsa mister sin funktion och blir irrationell”.

Om vi gör lång näsa mot terroristerna slutar de bomba: ”håller vi alla bara huvudet kallt och inte låter oss dra med i de energier som terroristerna hoppas släppa lösa, så kommer det att gå med jihadisterna som med alla deras föregångare: de kommer inte att uppnå sina mål, de kommer att krossas och förpassas till historiens skräphög”.

Patrik Engellau

Häromdagen var jag på middag hos ambassadören för ett sydeuropeiskt land. Till kaffet fick jag tillfälle att prata med ambassadören, som visade sig vara en intelligent och nyfiken kvinna. Det framgick snart att vi båda hade erfarenhet från u-landsbiståndsbranschen och jag berättade engagerat historien om hur jag förstört ett helt land (historien berättas även här).

När hon plötsligt förstod att jag inte bara stod och skröt, utan faktiskt haft åtminstone delat ansvar för ifrågavarande lands förstörelse blev hon alldeles paff, men inte för att jag haft fräckheten att förstöra landet, utan för att jag tog på mig i alla fall en del av skulden. ”Jag har aldrig förut träffat en svensk som erkänt minsta förseelse”, sa hon. Hon hade bott fyra år i Sverige, talade svenska och hade aldrig stött på en svensk som ansåg sig någonsin ha gjort fel. Hon menade att svenskarna i det avseendet troligen innehar europeiskt rekord.

Jag frågade vilket europeiska folk hon ansåg låg i andra ändan av skalan, alltså vilket folk som var mest benäget att se och erkänna sina eventuella brister. Tyskarna! sa hon. Tyskarna, överlägset. De har fått så mycket spö sedan andra världskriget att självkritiken har blivit en del av deras personlighet.

Patrik Engellau

Hela mitt liv har jag hört tyskar förtalas och avhånas. Tyska språket är fult och äckligt feta tyskar fyller upp de spanska badstränderna.

Men varenda gång jag träffar tyskar i verkligheten – senast häromdagen när jag reste till Hamburg för att begrava en kusin – finner jag dem vänliga, lågmält ordentliga och hjälpsamma. Till tyskens återupprättelse skriver jag därför två texter, idag och i morgon.

I Peter Luthersons bok Erfarenhetsunderskott citeras upptäcktsresanden Charles John Anderssons bok Sjön Ngami. Forskningar och upptäckter under fyra års vandringar i sydvestra Afrika. Andersson har studerat ”mark- och egendomsjuridik” hos folkgruppen Damaras:

Patrik Engellau

(Eftersom jag publicerar en text om dagen skriver jag för ett textlager för att utjämna kreativitetsvariationer. På så sätt kan jag kompensera en dags störande sammanträden eller idétorka med en annan dags dubbelproduktion. Den här texten skrev jag före dådet på Drottninggatan. Men den är lika – eller ännu mer – relevant i alla fall.)

Min manliga intuition är ofta rätt tillförlitlig. Den brukar kunna förutsäga händelsernas riktning om än inte med samma precision förändringarnas hastighet. Den har en tendens att tro att saker går fortare än de gör i verkligheten.

För ett år sedan, i början av 2016, skedde något slags stämningsförändring i migrationsfrågan. Förändringen berodde på att mottagningssystemet hade storknat hösten 2015. Politikerna började påstå saker som de aldrig tidigare vågat säga, till exempel att Sverige skulle läggas ”på Europas absolut lägsta nivå” när det gällde asylvillkoren och att skarpa åtgärder höll på att vidtagas för att bromsa migrationen. Inget av detta var förstås sant.

Patrik Engellau

Kommer du ihåg de där händelserna för ett tag sedan när poliser frågade socialsekreterare var vissa papperslösa, som skulle utvisas, höll till? Socialsekreterarna visste tydligen detta, kanske för att de levererade sociala förmåner till bostaden, men polisen saknade uppgifterna. Socialsekreterarna vägrade uppge adresserna eftersom sådant angiveri, sa de, stred mot deras professionella etik.

Min portugisiskalärarinna hade läst om detta i brasilianska tidningar och ansåg händelserna synnerligen exotiska. Hur är det möjligt att socialsekreterare bestämmer över poliser? frågade hon och skakade misstroget på huvudet.

