Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Många har svårt att se något positivt alls med kriget i Ukraina. Därför tyckte jag att det var intressant att få en pratstund med de två lokala miljöpartistiska talrören Pierre Grytskog och Marta Grúseni.

Jovisst är det förfärligt när människor dödar varandra, sa Grúseni, men man måste också kunna se saker i stort och det är vi bra på i miljöpartiet.

Hur menar du då? frågade jag.

Globalismen börjar med att ett småländskt företag utvidgar försäljningen till Skåne och sedan rasar vidare till det övriga Europa och därefter till resten av världen om företaget inte med hjälp av Amazon går på resten av världen direkt. Globalisering betyder att de nationella gränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft sänks och kanske försvinner.

Jag har alltid slentrianmässigt – eller på grund av liberal hjärntvätt från min omgivning – utgått ifrån att globaliseringen, oavsett några delvis obehagliga egenskaper såsom den troligen oundvikligen medföljande centraliseringen av beslut, lett till två bra saker: stordriftsfördelar och därmed lägre produktionskostnader samt fred.

Dagens Nyheter ägnar ekonomen och journalisten Carl Hamiltons bok De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige en grinig recension. Så här står det till exempel: ”Tonen är hätsk, på gränsen till haveristisk, som den lätt blir när man är övertygad om att man är den enda som sett ljuset… Det stora problemet är dock själva grundpremissen: Sveriges politiker har drabbats av dårskap.”

År 1936 publicerade den engelske ekonomen John Maynard Keynes sitt epokgörande verk The General Theory of Employment, Interest and Money som visade hur statsmakter – och därmed de politiker som styr staterna – kan rätta till samhällsproblem som man tidigare ansåg vara inbyggda i det kapitalistiska systemet, till exempel lågkonjunkturer och arbetslöshet. När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm tränades jag i de keynesianska tricken. Arbetslöshet beror på att folk sparar i stället för att konsumera, fick jag lära mig. Det kunde staten greja exempelvis genom att trycka pengar och dela ut till fattiga människor som garanterat skulle handla för dem. Eller också kunde politikerna ta pengar från de rika som har lägre konsumtionsbenägenhet (eftersom de sparar mer) och ge till de fattiga som har högre konsumtionsbenägenhet.

I många samhällsviktiga frågor är det svårt att bestämma sig för en åsikt. Till exempel är det inte självklart hur långt yttrandefriheten ska få gå. Den brittiska regeringen visade enligt min mening lagom återhållsamhet när den förbjöd den Brittiska Fascistunionen först nio månader efter det att kriget med Tyskland hade börjat och samma månad som Italien medverkan inleddes. Att låta sina fiender tala fritt ur hjärtat så länge de inte manar till – eller ägnar sig åt – våldsamheter tycker jag är en lagom princip.

För sju år sedan – redan i juli 2015, alltså innan flyktingvågen börjat rulla in – skrev jag en krönika som jag erbjöd utländska ambassadörer i Sverige att skicka till sina utrikesdepartement därhemma. Eftersom de ändå måste rapportera om stationeringslandet borde de bli glada att få en gratistext, tänkte jag. Så här slutade texten:

När svenska folket iakttar den förvirring, oförmåga att lyssna samt brist på ledarskap som numera tycks karaktärisera de politiska beslutsfattarna börjar en ny sorts oro att slå rot i deras sinnen. En svensk iakttagare sa: ”Vi inser plötsligt är vi befinner oss i ett skepp som verkar sakna roder och befälhavare. Just nu ligger havet lugnt, men om det blir oväder kan det gå riktigt illa.”

Ukrainakriget är anmärkningsvärt på det viset att experterna har haft lika fel som amatörbedömarna (eller om det kanske är motsatsen som är anmärkningsvärd). Det började med att varken amatörerna eller experterna trodde att det skulle bli någon invasion (om man inte räknar med några amerikanska underrättelseorganisationer som hade trumf på hand i form av satellitfotografier och militära insikter av typ att man inte i evighet kan hålla 175 000 soldater med bataljutrustning samlade och låta dem vänta till ingen nytta).

Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.

Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.