För ett tag sedan slog det mig att under alla politiska konflikter i samhället till exempel mellan svarta och vita, konservativa och socialister, kvinnor och män så finns det en ännu mer fundamental motsättning, nämligen mellan dem där uppe och dem där nere (se denna artikel).

Att det ligger till på det viset har jag fastställt genom introspektion. Det händer att jag i sociala sammanhang får underlägsenhetskänslor. Det spelar ingen roll om det är ”befogat” eller ”obefogat” – vem som nu skulle avgöra det – eller vad det är som framkallar denna obehagliga upplevelse hos mig. Jag vet bara att jag hatar den där personen som sätter sig på mig eller – han kanske är oskyldig – förmår mig att känna mig påsatt.

Nu ska jag svära i kyrkan. Dubbelt till och med. Dels kommer jag att hävda att politiker har för dåligt betalt. Dels, och ännu värre enligt svensk moral, så kommer jag att avslöja att jag är politiker så jag talar i egen sak! Är jag nu helt från vettet? Vet jag inte att politiker är inkompetenta lismande lögnare som bara försöker tillskansa sig makt och pengar åt sig själva och sin klass?

Inspirationen till den här artikeln kom från Patriks artikel den 5 september ”De straffria och ansvarslösa”. Där går han hårt åt politikerna vilket är ett vanligt tema på DGS. Lata och ansvarslösa men välbetalda, är andemeningen i dessa.

Nu har jag inte skrivit om huvudmotsättningen i Sverige på så länge att du kanske tror att den har upphört. Det har den inte. Den går fortfarande mellan å ena sidan det makthavande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (och ett trasproletariat med beroende klienter som viktigt väljarunderlag) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Min ambition, när jag för fyra och ett halvt år sedan tillsammans med Annika Borg startade den här bloggen, var att under historiens gång, det vill säga medan dagarna gick, fila på den analysen av Sverige för att se om min tes, som då bara var ett sociologiskt hugskott eller ett suddigt fotografi av terrängen, skulle visa sig vara en sann karta som går att använda för att orientera sig i vårt samhälle.

Nästan allt man säger, framför allt om samhällena och de historiska förloppen, är förenklingar eftersom det inte existerar någon slutgiltig och stabil sanning (annat än i diktaturer som fastställer sin sanning med våld om det behövs). Men eftersom människan måste orientera sig i tillvaron måste hon bestämma sig för något slags provisorisk sanning i frågor som angår henne.

En fråga som angår mig liksom den angår alla andra tevetittare och tidningsläsare är det här med nazism och högerextremism. Jag tror att det finns två saker att oroa sig för i sammanhanget. Den första är att det kan bli fler dåd av ensamma, självrekryterade förövare som Anders Breiviks i Norge och Patrick Crusius i El Paso. Den andra farhågan är att det bildas en stark politisk rörelse som på något vis lyckas överta makten i Sverige ungefär som på 30-talet i Tyskland.

För några månader sedan publicerade Stiftelsen Det Goda Samhället en rapport om invandring och brottslighet som är lätt åtkomlig på hemsidan. Där finns också allt det statistiska material som Brottsförebyggande rådet tog fram som underlag för rapporten. Bara en liten del av underlaget användes i rapporten så var och en kan botanisera i underlaget och göra sina observationer. Här kommer en observation som inte finns i rapporten.

Den fråga jag ska försöka besvara är följande. Om det en vecka anländer ett hundra afrikanska migranter till Sverige, hur många av dessa kommer inom en femårsperiod att ha begått brott? Svaret är ungefär fyrtio. Är det mycket eller litet? Det vet jag inte, det får du bestämma själv.

Jag har ägnat debatten om den muslimska kvinnoklädseln – hijab, andra slöjor, burkini och sådant – ett ganska förstrött intresse eftersom jag inte förstått eller inte besvärat mig med att ta ställning. Men så lättsinnigt kan man ju inte förhålla sig till en brännande samhällsfråga så jag började fundera lite och nu tänker jag tala om för dig vad jag kommit fram till om du orkar läsa.

Tänk dig ett kors vid vars spetsar det finns markeringar för Nord, Öst, Syd och Väst. Var och av dessa representerar en inställning i slöj- och klädfrågan. Nord och Syd rör sig en dimension, Öst och Väst i en annan. Positionerna Öst, Syd och Väst är erkända men Nord artikuleras sällan. Jag ska strax göra det.

Det räcker med tre stora filosofer för att begripa västerlandets tänkande: Platon, Aristoteles och Jesus. Platons grundidé är att människan inte kan begripa den sanna verkligheten men att det trots detta finns en sann verklighet. Detta är innebörden av hans berömda liknelse om människorna som sitter fjättrade i en grotta med ögonen riktade mot grottans vägg och bara kan se återskenet och skuggorna av den verklighet som utspelar sig bakom deras nackar.