Jag tog ett djupt andetag och började förklara. Den moderna staten började byggas på 1500-talet eller så, sa jag. Thomas Hobbes skrift Leviatan beskriver vad det handlar om, nämligen en enorm våldsmakt som svartsjukt värnar om sitt våldsmonopol och vildsint slår ned den som går den emot. Maktcentralisering. Det var bra för folket, fortsatte jag pedagogiskt, för Leviatan såg till att reglerna upprätthölls, äganderätten skyddades och brottslingar fångades, dömdes och fick sitt straff.

På det viset fick vi en stat med makt, med polis, försvar, domare, fängelser. Från den grunden kunde mänskliga rättigheter börja utvecklas.

Patrik Engellau

I boken Erfarenhetsunderskott plockar Peter Luthersson fram ett antal undanställda skrifter av kända svenska författare, från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal, som besökt Mellanöstern och Afrika, exempelvis Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Låt mig återcitera lite text om Palestina av Fredrika Bremer bara för att du ska komma i stämning. Hon berättar om:

… de rövaretåg, som arabstammarna ständigt utföra mot varandra. De förstöra varandra under ett fortfarande krigstillstånd, och göra landets odling omöjlig. Ingen säkerhet, intet lugn!… Araberna ligga i oupphörlig fejd med varandra, stam emot stam, by emot by, och den starkare stammen, den större byn ödelägger så småningom den mindre… Shiiter och Sunniter äro bittra fiender… Detta avskyvärda förstörelsesystem härskar över hela landet och gör all fridsam odling och allt trevsamt liv omöjligt. För att kunna bo här med någon trygghet måste européer bilda en koloni, stark nog för att med vapen i hand försvara sig mot dylika gräshoppståg och hålla araberna i respekt… Vad som felas är armar, är kolonister, som kunde uppbruka flera av dessa dalbottnar… Araberna duga ej härtill. Man kan ej lita på deras arbete, ej heller på deras trohet mot de kristna. Men en något stark koloni av tyska jordbrukare skulle helt visst finna sin vinning här… De Västerländska folkens plikt [är] att rycka Palestina ur händerna på det folk som nu orenar och förnedrar det.

Patrik Engellau

Jag vet att det finns framgångsrika konspirationer. När min svägerska nyligen skulle fylla 60 år sammansvor sig hennes man (min bror) och hennes syster i syfte att ett fyrtiotal gäster skulle överraska det ovetande födelsedagsbarnet med champagne och fin middag. Det fungerade hur fint som helst, så man ska inte lättsinnigt avfärda alla slags teser om stämplingar och ränkspel.

Men just den här födelsedagskonspirationen hade ett speciellt drag som kan vara förklaringen till dess triumf, nämligen att det handlade om att runt fyrtio personer enade sig för att lura en enda (födelsedagsbarnet). De flesta mer genomarbetade konspirationsteorierna handlar inte om många mot en, utan om få mot många, typ ”judarna” mot ”alla andra” som i Zions vises protokoll.

En väldigt populär konspirationsteori i våra dagar är att världen styrs mot fördjupad globalisering av ett litet antal superrika, i huvudsak amerikanska, miljardärer som träffas inom ramen för den Trilaterala kommissionen eller Bilderberggruppen eller Aspen Institute. David Rockefeller, som nyligen dog vid 101 års ålder, anses ha varit den här konspirationens hedersordförande. Han hade nämligen sagt så här, vilket uppfattas som ett tydligt erkännande från hästens egen mun:

Patrik Engellau

Tisdagen den fjärde april gasbombade Syriens president Bashar al-Assad delar av Idlib-provinsen, troligen med nervgasen sarin. Mellan 20 och 30 barn plus ett okänt antal vuxna dödades. Två dagar senare förklarade president Trump för det amerikanska folket att bombningarna var ”en skam för mänskligheten” och att han beslutat att gripa in militärt. Han lät skicka 60 Tomahawk-missiler, varav en föll i havet, från krigsfartyg i Medelhavet till Shayrat-basen, ungefär 16 mil söder om Idlib, varifrån al-Assads anfall avgått. Före missilattacken varnade amerikanerna ryssarna så att de kunde hålla sig undan. Samtidigt håller USA Ryssland åtminstone delvis ansvarigt för att Ryssland inte tillsett att dess protegé al-Assad, i enlighet med internationella överenskommelser, gjort sig av med den stridsgas han hade.

