Förra veckan var jag och klippte mig. Frisörerna där är invandrare från Syrien. De klipper bra och är alltid trevliga mot mig, men det finns någonting som jag inte gillar: att de pratar med varandra på arabiska utan att de svenska kunder begriper vad de säger. Man känner sig utanför. Det vore mer respektfullt att prata ett språk som alla förstår, nämligen svenska.

Jag har fått höra från andra att de känner sig osynliggjorda när de är hos frisören eller i någon butik och personalen pratar med varandra på ett annat språk. Det är som att man bara är en kund som ska betala, men i övrigt helt ointressant.

På partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags, den 8 oktober, tilldrog sig en märklig scen. På första parkett bakom programledarna satt Fatemeh Khavari, talesman för afghanerna som sittstrejkat på olika torg i Stockholm. De vill stanna i Sverige trots avslag på asylansökningar.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt vände sig mot Jimmie Åkesson och sade med darrande stämma: ”Här sitter Fatemeh. Kan du titta henne i ögonen. Titta Fatemeh i ögonen!”

Nu har jag läst Den allvarsamma leken. Jag vet att det är väldigt sent. Jag borde ha läst den för länge sedan. Men saken är den, att det tog tid, för att jag fått för mig att jag redan läst den.

Det är en onekligen en stor roman. Drömsk och påtaglig på samma gång. Det brukar framhållas att Hjalmar Söderbergs roman säger något om hur ofri kärleken var på den tiden; boken kom ut för mer än hundra år sedan 1912.

Natten mot tisdagen den 26 september brann moskén i Vivalla i Örebro. Det är en moské som är ökänd för sin extrema salafism. En småkriminell sydamerikan greps för branden. Motiven är inte klarlagda.

Jamal Lamhamdi, vd för stiftelsen Örebro moské, vill att svensk yttrandefrihet anpassas till islams hädelselagar. År 2007 demonstrerade han utanför Nerikes Allehandas redaktion i Örebro och krävde förbud mot vad han uppfattar som kränkningar av profeten Muhammed. Tidningen hade publicerat en Muhammedbild.

Idag den 1 oktober genomförs en folkomröstning om självständighet i Katalonien. Väljarna tar ställning till frågan ”Vill du att Katalonien ska bli en självständig stat i form av en republik?”

Men den 1 oktober är också den svenske konstnären Ivan Aguélis dödsdag. Han dog i Katalonien år 1917, i byn Hospitalet utanför Barcelona. Han blev påkörd av ett tåg. Lomhördhet gjorde att han inte hörde när det kom.

Aguéli, som föddes den 24 maj 1869 som John Gustaf Agelii, är i Sverige mest känd som avantgardistisk konstnär, men också som en tidig konvertit till islam. Han var dock långt ifrån en vanlig muslim. Han var en mystiker, en lärjunge till den svenske profeten Swedenborg och medlem i teosofiska samfundet i Paris. Det han drogs till i den islamiska traditionen var en extrem form av sufism, islamisk mystik, långt utanför islams huvudfåra.

Imamen Kashif Virk satt i TV4 Nyhetsmorgon för en tid sedan och pratade om, som han brukar göra, om att islams sanna budskap är fred. Ämnet denna morgon är att det finns imamer som inspirerar unga muslimer att ta till vapen. Rubriken var: ”Oerhört skrämmande att de som kallar sig religiöst lärda manar till terrordåd”.
En av programledarna vänder sig till Virk och frågar:

”Om en ung pojke kommer till dig och säger jag har funderat på att åka ner till Syrien och jag spränger mig gärna till döds för att då hamnar jag i paradiset, vad säger du då?”

Nu har det varit skottlossning i Gottsunda igen. Gottsunda är ju ett så kallat ”utanförskapsområde” utanför Uppsala där jag bodde i tretton år. En man skadades allvarligt efter att ha träffats av flera skott. Och när polisen kom till platsen utsattes de för stenkastning.

