Förutsättningen för att en marknadsekonomi ska fungera väl är att konkurrensen får verka. Konkurrens betyder både att existerande bolag i en bransch verkligen slåss mot varandra i stället för att samarbeta (vilket normalt betyder att göra upp om priser och marknadsandelar) och att nya konkurrenter har reella möjligheter att etablera sig.

Detta idealtillstånd föreligger inte alltid. Om detta beror, som Adam Smith förklarade, på att företagare inte kan träffas utan att inleda en konspiration mot marknaden eller, som Karl Marx menade, på att det kapitalistiska systemet har en inneboende tendens att koncentrera produktionen till enstaka och så småningom till ett enda företag är inte lätt att veta. För övrigt spelar det inte så stor roll vilken förklaring som är mest rätt.

Om man besöker ett amerikanskt sjukhus som patient kan man bli ombedd att informera om sin ras, det vill säga om man är kaukasier, svart, asiat, hispanic eller något annat. Frågan anses helt naturlig. Staten och forskningen vill ha basmaterial så att viktiga frågor avseende rasernas olika öden kan undersökas. (Egentligen inte så mycket underligare än att man i Sverige redan för åtskilliga hundra år sedan antecknade betydelsefull information om befolkningen i kyrkböckerna. Staten ville veta hur många potentiella soldater det fanns och vem som skulle betala vilket slags skatt.)

Helst vill man ha teorier som förklarar allt. För övertygade marxister är marxismen en sådan teori. För den som behärskar hela den intellektuella marxistiska verktygslådan inklusive användbara begrepp som produktivkrafter, produktionsförhållanden, mervärde, utsugningsgrad, huvudmotsättning, klass, ideologi och falskt medvetande blir hela samhällslivet klart som korvspad.

Ett tag var jag rätt influerad av marxismen men det föll på lärans grundbult, den tes som fick hela bygget att hålla ihop, nämligen arbetsvärdeläran. Den går ut på att endast det jordnära, fysiska arbetet skapar en varas värde och att detta värde är proportionellt mot antalet nedlagda timmar.

I serien ”Allvarliga saker som vi bör tänka på inför Sveriges framtid” har jag skrivit två texter om skolan som inte är färdigtänkta och inte särskilt märkvärdiga utom i det avseendet att deras grundidé går på tvärs emot rådande svensk skolpolitisk debatt och allt som kännetecknat den svenska skolan i decennier. Min enkla och rätt självklara utgångspunkt för skolan är att utbildningssystemet ska konstrueras så att samhället – vilket i det här fallet betyder skattebetalarna som betalar för utbildningen – ska få så mycket nytta tillbaka som möjligt för de summor de investerar i ungdomars förkovran. Det betyder till exempel att man inte av någon sorts abstrakta jämlikhetsskäl ska bjuda unga människor på utbildning som de inte förmår utnyttja och förvalta. Det betyder också att elever som djävlas på lektionerna inte fortsättningsvis ska beviljas förmånen av gratis utbildning. De får göra något annat i stället.

Jag blev riktigt upplivad när jag häromdagen skrev om framtidens skola. Det var framför allt resonemanget om hur politikerväldet under det senaste halva århundradet delat upp det hos varje individ ursprungligen sammanhängande paketet av skyldigheter och rättigheter som skänkte mig en sådan känsla av klarsyn. Det är otroligt hur väl jag förstår saker när jag har förklarat dem. Politikerväldet skiktar värderingarna i sina två huvudgrupper och ger rättigheterna till medborgarna och åtar sig själv skyldigheterna. Sedan skickar politikerväldet skyldigheterna vidare till skattebetalarna. Det är inte alls idiotiskt av politikerväldet utan tvärtom mycket listigt. Processen tillåter politikerna att framstå som humanitära och goda hjältar och de protesterande nettoskattebetalarna som giriga och reaktionära snåljåpar.

Folk har övertygelser. Frågan är hur de får sina övertygelser. Att skaffa sig en övertygelse är trots allt ett val eftersom man väljer bort andra, konkurrerande övertygelser. Hur går den där processen till?

Jag tror att det finns tre metoder att låta sig övertygas: vetenskapen, frälsningen och den genetiska gruppdemokratin.