Så har händelserna allmänt presenterats i media. Det låter trovärdigt nog.

Men det var en sak jag inte kunde förstå och den gav mig energi att snoka lite mer. Varför skulle Bashar al-Assad ta en sådan risk att uppröra framför allt USA? År 2013 hade ju Obama sagt att om al-Assad använde gas mot sitt folk så skulle han därmed passera en ”röd linje” vilket skulle föranleda en amerikansk attack. Trots det gasade al-Assad sitt folk. Obama anföll inte al-Assad. I stället fick han utfästelser som han trodde på att den syriska regeringen skulle destruera all gas den hade och förstöra alla existerande gasfabriker. Skulle al-Assad nu ha vågat väcka den där björnen igen, särskilt som USA fått en ny president som var mindre fientligt inställd till Syriens allierade Ryssland? En president som dessutom utnämnt al-Assads huvudfiende Islamiska staten till sin egen huvudfiende och som tonat ned de gamla amerikanska kraven på att al-Assad måste jagas från makten. Man skulle tro att al-Assad borde vädra morgonluft bara han inte gjorde något dumt – och så gjorde han det med berått mod.

Patrik Engellau

Kommentarerna till min krönika om att det vore bra om folk slutade skämmas och tog bladet från munnen har gett mig en del att tänka på. Jag skrev bland annat att SvT, som hävdat att sajten ”Rädda vården” gav en onyanserad och ensidig bild av sjukvården, hade en poäng. Anna Lindén genmälde så här:

Patrik, det du påstår om Facebook-gruppen ”Rädda vården” (sajten med samma namn har överhuvudtaget inga ”skräcknyheter”) ovan är djupt orättvist. Gruppen drivs av undersköterskor som utan tvekan vet vad de talar om. Dess syfte är inte att ge en neutral bild av svensk sjukvård, utan att sätta problem de dagligen upplever under debatt.

Jag kan förstå och sympatisera med resonemanget. Undersköterskorna bakom sajten är säkert uppriktiga och ärliga och värda mycket medkänsla och sympati. Ändå är det något som skaver hos mig. Jag är tacksam att Anna Lindén och andra tvingar mig att hitta och formulera mina skäl.

När vi samhällsvarelser tar emot ett budskap i form av en text eller bild eller video eller vad som helst så uppkommer genast frågan om vem som skickar budskapet och vad vederbörande har för avsikter. I princip finns två alternativ. Antingen handlar det om ett försök att teckna vad man kan kalla för sanningen eller också ligger ett intresse – som ibland kallas särintresse – bakom. Jag vet att denna indelning kan problematiseras till oigenkännlighet, men jag anser ändå att vi bör hålla kvar vid den praktiska illusionen om att det faktiskt existerar en sanning som artikulerar ett slags helhetssyn samt att det vid sidan därav finns ett oändligt antal partsinlagor.

Patrik Engellau

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Helst skulle man vilja ha helt oomkullrunkeliga, eviga sanningar, ungefär som arkivmetern i Paris. Det är typiskt – och kanske ett bevis för att det jag säger är nästan sant – att arkivmetern efter ett tag inte kändes säker nog och därför år 1960 ersattes av något som hade med våglängder av isotopen krypton-86 att göra. Kryptonmetern fick härska i 23 år varefter metern i stället definieras utifrån ljusets hastighet. Om man inte kan hitta en hållbar sanning ens inom naturvetenskapen, hur ska man då kunna komma fram till något stabilt i de mjukare tankegrenarna?

Om jag fattat Platon rätt var redan han generad över att inte kunna hitta hållfasta och beständiga sanningar i sinnevärlden. Han löste sitt problem genom att hitta på att de trygga och varaktiga föreställningar han saknade inte fanns i sinnevärlden, men väl i idévärlden. Bakom alla existerande grisar fanns grisens oföränderliga och storslagna idé och likadant med alla existerande hus, tacktal, stenar, näsor och matematiska formler. Jag vet inte om jag tycker att det var en briljant lösning eller ett billigt trick.

