I samhället allmänt förekommande tankefigurer behöver inte ha någon genomarbetad grund i form av någon sorts logiskt resonemang eller annat solitt fundament. Det räcker ofta med en attityd som känns bra. Jag kan ge ett exempel från Dagens Nyheters kulturbilaga. Det spelar ingen roll vilken av skribenterna som nedtecknat den aktuella föreställningen. Jag skulle tro att de har ungefär samma uppfattning allihop.

Det börjar med en tes om att människan – ”vi” – på nittonhundratalet föreställde sig att hon var på rätt väg:

Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.

Till att börja med skulle jag vilja ifrågasätta beteckningen public service eftersom begreppet är positivt värdeladdat och kan förvrida tankarna så att den seriösa diskussionen aldrig kommer ur startgroparna.

Med feltänk menar jag inte sådana där små tankefel vi gör varje dag som till exempel att jag inte kom ihåg att Linnégatan var uppgrävd i ena ändan så att jag var tvungen att vända och köra tillbaka fast jag egentligen borde ha varit medveten om det pågående gatuarbetet. Jag menar i stället sådana där kraftiga missgrepp som att du år 1988 på allvar tror att socialismen erbjuder ett hållbart alternativ till kapitalismen och att du nästa år, efter murens fall, plötsligt inser att du haft grundligt fel och därefter med emfas hävdar motsatsen.

Den 16 maj skrev Dagens Nyheters Brasilienkorrespondent Henrik Brandão Jönsson en artikel om att president Jair Bolsonaro för ett ideologiskt krig mot landets universitet:

Brasiliens president driver ett ideologiskt krig mot landets universitet som han menar styrs av vänsterorienterade människor. Han vill att universiteten slutar att utbilda sociologer och filosofer eftersom han tycker att de inte tillför samhället något. Hans utbildningsminister menar att det är ”en enda röra” på universiteten och att det är vanligt att studenterna går nakna.

Det finns en växande känsla inom medelklassen att motståndarna, det vill säga politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt dessas språkrör och predikanter i media, håller på att samla sig till en avgörande strid. Alla motståndarnas projekt håller på att bryta samman. De måste nu anlägga en stor kampanj för att vända bort medborgarnas blickar.

Folk syndar jämt. Leviticus, Tredje Mosebok, handlar om vad som är orent och synd – till exempel att äta av ”allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll” (11:10) och att ha sädesutgjutning (15:16), vilket gör mannen oren ända till kvällen – och hur den moraliska ordningen ska återställas.

Det här är en svår text. Svart pist. Akta dig.

Av egen förskyllan och inte utan engagemang och nyfikenhet har jag hamnat i ett projekt som går ut på att uppdatera de uppmärksammade studier om invandring och brottslighet som Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerade åren 1996 och 2005.

En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje fall det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.

En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.

Sverige är bra. Svenskarna är snälla människor. Snälla, väluppfostrade och artiga. Vi tror varandra om gott därför att vi lever bland människor som gör en sådan tro befogad. En muntlig överenskommelse som inte ens behöver gå så långt som till ett handslag är ett gällande avtal. När någon bryter mot vårt civiliserade regelverk, till exempel en hantverkare som inte kommer på utsatt tid, är händelsen så märkvärdig att vi till och med blir upprörda. Vi har tillit.

Vi begriper inte att alla inte är som vi. Vi förstår inte hur unikt märkvärdig vår tillitskultur är.

Svenska staten låter genom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) göra olika vetenskapliga studier om svenska islamiska organisationer har kopplingar till det Muslimska Brödraskapet.

Johan Westerholm på ledarsidorna.se skriver att det Muslimska Brödraskapet är ”ett säkerhetspolitiskt problem [vilket] är vida känt i hela det fria väst och en bedömning som delas av reforminriktade imamer samt ledande internationella experter på området” (Om du tänkt ge ett bidrag till Det Goda Samhället så skänk även Johan en peng). Brödraskapet är terroristklassat och förbjudet i Egypten, där det uppstod, och kan komma att bli det även i USA.

Fransmannen Émile Durkheim var tillsammans med tysken Max Weber sociologins grundare. De var ungefär lika gamla, Durkheim föddes 1864 och Weber 1858. Ibland räknas även Karl Marx, född 1818, till grundarna.

Det sena 1800-talet var besatt av vetenskapliga ambitioner. Den industriella revolutionen pågick för fullt och en helt ny värld rullades ut inför människornas häpna ögon. Inget gammalt gick att lita på. Durkheim ansåg att alla idéer som folk tidigare haft om samhället var fördomar.

Jag hamnade på ett grannskapsmöte. Det kom ett dussintal boende, några lokalpolitiker samt ett par myndighetspersoner. Ämnet var trafiken i centrum som stör något förskräckligt, inte minst nattetid. Det parkeras i cykelfilerna, det tomgångskörs och det tutas. Några av de boende med fönster mot torget sa att de fick sova kanske tre timmar i taget för sedan blev de väckta av oljudet och stöket.

Det pratades och pladdrades förstås hit och dit under mötet utan någon särskild styrsel. Det brukar vara så i bostadsrättsföreningar och på grannskapsmöten och i andra demokratiska församlingar.