Man ska inte använda ordet no go-zon, säger vissa. Det är en överdrift. För man kan ju faktiskt gå in i dessa zoner utan att bli dödad. Man vad kallar man en zon dit polisen inte kan ta sig utan att utsättas för stenkastning?

Angela Merkels parti blev störst, men den stora händelsen i det tyska valet var att invandringskritiska Alternativ für Deutschland (AFD) blev tredje största parti och kom in i förbundsdagen. EU- och handelsminister Ann Linde (S) tycker att det är ”väldigt oroväckande”.

Hon blev inte orolig hösten 2015 då EU:s gränser brakade samman. Kanske tycker hon inte att massinvandring från islamvärlden till Europa är ett problem? Hon tvekade ju inte att klä sig i huckle och buga underdånigt inför mullorna under sin resa till den islamiska diktaturen Iran.

Samtidigt som Linde tycker att det är viktigt att hålla goda relationer med mullorna, tycker hon att det är ”väldigt skönt” att de gamla etablissemangspartierna i Tyskland vägrar att prata med AFD.

I Markus evangelium berättas om hur Jesus botar den blinde i Betsaida. Han tog honom vid handen och ledde honom utanför byn, sedan spottade han på hans ögon och frågade: ”Ser du något?” Den blinde svarade: ”Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de liknar träd.”

Advokaten Matt Murdoch i Hell’s Kitchen är blind, men han kan urskilja människorna. Han ser dem ”gå omkring”, dock inte som träd, utan med deras verkliga, exakta former. Förlusten av Matts yttre syn har gett honom en ännu bättre inre syn, ja, supersinnen. Hans hörsel kan läsa av hjärtslag, vibrationer och ljud.

Det märks att den antirasistiska rörelsen är västerländsk. För den tycks bara bry sig om västerlänningars rasism. Vad tänker du på när du hör ordet rasist? Just det, en vit man. Det är för att den antirasistiska rörelsen jämt talar om vita mäns rasism, aldrig om rasism mot vita. Det är en rörelse som är ganska inskränkt, ja, kanske man skulle kunna kalla den eurocentrisk.

Fredagen den 15 september drabbades London återigen av en jihadattack, en explosion utlöst av en hemmagjord bomb i en tunnelbanevagn vid stationen Parsons Green. 29 personer skadades i attacken. Terrorgruppen Islamiska Staten har tagit på sig ansvaret.

Man har höjt hotnivån till den allra högsta. Poliser och soldater är ute på gatorna. Londons borgmästare Sadiq Khan uppmanar Londons invånare att vara särskilt vaksamma.

Men kommer vaksamhet att hjälpa? För anledningen till att London, men också Madrid, Paris och Stockholm drabbas av jihadattacker är inte brist på vaksamhet. Det är inte framför allt européernas skyldighet att vara vaksamma, det är ledarnas skyldighet att vaka över oss. Och det har de inte gjort.

I stället för att prioritera sina egna medborgares välfärd och trygghet har europeiska ledare öppnat sina gränser för en i stort sett okontrollerad massinvandring från islamvärlden. Det är detta som gett upphov till de problem vi har idag.

Ett hundratal afghanska män, och en och annan kvinna, som inte har beviljats asyl, sittstrejkar sedan den 6 augusti för att de inte vill åka hem. De kräver också att alla personer från Afghanistan ska få uppehållstillstånd i Sverige. Det är därför vårt system är så dåligt – att man får komma in i Sverige först och sen söka asyl. Problemet är ju att de får avslag inte åker hem, antingen för att de själva obstruerar eller för att deras land inte vill ta emot dem.

I två nya videos berättar Mohamed Omar om sina erfarenheter av både Svenska kyrkan och islam och om […]

När vi talar om Islamiska Staten (IS) i bestämd form singular glömmer vi att det finns flera islamiska stater i världen. Den som är mest lik terrorgruppen IS är Saudiarabien, som jag brukar kalla Islamiska Staten i Saudiarabien (ISS).