Patrik Engellau

Jag är gubevars ingen modig person. Att jag en gång i tiden, i förtvivlan över biståndets meningslöshet, sa upp mig från SIDA och gav biståndsbranschen en avskedspresent i form av en roman där svindleriet avslöjas, berodde inte på något särskilt civilkurage hos mig ty jag hade i alla fall ett nytt, kul jobb på kroken. Senare i livet har jag allt som oftast kommit på mig själv med avsevärd feghet. Så jag har ingen rätt att sätta mig på höga hästar.

Ändå tillåter jag mig att vara bekymrad över att så många svenskar med insikter om hur det faktiskt ser ut i migrationens fotspår drar sig för att vittna. Oron för repressalier är stark. För ett tag sedan träffade jag en bekant som är överläkare i norra Sverige.

Hur är det egentligen med migrationen? frågade jag. Är det sådär kaotiskt på en del kliniker som man ibland får höra?  Han tittade oförstående på mig och sa att det hade han aldrig märkt, varför trodde jag det? Men du har väl själv hört sådana historier? sa jag. Verkligen inte, svarade han.

Det kändes som om jag år 1942 hade frågat en normalfeg och laglydig tysk om koncentrationslägren. Eller kände jag så bara för att jag utgick från att han dolde en sanning?

Vi lever inte i Hitlertyskland. Varför tycks vi ändå så rädda att agera visselblåsare?

Patrik Engellau

Radioprogrammet Studio 1 förklarar att i nordöstra Göteborg finns ett antal bostadsområden som heter exempelvis Hammarkullen, Lövgärdet och Bergsjön med strax över 50 000 invånare som helt kontrolleras av en invandrad familj på 120 personer varav 30 stycken redan är registrerade hos polisen. Familjen lever av kriminalitet. Den utövar sin egen rättvisa i området och skrämmer folk från att gå till svenska domstolar. Allmännyttan säger att den inte längre kontrollerar sina hus. Polisen säger att den blir bortjagad när den kommer dit av representanter för Familjen som säger att området är deras. När polisen hittar Familjens vapenförråd tuttar Familjen på bilar för att polisen ska få annat att göra. ”De lever på sitt våldskapital”, säger polisen.

Till och med reportrarna på Studio 1 tycker att detta är ett oskick och frågar polisen vad den gör åt saken. Då visar det sig att polisen sedan två år har jobbat med att skapa förtroende. Det har varit framgångsrikt såtillvida som att många boende stod på sina balkonger och hejade på polisen vid det senaste slagsmålet med Familjen. Polisen säger också att ”alla samhällsfunktioner måste samarbeta”.

Det är säkert en genomtänkt och klok strategi, men inget tyder på att Familjens kontroll över Hammarkullen med omnejd på något vis har hämmats därav. Snarare tvärtom. Jag tror inte Familjen förstår vad polisen försöker säga. Eller också gör den det, nämligen att polisen inte tänker sätta hårt mot hårt. Om polisen under ett antal år misslyckats med, eller inte ens försökt, ta kommandot över en familj på 120 personer inklusive kvinnor, barn och åldringar så är även det en rätt tydlig signal på både avseende polisens avsikter och dess förmågor.

Patrik Engellau

Nu menar jag inte att jag plötsligt upptäckt att politiska partier strider mot varandra för att få röster, utan om en annan och rätt ny sorts stridigheter.

Startposition vid allt tänkande om det svenska samhället bör vara klassanalysen, således insikten att huvudmotsättningen hos oss står mellan å ena sidan den rimligt skötsamma medelklassen som tar hand om sig själv och betalar skatt samt, å den andra, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Det välfärdsindustriella komplexet består av alla de myndigheter och människor som lever på att ta hand om andra, till exempel folk på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och de kommunala socialförvaltningarna. Observera att jag inte säger att dessa är dåliga eller onödiga, bara att deras synsätt och egenintressen fått alldeles för stort inflytande över nationen och vårt tänkande. De behövs, men de ska ned i korgen.

Denna sociala klass av hjälpare behöver alltid mer pengar. De är omsättningsmaximerande. Därför gillar de exempelvis migranter som ger dem skäl att expandera.

Patrik Engellau

En bekant med överdrivna föreställningar om min förmåga att göra intressanta observationer bad mig hålla föredrag om religions- och yttrandefrihet. OK, tänkte jag, lätt som en plätt.