Det pågår en minidebatt om asylrätten mellan Ola Larsmo på Dagens Nyheter och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet.

Arpi tycker att asylrätten bör avskaffas eftersom den bygger på hyckleri och orsakar död och lidande för flyktingar. Länder som Sverige låtsas värna asylrätten medan vi i själva verket håller oss med ett regelverk som tvingar flyktingar att riskera drunkningsdöden på Medelhavet för att ens kunna komma fram och söka asyl. Bättre då, föreslår Arpi, att Sverige inrättar ett kvotsystem så att ett visst årligt antal flyktingar exempelvis kan söka uppehållstillstånd på en svensk ambassad och sedan tryggt flyga hit om ansökan beviljas. Att det finns hyckleri i svensk flyktingpolitik kan nog inte förnekas, det har Arpi rätt i.

Jag har genom åren ägnat rätt mycket ansträngning åt att avslöja och avhåna den patriarkaliska sociala ingenjörskonst som den svenska välfärdsstaten iscensatt sedan 1930-talet. Paret Gunnar och Alva Myrdal kan fungera som symboler för denna politiska riktning, särskilt Alva. Om några tillhörde en samhällelig elit – kunskaps- och maktelit om än kanske inte ekonomisk elit – så var det paret Myrdal. Alva var ambassadör, riksdagsledamot, statsråd, filosofie hedersdoktor och tilldelades Nobels fredspris. Gunnar var ekonomie doktor, professor, handelsminister och tilldelades Nobels ekonomipris. Deras tänkande byggde den svenska välfärdsstaten.

Min föreställning om tillvaron är mycket rå. Kanske är den en tolkning av Charles Darwins teorier. Jag utgår från ett provrör med en näringslösning. Näringslösningen är en attraktiv resurs för organismer som gillar den sortens näringslösning. Sådana finns. Kanske är de någon sorts bakterier. När de intresserade bakterierna snokat upp provröret och börjat äta förökar de sig alldeles kolossalt och när näringslösningen är slut så dör de. Sådär håller det på hela tiden och överallt. Överallt finns embryon till bakterier som letar efter försörjningskällor. På något vis är det näringslösningarna själva som leder till att det uppstår arter som är specialiserade på att konsumera just dem.

Det här inträffade för mer än tjugo år sedan. Det som hände var banalt och självklart men ändå så typiskt för vår tid. (Vår tid började, anser jag, för typ femtio år sedan; politikerväldet inleddes på trettiotalet men indelar sig, liksom det karolinska enväldet, i en konstruktiv grundarfas och en destruktiv förstörelsefas som alltså inleddes för ett halvsekel sedan).

Jag deltog i en paneldebatt med ett antal samhällstyckare varav jag alltså var en. En annan var en känd vänsterpartistisk riksdagskvinna. Samtalet handlade om ditten och datten precis som det hade gjort om debatten inträffat idag.

Jag åt lunch med en kompis. Vi talade om Iran. Ingen av oss vet så särskilt mycket om Iran trots att vi, var och en på sitt håll, särskilt han, ägnar mycket tid åt att läsa utländsk press och att försöka hålla oss uppdaterade.

Några saker verkar klara. Trumps sanktioner tar hårt på Iran. Förra året sjönk landets BNP med två procent och i år förväntas nedgången bli fem procent. Inflationen beräknas närma sig 50 procent i år.

Nyligen träffade jag en god vän som jag inte sett på ett tag. Han sa att det är kört för Sverige. Alla varningslampor blinkar och det finns ingenting som går åt rätt håll. Men samtalsklimatet är mycket friare nu än för bara ett halvår sedan, invände jag. Det är sant, erkände han, men det finns ingen koppling mellan debattens ytliga krusningar och vad som verkligen sker i nationen. Det fick jag ju hålla med om.

Det är för mig ingen tvekan om att de problem – ”utmaningar” – Sverige står inför är betydligt svårare än nationen har lust att diskutera.

I förra veckan, innan Hanif Bali hade genomfört sitt intellektuella attentat mot Carl Bildt och M-ledningen örfilat Bali så att han kände sig tvungen att be om ursäkt, kom jag att tänka på att några av världens främsta – och mest hatade – politiska ledare är utstuderat oförskämda.

Donald Trump tycks anstränga sig att vara odiplomatisk som när han nonchalant förklarade sig vilja lägga bud på Grönland och sedan nobbade ett danmarksbesök när danska statsministern förnärmat avvisade förslaget. Jair Bolsonaro är ungefär likadan.

