Nu ska jag svära i kyrkan. Dubbelt till och med. Dels kommer jag att hävda att politiker har för dåligt betalt. Dels, och ännu värre enligt svensk moral, så kommer jag att avslöja att jag är politiker så jag talar i egen sak! Är jag nu helt från vettet? Vet jag inte att politiker är inkompetenta lismande lögnare som bara försöker tillskansa sig makt och pengar åt sig själva och sin klass?

Inspirationen till den här artikeln kom från Patriks artikel den 5 september ”De straffria och ansvarslösa”. Där går han hårt åt politikerna vilket är ett vanligt tema på DGS. Lata och ansvarslösa men välbetalda, är andemeningen i dessa.

Nu har jag inte skrivit om huvudmotsättningen i Sverige på så länge att du kanske tror att den har upphört. Det har den inte. Den går fortfarande mellan å ena sidan det makthavande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (och ett trasproletariat med beroende klienter som viktigt väljarunderlag) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Min ambition, när jag för fyra och ett halvt år sedan tillsammans med Annika Borg startade den här bloggen, var att under historiens gång, det vill säga medan dagarna gick, fila på den analysen av Sverige för att se om min tes, som då bara var ett sociologiskt hugskott eller ett suddigt fotografi av terrängen, skulle visa sig vara en sann karta som går att använda för att orientera sig i vårt samhälle.

Nästan allt man säger, framför allt om samhällena och de historiska förloppen, är förenklingar eftersom det inte existerar någon slutgiltig och stabil sanning (annat än i diktaturer som fastställer sin sanning med våld om det behövs). Men eftersom människan måste orientera sig i tillvaron måste hon bestämma sig för något slags provisorisk sanning i frågor som angår henne.

En fråga som angår mig liksom den angår alla andra tevetittare och tidningsläsare är det här med nazism och högerextremism. Jag tror att det finns två saker att oroa sig för i sammanhanget. Den första är att det kan bli fler dåd av ensamma, självrekryterade förövare som Anders Breiviks i Norge och Patrick Crusius i El Paso. Den andra farhågan är att det bildas en stark politisk rörelse som på något vis lyckas överta makten i Sverige ungefär som på 30-talet i Tyskland.

För några månader sedan publicerade Stiftelsen Det Goda Samhället en rapport om invandring och brottslighet som är lätt åtkomlig på hemsidan. Där finns också allt det statistiska material som Brottsförebyggande rådet tog fram som underlag för rapporten. Bara en liten del av underlaget användes i rapporten så var och en kan botanisera i underlaget och göra sina observationer. Här kommer en observation som inte finns i rapporten.

Den fråga jag ska försöka besvara är följande. Om det en vecka anländer ett hundra afrikanska migranter till Sverige, hur många av dessa kommer inom en femårsperiod att ha begått brott? Svaret är ungefär fyrtio. Är det mycket eller litet? Det vet jag inte, det får du bestämma själv.

Jag har ägnat debatten om den muslimska kvinnoklädseln – hijab, andra slöjor, burkini och sådant – ett ganska förstrött intresse eftersom jag inte förstått eller inte besvärat mig med att ta ställning. Men så lättsinnigt kan man ju inte förhålla sig till en brännande samhällsfråga så jag började fundera lite och nu tänker jag tala om för dig vad jag kommit fram till om du orkar läsa.

Tänk dig ett kors vid vars spetsar det finns markeringar för Nord, Öst, Syd och Väst. Var och av dessa representerar en inställning i slöj- och klädfrågan. Nord och Syd rör sig en dimension, Öst och Väst i en annan. Positionerna Öst, Syd och Väst är erkända men Nord artikuleras sällan. Jag ska strax göra det.

Det räcker med tre stora filosofer för att begripa västerlandets tänkande: Platon, Aristoteles och Jesus. Platons grundidé är att människan inte kan begripa den sanna verkligheten men att det trots detta finns en sann verklighet. Detta är innebörden av hans berömda liknelse om människorna som sitter fjättrade i en grotta med ögonen riktade mot grottans vägg och bara kan se återskenet och skuggorna av den verklighet som utspelar sig bakom deras nackar.

Det pågår en minidebatt om asylrätten mellan Ola Larsmo på Dagens Nyheter och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet.