Så jag läste lite och tänkte lite och kom fram till att det här är lurigare än jag insett. Två frågor satte myror i huvudet på mig.

Den första frågan är vem som ska – eller inte ska – förbjudas att inskränka religions- eller yttrandefriheten. Det finns två kandidater: dels staten, dels det civila samhället, alltså den gudstroendes eller pratandes nästa. Denna fråga ställs på sin spets inte i fråga om hur staten ska bete sig, ty det är för det mesta hyggligt reglerat (se dock fråga två), utan i fråga om det civila samhällets rättigheter. Eller för att vara konkret: har jag rätt att hata danskar och har du i så fall rätt att ta mig i örat? Just ifråga om danskar är det inte så kontroversiellt, men ersätt danskar med judar, invandrare, bögar eller muslimer så får du se.

Om man vrider lite på frågan kommer man fram till den så kallade åsiktskorridoren, alltså samlingen av socialt accepterade åsikter. Korridoren skapas för det mesta inte av staten, utan av det civila samhället. Det var till exempel Dagens Nyheter, representant för det civila samhället, som nobbade en annons från sverigedemokraterna (men senare fick skäll från tidningskollegor för publiceringen av en annons för en bok av Arnstberg och Sandelin). Var detta – vägran respektive skället – förenligt med yttrandefriheten?

Patrik Engellau

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Helst skulle man vilja ha helt oomkullrunkeliga, eviga sanningar, ungefär som arkivmetern i Paris. Det är typiskt – och kanske ett bevis för att det jag säger är nästan sant – att arkivmetern efter ett tag inte kändes säker nog och därför år 1960 ersattes av något som hade med våglängder av isotopen krypton-86 att göra. Kryptonmetern fick härska i 23 år varefter metern i stället definieras utifrån ljusets hastighet. Om man inte kan hitta en hållbar sanning ens inom naturvetenskapen, hur ska man då kunna komma fram till något stabilt i de mjukare tankegrenarna?

Om jag fattat Platon rätt var redan han generad över att inte kunna hitta hållfasta och beständiga sanningar i sinnevärlden. Han löste sitt problem genom att hitta på att de trygga och varaktiga föreställningar han saknade inte fanns i sinnevärlden, men väl i idévärlden. Bakom alla existerande grisar fanns grisens oföränderliga och storslagna idé och likadant med alla existerande hus, tacktal, stenar, näsor och matematiska formler. Jag vet inte om jag tycker att det var en briljant lösning eller ett billigt trick.

Patrik Engellau

Om ”vår tid” får omfatta perioden sedan andra världskriget så är vår tid den mest revolutionerande sjuttioårsperioden i mänsklighetens historia. En stor del av världen – Västvärlden – har gått från allmän fattigdom till allmän rikedom. Visst har det lokalt funnits rikedom tidigare, men den rikedomen har bara kommit ytterst begränsade folkskikt till del. Visst finns det fattigdom hos oss idag, men den drabbar bara motsvarande snävt avskilda grupper.

Har du tänkt på hur naturen beter sig när det uppstår nya attraktiva resurser, nya slags rikedom? Organismerna anpassar sig för att konsumera dessa nya resurser enligt modellen ”bakterier i ett provrör med näringslösning”. Kort sagt börjar de organismer föröka sig som är bäst på att förtära just denna sorts näring.

Politikerväldet är den organism som är bäst organiserad för att tillgodogöra sig de nya resurser som rikedomen framkallade. Det beror på att politikerna, trots att de delat upp sig i olika intressegrupper (som kallas partier), står som ett enda, enat intresse när det gäller att hämta pengar i medborgarnas plånböcker. Enade politiker i strid med oorganiserade medborgare, det kan bara sluta på ett sätt.

Det mänskliga samhället är emellertid lite mer komplicerat än bakteriernas värld. Bakterierna kan självsvåldigt kasta sig ned i näringslösningen och börja frossa och föröka sig. Men det kunde inte politikerna eftersom medborgarna hade resurserna i sina plånböcker och kunde förväntas göra motstånd mot politikernas härjningsförsök.