Kalifatet leds av en kalif medan Saudiarabien leds av en kung. I båda staterna har man ambitionen att följa Koranen och profeten Muhammeds lära till punkt och pricka. Det betyder att kvinnan ska lyda sin man, annars kan hon agas. Det betyder att en man kan ha fyra fruar. Det betyder ingen yttrandefrihet. Det betyder halshuggning och prygel.

Visst, IS är ett omedelbart hot mot Europas säkerhet. Dess fanatiska anhängare kan slå till när som helst. Men det är Islamiska staten i Saudiarabien (ISS) också. Den är ett hot genom att den finansierar islamistisk extremism i vårt land. Den står bakom extremistiska moskéer och delar ut stipendier till unga muslimer för att studera i Saudiarabien.

Lördagskvällen den 26 augusti blev en man knivskuren och rånad i Gottsunda. I flera nätter i rad har det brunnit i soprum. Rån, misshandel, våldtäkter. Detta är de mest iögonfallande uttrycken för att något inte fungerar. Emil Khodagholi, som livesände en gruppvåldtäkt på Facebook, kom från Gottsunda. Han tittade in i kameran och sa: ”Lyssna! Jag ska fucka ur ikväll, jag svär på min mamma jag ska göra kaos nu här.”

Det är inte sällan frustrerade att läsa hur mainstreammedierna skriver om islam. Jag ska titta närmare på en artikel i Göteborgs-Posten, som visar hur mainstreammedierna, medvetet eller omedvetet, vilseleder sina läsare. I detta fall genom att låta felaktiga påståenden passera okommenterade.

I artikeln ”Ett muller av gråt, tallrikar och glas som krossades”, skriven av Cecilia Vaccari och publicerad i Göteborgs-Posten den 18 augusti i år intervjuas två göteborgare befann sig i Barcelona när jihadattacken ägde rum. En av de intervjuade har invandrarbakgrund och bekänner sig till islam. Han heter Reza Wesali. Det som stör Reza mest är inte den blodiga jihadattacken i sig, utan att jihadisterna har ”smutskastat” hans religion:

En jihadist attackerade folk med kniv i Åbo, Finland. Det skedde fredagen den 18 augusti och enligt vittnen ropade han ”Allahu akbar” när han gick till attack. Jihadisten var en invandrare från Marocko. Det har nu kommit fram att han valde ut kvinnor som offer. Två kvinnor dödades i attacken. Även de flesta av de skadade är kvinnor.

Varför attackerade han kvinnor? Jag tror att det beror på att, för muslimska fundamentalister, den obeslöjade och självständiga kvinnan är en symbol för den ”sataniska” västerländska kulturen. När muslimska fundamentalister talar om det man hatar med väst så kommer alltid detta fram: kvinnorna täcker sig inte, kvinnorna är ”horor”.

Egyptiern Sayyid Qutb (1906-1966) är en av den moderna islamismens viktigaste ideologer. På 1940-talet reste han till Amerika. Det han framför allt reagerade på – med fasa – var det könsblandade sociala umgänget och de lättklädda kvinnorna.

Qutb kom inte hem till Egypten för att berätta om Amerikas demokrati eller dess blomstrande vetenskap, litteratur och musik. Han kom hem för att berätta vilket vidrigt samhälle det var eftersom kvinnorna var lättklädda!

Under nästan åtta hundra år styrdes delar av Spanien under islam. Men bit för bit lyckades spanjorerna återta sitt land. Detta kallades reconquistan, återerövringen. Vändpunkten var den kristna segern i slaget vid Las Navas de Tolosa den 16 juli 1212.

I dagens Spanien, liksom i övriga Västeuropa, växer den muslimska befolkningen genom den pågående massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Muslimska fundamentalister tenderar att identifiera sig som en del av den muslimska umman, en transnationell gemenskap, som också är politisk. Man lever i Europa, men känner sig i första hand som muslim. Man möter heller inga krav att anpassa sig till europeisk kultur och bli en del av vi:et.