Nyligen skrev jag att politikerna under det senaste halvseklet alltmer blivit ett homogent socialt skikt. Till exempel är de ekonomiskt oberoende av sina medlemmar – av vilka det knappast återstår några – och väljare. De har samma lön vem de än anser sig representera. Min tes är att politiker oberoende av parti slutit leden och formerat – eller strävar efter att formera sig – som härskande klass. Det enda som håller dem tillbaka är de ganska sällan återkommande allmänna valen. Naket maktmissbruk skulle straffa sig så länge det finns en reell etableringsfrihet för nya politiker och partier.

Det är mycket som fungerar helt annorlunda än folk tror. Det beror på att samtidens tankevanor – och troligen inte bara samtidens, utan alla tiders föreställningar – bestäms av två faktorer, dels verkligheten (som ofta är mångtydig eller i varje fall svårtolkad), dels av ett antal väletablerade tankefigurer som ofta handlar om att makthavarna har tumme med Gud och därför besitter magiska egenskaper.

Den judiske filosofen Baruch Spinoza, 1632 – 1677, blev vid 23 års ålder utesluten ur synagogan i Amsterdam för att han inte trodde på Gud (eller i varje fall inte på någon gud som påminde om de äldstes). Hans skrifter beslagtogs och han själv blev varg i veum. Därmed, kan man säga, hade upplysningstiden börjat. Den fortsatte i tvåhundra år tills Nietzsche förkunnade att Gud var död. Jag säger inte detta för att ta ställning i sakfrågan utan bara för att illustrera att den som sätter sig upp mot samhällets djupaste uppfattningar får räkna med en lång, otacksam och delvis plågsam kamp mot oförståelse och aggressivt motvärn.

Tänk dig att du bestämt dig att köra bil från Stockholm till Göteborg. Det är 50 mil. Du startar klockan tio på morgonen och måste vara framme klockan två på eftermiddagen för annars går världen under. Det betyder att du måste snitta 125 kilometer i timmen. Redan efter en timme kommer ett varningstecken. Du har bara kört tio mil vilket gör att du måste snitta 133 kilometer i timmen de återstående tre timmarna. Efter ytterligare en timme har du kört sammanlagt 20 mil. Nu börjar det bli svettigt. Du måste höja medelhastigheten till 150 kilometer i timmen. Du grips av panik. Det blir bara värre. När klockan är kvart i två måste du köra 500 kilometer i timmen för att förhindra världens undergång.

För några månaders sedan publicerade Brottsförebyggande rådet sin årligen återkommande trygghetsundersökning. Den heter Nationella trygghetsundersökningen 2018 – Om utsatthet, otrygghet och förtroende. Det är en gedigen undersökning på 242 sidor som med massor av tabeller, figurer, staplar och diagram på ett övertygande vetenskapligt sätt redovisar förhållandena ett år tidigare. Problemet – mitt problem i alla fall – med sådana rapporter är att jag inte orkar läsa dem eftersom informationsmängden är så överväldigande. Problemet med att inte orka läsa dem är att man inte uppmärksammar viktiga saker som kan finnas i rapporterna. Men eftersom jag denna gång för ovanlighetens skull ansträngt mig lite så ska jag tala om för dig några saker som jag fäst mig vid.

Utbildning är i allmänhet en verksamhet där en kunnig person, oftast en äldre, överför sina kunskaper till en mindre kunnig person, oftast en yngre. Själva kunskapsöverföringen, lärandet, är en ganska rättfram process som lärare med pedagogisk intuition förstår av sig själva. Det behövs ingen särskild forskning till detta. Det räcker med att rektor går in i ett klassrum i några minuter för att avgöra om en lärare duger eller om vederbörande bör entledigas. Jag har själv gjort experimentet ett stort antal gånger. Du skulle bli förvånad hur mycket man upptäcker om man som besökare sätter sig längst bak i klassrummet och bara ser och lyssnar.

I Sovjetunionen fick man inte starta ens en frimärkssamlarklubb utan att bli misstänkt för att vara statsfiende. Kommunistpartiet bevakade svartsjukt sitt maktmonopol och kunde inte tåla någon som helst självorganisation i det civila samhället. Om folk började med att samla frimärken tillsammans så kunde ju vad som helst hända. Nästa steg skulle väl bli att de startade företag och därifrån var det inte långt till att bilda partifientliga väpnade kårer. Bäst strypa allt sådant i dess linda. (Vår Herre var inne på ett liknande spår när han i sitt första bud på stentavlorna deklarerade att ”du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Det är kanske intressant men det är överkurs.)

Den 28 augusti publicerade Dagens Nyheter en märkvärdig huvudledare. Ämnet var mordet i Malmö på en trettioettårig nybliven mamma. Tidningen menade att det förelåg en särskild omständighet kring just detta mord som skiljde det från alla andra mord, som numera blivit vardagsmat, och att denna särskilda omständighet mitt i all vår avsky för händelsen kunde tända ett hopp om förändring.