Patrik Engellau

Har du läst Helena Edlunds och Zulmay Afzalis senaste texter på den här sidan? De är rasande uppgörelser med den infantila blindhet och det ständiga överseende som den svenska socialstaten riktar mot den sorts ondska som exempelvis Islamiska Staten representerar. Texterna vibrerar av harm och nästan uppgiven ilska. Hur kan den svenska staten bete sig på det här sättet? Befolkas den inte av människor med mänskliga känslor och mänskligt förstånd? Varför uppför sig Alice Bah Kuhnke och Göteborgs stadsteater som ondskans lakejer?

Jag tror inte man överdriver om man jämför IS-ondskan med den nazistiska hitleristiska ondskan (även om nazisterna inte verkar ha varit så heltäckande ondskefulla som IS). Hur förhöll sig tyska folket, det tyska kulturlivet och den tyska staten till nazisternas illdåd medan dessa pågick? Vad jag förstår pratade man inte så gärna om judeutrotningarna. Man låtsades knappt om att de förekom. Framför allt gjorde man inga empatiska, inkännande och urskuldande teaterpjäser om lägervakternas jobbiga uppväxt.

När jag kommit så långt inser jag med förfäran att Sverige på denna punkt nog är värre än Nazityskland. Tyskarna skämdes lite för den ondska de faktiskt tillät eller kanske av onda ledare tvingades tillåta. Å andra sidan hade tyskarna, eller i varje fall den nazistiska propagandan, fördomar mot offren, judarna, zigenarna, bögarna. Offren var onda och förtjänade inte att leva.

Patrik Engellau

Hur många gånger har man inte ropat till sina barn, när de var små, att skynda sig på för att hinna till skolan och fått ett svar som börjar med ”Vänta, jag ska bara” och slutar med något som innebär att det Privata Nöjet får företräde framför Plikten. Vi som är lite mer handlingssnabba – eller otåliga om man så vill – är rätt trötta folk som ”ska bara” i stället för att ägna sig åt vad de borde ägna sig åt, nämligen att utföra sina åligganden.

Plikter och åligganden är ofta jobbiga så det inte så konstigt att människan har en benägenhet att fly in i behagligare sysselsättningar, till exempel sammanträden med wienerbröd. Vänta, vi ska bara göra en utredning innan vi kommer till skott. Vänta, vi ska bara vila oss i form innan vi tar över regeringsmakten från Löfven-gänget.

För mig framstår svensk politik som en ”ska bara”-grej. Vi ser problemen, men går inte pang på rödbetan och börjar lösa dem, utan vi ägnar oss åt förspel och preludier som ofta får ett eget liv. Ibland blir preludierna, snarare än de problemlösande åtgärderna, själva saken och livets mening för de politiska beslutsfattarna. Vi ska bara se om vi kan komma överens med de andra allianspartierna innan vi avsätter Löfven. Äsch, det gick inte. Det är väl inte vårt fel?

Patrik Engellau

Den svenska välfärdsstatens misslyckanden har uppenbarats genom migrantkrisen, som inte är dess orsak, men väl det symtom som tydligast av alla pekar mot sjukan.

Det har nu gått så långt att till och med representanter för det som system, alltså politikerväldet, som så flagrant misslyckas, börjar ge uttryck för missnöje. Samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan skriver i Aftonbladet under rubriken ”Vi gjorde fel – därför ökar segregationen”:

Klyftorna växer. Fastän vi i Sverige har försökt bryta utvecklingen har vi misslyckats…Som samordningsminister har jag försökt gå till botten med varför insatser misslyckats med att bryta segregationen. Både genom att gå igenom utvärderingar av statens insatser de senaste 20 åren och genom att möta forskare och människor från olika discipliner som jobbar med dessa frågor för att lära av tidigare erfarenheter och evidens.

Vilket fel är det då man gjort? Jo, det är:

Patrik Engellau

Titeln betyder ”rikedomens besvär”. Fattigdomens besvär är välkända sedan årtusenden. Mänskligheten har bittra erfarenheter av svält, sjukdom, krig och död i fattigdomens fotspår. Men rikedomens besvär, vad är det? Om vi bortser från spleen – den individuella miljardärens melankoli – så tror jag att överflödets dilemma framför allt manifesterar sig på samhällsnivå. Underligt nog verkar vi vara bättre på att producera ett överflöd än att konsumera det på ett värdigt sätt. Det är ymnighetens kval.