Det är likadant i Sverige. I moskéerna predikar man om situationen i Afghanistan, Syrien, Somalia och Palestina. Det är sällan man talar om Sverige. Man talar om ”våra bröder och systrar” och om att vara solidarisk och hålla ihop. Då är det hela tiden muslimerna man talar om, inte att vara solidarisk eller känna sig som ett med svenskarna. I alla moskéer jag har varit i, och det är många, är det en självklarhet att svenskar och muslimer är olika saker.

Den 1 augusti besökte jag klosterkyrkan Saint Denis, en knapp mil utanför centrala Paris. Kyrkan ligger i ett ”utanförskapsområde”, det vill säga en invandrartät och islamiserad stadsdel.

Här kan man verkligen tala om två världar. Å ena sidan en medeltida, gotisk kyrka, bland det mest franska man kan tänka sig, å andra sidan ett typiskt ”Rinkebytorg”. Inuti kyrkan rör sig turisterna, mest fransmän och andra européer, men också en del kineser och japaner. Där ute ser man mest folk med bakgrund i arabvärlden och Afrika. Många kvinnor är täckta med sjalar. Män i kaftaner sitter på kebabhaken och kaféerna och pratar arabiska.

Har vi slutat bry oss om jihadterrorn? För mindre spektakulära attacker flimrar numera bara förbi i nyhetsflödet. De följs inte av någon diskussion i mainstreammedia. Risken finns att vi vänjer oss vid jihadterrorn som en del av vardagen.

Jag måste erkänna att jag ibland drabbas av utmattning, stundtals närmar det sig depression. Då kan jag känna att det inte spelar någon roll vad jag skriver: det är som att skriva i vatten. Det ligger uppe en dag, sen är det borta. Men om jag inte skriver, vad ska jag då göra? Ge upp? Att ge upp är inte ett alternativ. Jag har barn som ska växa upp i Sverige. Det vore att svika dem. Jag känner att det är min plikt att fortsätta, fast mina krafter ibland inte räcker till, att påtala detta problem.

För jihadterrorn slutar inte för att vi slutar bry oss. Onsdag den 9 augusti körde en jihadist rakt in i en grupp franska soldater i Paris. Sex soldater skadades. Jag är inte ett dugg förvånad. Jag var på semester i Paris denna sommar och upplevde den spända stämningen mellan militären och de muslimska fundamentalisterna. Man ser det i blickarna.

Efter den jihadistiska terrorattacken mot Bryssel den 22 mars 2016 blev det populärt att dela bilder av en ledsen Tintin i sociala medier. Tintin skapades ju av den belgiske tecknaren Georges Remi (1907-1983), mera känd som Hergé, och har blivit en symbol för landet, särskilt huvudstaden. När Belgien är i sorg gråter Tintin.

Det är ett sätt att hantera händelsen, ett annat sätt är vrede. Själv delade jag en bild av en röd och ursinnig kapten Haddock som vrålar ”Hämnd!” under rubriken: ”Arg belgare reagerar”. För varför är det så att högerextremt våld ska mötas med vrede och hårda tag, medan islamistiskt våld ska mötas med nedstämd passivitet och kärlek? Jag tror att om Haddock hade fått möta jihadister i något äventyr skulle han ha drämt till dem en whiskyflaska och ett ”Pestråttor till jihadister! Jag ska lära er ett och annat!” Eller så han göra som Dupont: smyga sig på dem när de ber och ge dem en spark i baken när de minst anar det…

En Facebook-vän kommenterade under min bild att Haddock inte var belgare utan fransman från Bretagne. ”Jaha”, svarade jag, ”men han är en belgisk produkt”. Dessutom vet man inte säkert vad Haddock har för påbrå. Det är till och med troligt att han är lika belgisk som sin vän Tintin. I äventyret Koks i lasten kan man se kapten Haddock och Tintin visa sina pass vid en passkontroll. Båda har belgiska pass.