Arpi tycker att asylrätten bör avskaffas eftersom den bygger på hyckleri och orsakar död och lidande för flyktingar. Länder som Sverige låtsas värna asylrätten medan vi i själva verket håller oss med ett regelverk som tvingar flyktingar att riskera drunkningsdöden på Medelhavet för att ens kunna komma fram och söka asyl. Bättre då, föreslår Arpi, att Sverige inrättar ett kvotsystem så att ett visst årligt antal flyktingar exempelvis kan söka uppehållstillstånd på en svensk ambassad och sedan tryggt flyga hit om ansökan beviljas. Att det finns hyckleri i svensk flyktingpolitik kan nog inte förnekas, det har Arpi rätt i.

Jag har genom åren ägnat rätt mycket ansträngning åt att avslöja och avhåna den patriarkaliska sociala ingenjörskonst som den svenska välfärdsstaten iscensatt sedan 1930-talet. Paret Gunnar och Alva Myrdal kan fungera som symboler för denna politiska riktning, särskilt Alva. Om några tillhörde en samhällelig elit – kunskaps- och maktelit om än kanske inte ekonomisk elit – så var det paret Myrdal. Alva var ambassadör, riksdagsledamot, statsråd, filosofie hedersdoktor och tilldelades Nobels fredspris. Gunnar var ekonomie doktor, professor, handelsminister och tilldelades Nobels ekonomipris. Deras tänkande byggde den svenska välfärdsstaten.

Min föreställning om tillvaron är mycket rå. Kanske är den en tolkning av Charles Darwins teorier. Jag utgår från ett provrör med en näringslösning. Näringslösningen är en attraktiv resurs för organismer som gillar den sortens näringslösning. Sådana finns. Kanske är de någon sorts bakterier. När de intresserade bakterierna snokat upp provröret och börjat äta förökar de sig alldeles kolossalt och när näringslösningen är slut så dör de. Sådär håller det på hela tiden och överallt. Överallt finns embryon till bakterier som letar efter försörjningskällor. På något vis är det näringslösningarna själva som leder till att det uppstår arter som är specialiserade på att konsumera just dem.

Det här inträffade för mer än tjugo år sedan. Det som hände var banalt och självklart men ändå så typiskt för vår tid. (Vår tid började, anser jag, för typ femtio år sedan; politikerväldet inleddes på trettiotalet men indelar sig, liksom det karolinska enväldet, i en konstruktiv grundarfas och en destruktiv förstörelsefas som alltså inleddes för ett halvsekel sedan).

Jag deltog i en paneldebatt med ett antal samhällstyckare varav jag alltså var en. En annan var en känd vänsterpartistisk riksdagskvinna. Samtalet handlade om ditten och datten precis som det hade gjort om debatten inträffat idag.

Jag åt lunch med en kompis. Vi talade om Iran. Ingen av oss vet så särskilt mycket om Iran trots att vi, var och en på sitt håll, särskilt han, ägnar mycket tid åt att läsa utländsk press och att försöka hålla oss uppdaterade.

Några saker verkar klara. Trumps sanktioner tar hårt på Iran. Förra året sjönk landets BNP med två procent och i år förväntas nedgången bli fem procent. Inflationen beräknas närma sig 50 procent i år.

Nyligen träffade jag en god vän som jag inte sett på ett tag. Han sa att det är kört för Sverige. Alla varningslampor blinkar och det finns ingenting som går åt rätt håll. Men samtalsklimatet är mycket friare nu än för bara ett halvår sedan, invände jag. Det är sant, erkände han, men det finns ingen koppling mellan debattens ytliga krusningar och vad som verkligen sker i nationen. Det fick jag ju hålla med om.

Det är för mig ingen tvekan om att de problem – ”utmaningar” – Sverige står inför är betydligt svårare än nationen har lust att diskutera.

I förra veckan, innan Hanif Bali hade genomfört sitt intellektuella attentat mot Carl Bildt och M-ledningen örfilat Bali så att han kände sig tvungen att be om ursäkt, kom jag att tänka på att några av världens främsta – och mest hatade – politiska ledare är utstuderat oförskämda.

Donald Trump tycks anstränga sig att vara odiplomatisk som när han nonchalant förklarade sig vilja lägga bud på Grönland och sedan nobbade ett danmarksbesök när danska statsministern förnärmat avvisade förslaget. Jair Bolsonaro är ungefär likadan.