Känsliga läsare kan säkert uppfatta den här texten som stötande och provokativ. Jag tror emellertid att Sverige står inför stora, kanske dramatiska, sociala förändringar och att vi därför bör tillåta oss – eller rentav tvinga oss – att tänka i ovana banor för att i bästa fall till slut treva oss fram till en bild hur vi önskar att ett framtida Sverige ska gestalta sig.

Enligt principen att repetition är inlärningens moder ska jag nu upprepa något som jag framfört tidigare och som framhålls med emfas i den studie, baserade på nyframtagen statistik från Brottsförebyggande rådet, om invandring och brottslighet som Stiftelsen Det Goda Samhället publicerade i början av juni.

Det tog ett år att göra studien eftersom det krävdes så mycket byråkrati. Till exempel var vi tvungna att gå till den statliga Etikprövningsnämnden för att söka forskningstillstånd.

Nationalekonomen Lars Calmfors skriver den 14 augusti i Dagens Nyheter att staten måste höja kapitalskatterna för att inkomstskillnaderna inte ska öka. Det bästa vore att återinföra fastighetsskatten som aldrig borde ha avskaffats. Han förklarar:

Pravda betyder sanning på ryska. Pravda hette kommunistpartiets tidning eftersom man alltid kunde lita på den information som tidningen erbjöd. Nu berättar The New York Times, en kvalitetstidning som jag gärna läser, sanningen bakom pratet om att Sverige har problem med invandringen. Sanningen är att vi inte har något sådant problem. Det påstådda problemet är en konstruktion baserad på rysk fejk news.

I vårt land, Sverige, lider nästan alla människor av ett falskt medvetande som gör att vi feltolkar eller i alla fall missförstår händelser i vår omvärld. Även jag kommer på mig själv med sådant falskt medvetande ibland. Men då inskrider min insiktsfulla portugisiskafröken ej sällan till undsättning.

Jag berättade för henne att före detta landsbygdsminister Eskil Erlandsson kommer att åtalas för sexuellt ofredande (vilket jag skrev om här). Han har tagit tre medelålders makthavande kvinnor på låren och ska nu svara för förseelserna i domstol.

Nyligen beskrev jag en social mekanism varigenom panik exponentiellt kan sprida sig i samhället. Så här funkar det:

Människorna får för sig att jorden efter ett visst datum kommer att gå under ifall de inte vid det laget har uppnått vissa mål som de hittat på. Men man, i varje fall några personer, vet redan från början att målen är ouppnåeliga. Med tiden inser allt fler att målen inte kommer att nås om inte alltmer drakoniska åtgärder vidtas. Då sprider sig också paniken i samhället. Paniken ökar i takt med att sannolikheten för måluppfyllelse närmar sig noll och människorna därför inser med säkerhet att jorden kommer att gå under.

Jag har sett de fem avsnitten i HBO Nordics miniserie Chernobyl som handlar om kärnkraftskatastrofen i Ukraina i april 1986. HBO presenterar filmen så här:

En skildring av en rad modiga kvinnors och mäns öden och de kolossala uppoffringar de gjorde för att rädda Europa från en ofattbar katastrof.

Ja, det gjordes heroiska insatser av tusentals ryssar varav många förr eller senare fick sätta livet till på grund av de strålningsskador de drabbats av. Det var tragiskt. Men ännu mer tragiska var de inblickar filmen gav i sovjetsystemets funktionssätt. Jag tror att filmen ger en sanningsenlig bild av hur det fungerade. Åtminstone är det en bild som överensstämmer med mina fördomar om hur det gick till i Sovjetunionen.

Häromdagen skrev jag att miljöfrågan i verkligheten inte handlar så mycket om huruvida världen ska gå under som om ifall demokratin ska bringas på fall. Miljörörelsen har alltid haft ett starkt inslag av extremister som ansett att deras ändamål är så angeläget att sådant som lyhördhet för en eventuellt trögfattad och senfärdig folklig opinion inte kan respekteras. Det behövs handling nu vilket kan kräva att demokratin sätts på undantag.

En del skulle säga att detta är ett tecken på att socialister, som ständigt längtar efter diktatur, kapat miljörörelsen och försöker använda den för sina syften eftersom arbetarklassen visat sig vara så ointresserad av att genomföra revolution enligt det marxist-leninistiska receptet.