Komikern Özz Nüjen har kurdiskt påbrå. Han missar sällan ett tillfälle att häckla svensk nationalism. Hans stand up-shower tenderar att likna politiska tal. I showen ”Sveriges historia – den nakna sanningen” från 2015 går han och kollegan Måns Möller ut på, för att tala med Svenska Dagbladets recensent, ”ett korståg mot nationalismen”. Men i en artikel i Expressen den 19 juli, ”Vill vi låta ryssar och tyskar bestämma över Sverige?”, kommer Nüjen ut som nationalist. Inte svensk nationalist, utan kurdisk. Han skriver så här:

Jag befinner mig i Paris. Fredagen den 28 juli åkte jag med barnen till Montmartre för att besöka kyrkan Sacré Coeur. Därifrån har man utsikt över hela staden. På trappan på vägen upp mot kyrkan blir mina barn överrumplade av ett stort gäng afrikanska migranter som binder snören kring deras handleder. Jag ingriper och förklarar att de ska ge sig av, att vi inte är intresserade av snören. En afrikan blir aggressiv och kräver pengar. Jag säger till mina barn att ta av sig snörena och kasta dem. Afrikanen blir hotfull och säger: ”I will show you Black Power!” Jag undviker slagsmål genom att retirera.

Enligt traditionell sharia, islamisk lag, ska kvinnor och män hållas åtskilda. Kvinnor ska inte ”visa sina behag”, inte skratta högt, ja, inte uppträda på något sätt som kan ”fresta” män. En god hustru ska bara gå ut om det är nödvändigt och bara med sin makes tillstånd. Hon får heller inte resa utan en manlig anhörig som ”övervakare”. Hon ska lyda sin man som är husets herre och mopsar hon upp sig har han rätt att aga henne.

Den humanitära stormakten Sverige har havererat. Vi kan inte fortsätta som förut. Det var något som gick upp för många när asylkaoset var som värst hösten 2015. Sedan dess har debatten förändrats. Året efter asylkaoset kom boken Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Nitton debattörer och författare bidrog med essäer om tillståndet i landet och föreslog lösningar.

Skolan ska förmedla kunskap. Om det är vi alla överens. Men jag har kommit över ett häfte som visar att åtminstone en skola lär ut felaktigheter. Det rör sig om ett häfte med information om islam som använts i undervisningen av högstadieelever på Alfred Dahlinskolan i Jönköping. I häftet, som har rubriken ”Minikurs islam”, har jag hittat flera fel. Elever som tar okritiskt tar till sig innehållet kommer att få en felaktig bild av islam.

Den nya Tarzanfilmen från 2015 med Alexander Skarsgård i rollen som djungelhjälte utspelar sig i Kongo någon gång efter Berlinkonferensen 1884-85. Skurkarna är belgiska slavhandlare och storskurken heter Léon Rom (Christoph Waltz). Han är en europeisk gentleman i linnekostym och panamahatt, därtill from katolik.

Hans katolska fromhet uttrycks dock på ett ovanligt sätt: Rom stryper folk med ett radband, en så kallad rosenkrans som katoliker använder för att räkna när de läser Ava Maria och andra böner. Är inte detta kristofobiskt? Tänk om man istället hade haft en arabisk slavhandlare som skär halsen av folk med en kroksabel samtidigt som han ropar Allahu akbar? Det hade förmodligen setts som islamofobiskt. Trots att sådant faktiskt har varit vanligt förekommande i islams historia.

Islamiska föreningen i Karlstad, en salafistisk förening, ska bygga en ny, stor moské. Detaljplanen godkändes av kommunfullmäktige den 19 juni.

I en debattartikel i Nya Wermlands-Tidningen den 26 juni uttrycker två förbundsstyrelseledamöter från Grön Ungdom stolthet över bygget, trots att de är väl medvetna om att föreningen är salafistisk och att den har låtit imamer utbildade i Saudiarabien predika i dess nuvarande lokal.

”Vi är stolta över att kommunfullmäktige i Karlstad gör just det.”, skriver ledamöterna från Grön Ungdom och hänvisar till bygget av moskén i Karlstad.

Stolta? Hur kan man vara stolt över att salafismen tillåts flytta fram sina positioner i Sverige? Ett framsteg för salafismen är ett, eller flera, steg tillbaka för vetenskapen, demokratin, kvinnans ställning och det kritiska tänkandet.