I sin roman om Katarina av Medici beskriver Honoré de Balzac kampen mellan katoliker och protestanter i Frankrike under andra hälften av 1500-talet. Samhället indelas av Balzac i ett antal fraktioner: den katolska kyrkan, staten eller kronan, som är olika adliga gruppers stridsäpple, den begynnande kapitalistiska borgerligheten som ibland kallas ”hantverkare” och till slut alla de andra som man inte behövde bry sig om, livegna bönder till exempel.

Protestantismen, i det här fallet i dess kalvinistiska skepnad, vinner sina trognaste anhängare inom borgerligheten. Protestantismen är en ny och revolutionär lära som livar de unga männens sinnen och förmår dem att våga livet för sin tro.

Jag åhörde en kul föreläsning av Jordan B. Peterson. Argumentationen var delvis rätt skakig men det gjorde ingenting eftersom Peterson dels alltid är rolig att lyssna på, dels brukar komma fram till slutsatser som jag gillar.

Den här gången bevisade han som vanligt att PK-ismen är en avskyvärd ideologi. Hans utgångspunkt var att PK-ismen är resultatet av en otuktig förbindelse mellan postmodernismen och marxismen. Varifrån han fått det vet jag inte, men låt gå.

En av PK-ismens ideologifabriker är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. En av de viktigaste ungdoms- och civilsamhällesfrågorna visar sig lite otippat – eller kanske inte – vara att ”genomföra insatser i syfte att främja en öppen och inkluderande miljö i skolan för unga hbtq-personer”. Förra året höll MUCF enligt sin årsredovisning 16 utbildningsdagar för skolpersonal i detta ärende.

På myndighetens hemsida finns en inspelning från en sådan utbildningsdag. Auditoriet består av hundratals skolpersonal från hela landet som tagit sig till Norra latins konferenscentrum på Drottninggatan i Stockholm för att inhämta statens rekommendationer i ärendet.

Historieskrivningen brukar hängas upp på bemärkta händelser vars betydelse egentligen först framgår när man studerar de mer svårbegripliga företeelser och rörelser som är deras upphov. Stockholms blodbad hade plats och datum men kan begripas först när man inser att stark fiendskap rådde mellan den svenska och den danska adeln. På samma sätt var invasionen av Normandie en storslagen tilldragelse som går att studera på plats men i sig inte förklarar någonting.

Nyligen inträffade en inte särskilt uppmärksammad händelse som framtida historieböcker kanske kommer att betrakta som en milstolpe, en markering av en etapp på en lång resa. Det var bildandet av det svenska islamiska partiet Nyans.

Förutsättningen för att en marknadsekonomi ska fungera väl är att konkurrensen får verka. Konkurrens betyder både att existerande bolag i en bransch verkligen slåss mot varandra i stället för att samarbeta (vilket normalt betyder att göra upp om priser och marknadsandelar) och att nya konkurrenter har reella möjligheter att etablera sig.

Detta idealtillstånd föreligger inte alltid. Om detta beror, som Adam Smith förklarade, på att företagare inte kan träffas utan att inleda en konspiration mot marknaden eller, som Karl Marx menade, på att det kapitalistiska systemet har en inneboende tendens att koncentrera produktionen till enstaka och så småningom till ett enda företag är inte lätt att veta. För övrigt spelar det inte så stor roll vilken förklaring som är mest rätt.

Om man besöker ett amerikanskt sjukhus som patient kan man bli ombedd att informera om sin ras, det vill säga om man är kaukasier, svart, asiat, hispanic eller något annat. Frågan anses helt naturlig. Staten och forskningen vill ha basmaterial så att viktiga frågor avseende rasernas olika öden kan undersökas. (Egentligen inte så mycket underligare än att man i Sverige redan för åtskilliga hundra år sedan antecknade betydelsefull information om befolkningen i kyrkböckerna. Staten ville veta hur många potentiella soldater det fanns och vem som skulle betala vilket slags skatt.)

Helst vill man ha teorier som förklarar allt. För övertygade marxister är marxismen en sådan teori. För den som behärskar hela den intellektuella marxistiska verktygslådan inklusive användbara begrepp som produktivkrafter, produktionsförhållanden, mervärde, utsugningsgrad, huvudmotsättning, klass, ideologi och falskt medvetande blir hela samhällslivet klart som korvspad.

Ett tag var jag rätt influerad av marxismen men det föll på lärans grundbult, den tes som fick hela bygget att hålla ihop, nämligen arbetsvärdeläran. Den går ut på att endast det jordnära, fysiska arbetet skapar en varas värde och att detta värde är proportionellt mot antalet nedlagda timmar.