När samhällen ska försöka lösa något problem kan de ofta välja mellan två helt olikartade metoder. Den första kallas spermiemetoden. Den är helt decentraliserad och subsidiär. Man skickar ut några hundra miljoner pigga försök som sannolikt kommer att misslyckas allihop. Om ett av försöken lyckas är det en stor triumf. Man kan tycka att metoden verkar slösaktig och därför dömd till undergång. Men om man betänker att miljontals sådana emissioner inträffar i varje ögonblick på jordens yta så inser man möjligen metodens potential. Den som har svårt att rent intellektuellt ta till sig metodens kraft behöver bara betrakta resultatet för att bli övertygad.

Låter det larvigt? Jag menar allvar.

Dagens Nyheters ledarsida har upptäckt en ny sorts strukturellt förtryck vid sidan av den toxiska könsmaktsordningen och de lika pyrande virulenta rasfördomar som PK-isterna anser grassera i vårt land, nämligen cyklisthatet.

Ledarskribenten förklarar att ”högerpopulister” som hatar cyklister finns över hela världen. (Det hade jag ingen aning om.

Det fanns en tid när västerlandet var stolt över sig självt och Rudyard Kipling utan självironi kunde skriva dikten Den vite mannens börda som handlar om hyggliga och hjälpsamma västerlänningars insatser till fromma för mindre utvecklade folk i exempelvis Afrika. Den gängse historieberättelsen var att kolonialismen var gynnsam inte bara för kolonialisterna utan också de koloniserade.

Efter andra världskriget utvecklades en motsatt berättelse som gick ut på att västerlandet, i varje fall kolonialmakterna, var skurkaktigt och den vite mannen en fähund, utsugare och bedragare. Denna svarta legend om västerlandets ondska framträder i olika skepnader.

Jag har en stabil och banal marxistisk grundposition när det gäller att försöka begripa varför samhällen gör vad de gör. Jag tror att när samhällena bestämmer sig för att göra något så är det för att inflytelserika grupper anser att de har något att vinna på det.

Redan där krånglar det till sig inte minst för att ”vinna på” kan betyda så olika saker. Vi som lever i en penningräknande kultur utgår normalt från att det innebär förbättrat utslag i resultaträkningen eller mer pengar på banken.

Själv tycker jag att den svenska klassanalys som jag jämt tjatar om, det vill säga att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan det nettoskattebetalande medelklassen och å den andra politikerväldet med dess allierade i det välfärdsindustriella komplexet och media, funkar ganska bra. Vid sidan av dessa tre eller kanske fyra befolkningsgrupper finns två betydelsefulla sociala skikt som en ambitiös klassanalytiker måste förhålla sig till. Dessa sociala skikt är dels politikerväldets och välfärdssystemets klienter och aktivister, dels överklassen.

Med fascister menar vi normalt någon sorts våldsrörelse som växer ur det civila samhället utan direkt kontakt med den kanske demokratiskt tillsatta statliga våldsapparaten. Både Hitler och Mussolini byggde ursprungligen sina rörelser vid sidan av staten men lyckades så småningom infiltrera och överta det etablerade statliga systemet och därmed påtvinga demokratin sina egna odemokratiska idéer, i det tyska fallet exempelvis extrem och målmedveten antisemitism.

Många oroar sig idag för att något motsvarande skulle vara nära att inträffa i Sverige. När Nordiska motståndsrörelse visar sina flaggor med tyrrunor anar dessa bedömare återuppståndna hitleristiska stormtrupper.

För fem år sedan blev jag konservativ. Tidigare hade jag varit någon sorts liberal vilket kan betyda nästan vad som helst som överensstämmer med grunduppfattningen att det är synd om människor och att tillståndet på något vis är mitt fel och att jag därför har en skyldighet att ställa sakerna till rätta.

Redan här stöter jag på ideologiska definitionsproblem. Den sortens liberalism är ju inte alls den ursprungliga, om den nu var den ursprungliga, manchesterliberalismen som lärde att alla får klara sig bäst fan de kan och om de inte gör det så kan de ruttna i en rännsten så att de lär sig att sköta sig till nästa gång.

Kan man bli annat än imponerad när man studerar den tidiga socialdemokratins historia? Ur folkdjupet reste sig en helt ny politisk rörelse trots kraftigt och beslutsamt motstånd från ett motvilligt etablissemang. Självlärda och intelligenta människor från arbetarklassen upptändes av idén att de själva, av egen kraft, skulle kunna organisera sig och göra samhället bättre och rättvisare. Det märkvärdiga är att det bara tog den unga socialdemokratin några årtionden att faktiskt bli den dominerande kraften i ett nytt Sverige.

Ett innovativt kommunalt fastighetsbolag med ett stort bestånd av hyreslägenheter i utanförskapsområden har prisbelönts för ett lyckat initiativ i syfte att komma till rätta med för fastighetsbolaget besvärande bus, förstörelse, stök och bränder i husen med omnejd. Fastighetsbolaget hade helt enkelt anställt några hundra av busets mammor som ordningsvakter. Vips började tonårskillarna sköta sig. Man skojar inte med morsan.