Låt mig ge ett exempel. Om man kliver upp till sista högsta etaget på Maslows behovstrappa står det ”självförverkligande” eller något ditåt, ofta med förklaringar som ”moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning” etc. Det är sådant vi således förväntas hålla på med när vi har tid och pengar så det räcker.

Man skulle i så fall förvänta sig att ett land som Sverige vore fullt med poeter och andra slags skönandar, till exempel att det stod tavelmålare med stafflier i stället för romska tiggare i gathörnen. Men verkligheten antyder att vi hellre försörjer tiggare än tavelmålare.

Jag tror emellertid inte att problemet är att det råder större efterfrågan på tiggare än på tavelmålare. Problemet är att det finns nästan hur många potentiella romska tiggare som helst, men väldigt få bra konstnärer. Gud gör bara något dussin konstnärliga genier (om man räknar in alla sorter från tonsättare till poeter och skulptörer) per årskohort. När staten försöker leka Gud och gynnar de sköna konsterna med ökade anslag för att få fram fler konstnärssnillen så misslyckas detta kapitalt. Vi får bara mer dålig konst och obegriplig litteratur.

Patrik Engellau

Budskapet i den här texten har jag framfört förut, men varför kan inte jag få upprepa mig när alla andra gör det? Skulle prästen sluta be bönen Fader vår för att han bett den så många gånger tidigare? Har man något viktigt att säga så får man älta det tills något sker och man inte längre har anledning till fler påpekanden.

Sverige är rasistiskt. Med Sverige menar jag inte svenska folket, utan den svenska pk-istiska eliten med det välfärdsindustriella komplexet som bas, alltså just det gäng som felaktigt brukar anklaga svenska folket för rasism. Han som sa´t, han va´t.

Denna officiella rasism, som hela tiden påstår sig vara motsatsen, går ut på att vissa grupper, till exempel ungdomsbrottslingar och migranter – eller i vid bemärkelse det välfärdsindustriella komplexets samlade klientel – inte kan förväntas uppföra sig som du och jag, alltså rimligt civiliserade medelklassare. Man kan inte ställa normala krav på dessa efterblivna figurer.

Ska jag behöva bevisa särbehandlingen med referenser till vetenskapliga studier? Man behöver bara öppna tidningen eller sätta på teven för att få exempel på hur klientgrupperna ursäktas för sina förseelser. Rikspolischefen Eliasson gjorde ett bestående intryck när han i teve försvarade en ensamkommande som mördat en personal på HVB-hem i Mölndal.

Patrik Engellau

Som ung var jag materialist eller närmare bestämt marxist. Jag var inte så särskilt mycket socialist, utan mest just marxist i bemärkelsen att jag trodde att världen styrdes av materiella förhållanden såsom de opersonliga produktivkrafterna och de något personligare produktionsrelationerna samt att det mänskliga medvetandet bara var en reflektion av dessa materiella förhållanden.

Numera är jag i stället idealist i bemärkelsen att jag tror att idéer, tyvärr ofta dumma idéer, som människor får i sina skallar styr historien när dessa idéer får fäste i tillräckligt många skallar.

Varifrån idéerna kommer vet jag inte. Vi kan studera ett praktiskt exempel, de rätt nymornade så kallade populistiska idéströmningarna. På bara något år verkar världen ha bestämt sig för att populismen finns och har en stark, levande kraft.

Jag tror möjligen att det var symbolhändelserna Brexit och Trump som på något sätt blåste liv, inte i populismen, utan föreställningen om populismen. Tidigare fanns Jimmie Åkesson och Geert Wilders, lite aparta typer, men nu blev de och deras kollegor plötsligt inkarnationen av ett nytt fenomen som världen på allvar måste förhålla sig till. Det är som om Hegels världsande hade trätt fram och förkunnat: ”Varde populism”.

Patrik Engellau

Standardsvaret på den frågan utgår nog från att regeringen styr fast att det egentligen är folket som styr på något sätt eftersom regeringsformen fastställt att all offentlig makt utgår från folket. Sedan har regeringen en massa departement som i sin tur har myndigheter och på ungefär samma sätt ser det ut i kommunerna.

De folkvalda politikerna, som beslutar över dessa apparater, har två verktyg i sin verktygslåda, dels ett tvingande regelverk av lagar och förordningar, dels en hög med pengar som kallas budget. Med dessa verktyg kan politikerna förbjuda allt som går att förbjuda och köpa allt som går att köpa.