Ibland undrar jag om inte rätt många människor önskar att de egentligen vore träd. Träd är trygga. De sticker ned sina rötter i marken och suger sin näring utan uppenbar ansträngning. De bygger upp sina fibrer med godis i form av koldioxid som de hämtar från luften för att hjälpsamma människor har kört bil och flugit jetplan och av andra skäl bränt fossiler. Träd behöver inte oroa sig för något annat än den osannolika risken att stormen Gudrun kommer och tar dem. För det mesta blir de flera hundra år. Träd behöver inte vara rädda.

Människor kan inte förstå känslor de inte ens i någon liten mån hyser hos sig själva. Omvänt känner vi inte igen känslor hos andra som vi inte upplevt i vårt eget bröst. Det är nog till och med så illa att vi tror att alla känner likadant som vi själva. Åtminstone är det så för mig. Jag har svårt att föreställa mig att någon på allvar inte skulle tycka som jag. Jodå, folk kan vara förvirrade och ogenomtänkta, men det beror bara på att jag inte talat tillräckligt mycket förstånd med dem.

Problemet är att förstå den förment socialistiska 68-rörelsen. En massa medelklassungdomar gick på universitet och högskolor och lät sig förföras av Karl Marx läror. Full disclosure: Jag var en av dem.

En del samhällsvetare – är vi inte alla samhällsvetare? – låter sig luras av att 68-orna hävdade sig värna om arbetarklassens intressen. Många av dem lurade sig själva att det låg till på det viset. I själva verket värnade 68-orna bara om sina egna intressen. (Har du någonsin stött på en stark social grupp som inte gjort på det viset? Ja, de finns enstaka undantag, till exempel västerländska medelklassare som under nittonhundratalet av idealistiska skäl stödde den sovjetiska kommunismen. De kallades därför för nyttiga idioter av den klarsynte Vladimir Lenin.)

Dagens Nyheter är ett av de media som brukar brösta upp sig och säga högtravande saker om hur viktigt det är för demokratin att landet har tidningar och etermedia som seriöst, noggrant och omdömesgillt värnar om sann och korrekt rapportering. Underförstått ingår Dagens Nyheter själv i den kretsen av för demokratin omistliga journalistiska organ.

Nu ska vi se hur det ligger till med den saken.

Du har kanske samlat ihop några miljoner och funderar på om du inte skulle anlita en professionell placerare. Du har ju i alla fall en försvarlig förmögenhet. Möjligen lite oförsiktigt att ägna sig åt amatörmässiga investeringar när det ändå finns experthjälp att tillgå hos den ena eller den andra fondkommissionären.

Placeringsföretagen kanske rentav ringer upp dig och bjuder in till möte på deras fina kontor i Stockholms innerstad. De lovar att de har finfina idéer om de får förtroendet att förvalta dina pengar.

Som så många andra har jag studerat vid svenska och amerikanska skolor och högskolor och gjort samma erfarenhet som dessa andra verkar ha gjort, nämligen att studierna i USA varit mer givande än studierna vid svenska lärosäten. Nu rör jag mig naturligtvis på gungflyn av osäkerhet eftersom det är stora skillnader på utbildningsanstalterna såväl här som där. Men för att i någon mån skapa trovärdighet åt mina intryck kan jag säga att jag fått förmånen att jämföra några av de bästa med några av de bästa.

Nyligen beviljades jag en oförtjänt ynnest av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse i form av en inbjudan till ett lärt seminarium om självkännedom på stiftelsens vackra gamla järnbruk Engelsberg, för övrigt ett av UNECOs världsarv. Utgångspunkten, om jag fattade rätt, var Delfioraklets och Sokrates maning ”Känn dig själv”, gnōthi seauton om du föredrar att tala grekiska. Aldrig hade väl jag fattat att det finns så mycket filosofiska insikter att dra av dessa tre – två för er grektalande – små ord.

Politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex förnekar sig aldrig. De är omsättningsmaximerande och vill alltid växa. De älskar nya angelägna uppgifter som ger dem skäl att skriva fler lagar, inrätta nya myndigheter och höja skatterna. Ju mer de kan bevisa att medborgarna anser deras insatser betydelsefulla, desto bättre är det.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har i dagarna presenterat en uppmärksammad ”attityd- och värderingsstudie” som redovisar resultatet av en stor enkätundersökning om vad ungdomar tycker och oroar sig över.

När ett stort företag med många fabriker och dotterföretag som en gång må ha varit enastående framgångsrikt börjar misskötas så kan det ta mycket lång tid innan skadeverkningarna märks och det börjar pockas på motåtgärder. De tidigare så beundrade företagsledarna vill inte erkänna att de gjort något fel utan skyller på annat, tillfälligheter, oljekriser eller listiga japaner. Jag tänker på sådana svenska industriklenoder som Gränges och Facit.

Men så småningom blir vrålet från verkligheten, förmedlat via resultaträkningen, så överväldigande att någon sorts krisbekämpning måste inledas. Krisbekämpningen består normalt av en serie amputationer.