Och lyssna på dem. Varje slags insats de talar om handlar antingen om regelverket eller pengarna eller om båda.

Men vad som sker i ett samhälle, har jag med tiden blivit allt klarare och plågsammare medveten om, bestäms endast i liten utsträckning av politikernas lagar och pengar, utan i stället i mycket stor utsträckning av hur medborgarna tänker.

Patrik Engellau

Signaturen tobbewallin hade en bärande invändning mot (åtminstone en del av) min text Vår tids ångest. Så här skrev jag bland annat:

Min poäng, om det är en poäng, är att politikerväldet förvrider inte bara mentaliteten hos det välfärdsindustriella komplexets klienter, utan hos oss alla. Att klaga och förvänta sig att någon annan ska lösa våra problem blir en allmängiltig mentalitet. Ångest blir normaltillståndet…. Vi blir vilsna och oroliga när pappa och mamma verkar svika oss. Vi inbillar oss att lösningen är att rösta fram nya pappor och mammor. Vi gör allt för att slippa erkänna för oss själva att vi är vuxna.

tobbewallins invändning, om jag fattat den rätt, är att det är politiker (och LO, säger tobbewallin) som lagat dagens soppa och bara politikerna som har verktyg att ta oss ur den. Och varför fegar de ur? frågar sig tobbewallin. Jo, för att förändringar skulle kunna skada LO, svarar han.

Om vi struntar i det där med LO, som jag inte tror har så mycket makt, så har tobbewallin naturligtvis rätt i att lösningen på dagens problem måste gå via en förändrad politik. Och om det är politikerna som måste ändra sig kan det verka irrelevant och kanske vilseledande eller rentav fräckt av mig att skylla tillståndet på medborgarnas mentalitet. Kanske är jag en hemlig agent för motståndarsidan, som någon antytt.

Patrik Engellau

Nyligen skrev Helena Edlund en artikel – som vid det här laget har lästs av nästan 10 000 personer! – som handlar om svenskarnas ”utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet”). Vissa slags synpunkter kan hota jobbet, säger Helena: ”[A]tt stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet”. Resultatet, sammanfattar Helena, är att folk håller tyst:

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Häromdagen fick jag ett hårresande och bekräftande exempel på att Helena nog har rätt. En gammal vän till mig hade sett musikalen The Book of Mormon på China-teatern i Stockholm. Musikalen handlar om hur en grupp amerikanska nyexaminerade och välkammade mormonska predikanter i slips och vita skjortor reser till Afrika för att frälsa afrikanerna för sin lära.

Det går naturligtvis inte som mormonerna tänkt sig. Afrikanerna har en annan inställning till livet. De tycker att kvinnlig omskärelse och terroristdåd är naturliga saker och de begriper precis att man kan fördriva aids genom att ha sex med barn. Musikalens poänger ligger i kollisionen mellan mormonpredikanternas strama protestantiska prydhet och afrikanernas lössläppta och utmanande vidlyftighet. Denna motsättning river ned skrattsalvor och applådåskor. Publiken kan inte få nog av festliga kulturkonflikter och slippriga skämt om känsliga saker.

Patrik Engellau

När jag växte upp var jag utsatt för två starka, motsatta attityder från samhällets sida (och nu bortser jag från den påverkan som min familj utövade).

Den ena attityden var marknadens och företagens. Den har inte ändrat sig sedan dess. Redan då gjorde företagen sig trevliga för att få sälja sina produkter. Den samlade företagsamheten ville att jag skulle må bra och trivas i dess butiker. Den fjäskade för kunderna till den grad att den anpassade sina varor efter vad som tilltalade kunderna. Då som nu kunde man lätt tro att företagen kände en äkta tillgivenhet för sina kunder. Man fick passa på så att man inte blev förförd och hagalen.

Den andra attityden var statens. Staten fjäskade inte. Den krävde respekt och lydnad. Staten var en auktoritet. Lumpen var sinnebilden för den relation som staten som staten intog gentemot medborgaren. Knappt någon har uttryckt detta mer pregnant än Britt G. Hallqvist:

Översten är van vid lydnad
Han är regementets prydnad
När han ryter blir man paff
Stjärnströdd är hans axelklaff