Massinvandring till Sverige är ett dåligt sätt att hjälpa världens flyktingar. Det kostar mycket och leder till att vi importerar just de problem som gjorde invandrarnas hemländer dåliga. Få kan idag förneka att delar av Sverige alltmer börjar likna Mellanöstern.

Den 18 juni sköts tre unga män till döds i centrala Malmö. ”Jag hade fönstret öppet, så hör jag hur det smattrar, riktigt högt. Det lät som minst 15-20 skott, och som att det kom från ett automatvapen”, sa ett vittne som bor i närheten. Flera andra skadades i attacken.

Polisen beskriver dem som besköts som gängkriminella, så man får förmoda att det handlar om en uppgörelse inom den undre världen. Vad vet vi mer? Jo, vi vet att en överväldigande majoritet av alla gängmedlemmar i Sverige har invandrarbakgrund. Vad hade just dessa för bakgrund? Man får en ledtråd när man läser om begravningen som skedde några dagar efteråt. Det var en muslimsk begravning. I media framgår att anhöriga har arabiska namn.

Tolkiens episka sagor från Midgård är omåttligt populära och vinner ständigt nya fans. De fick förstås skjuts av Peter Jacksons filmatiseringar, först trilogin om Härskarringen, och sedan Bilbo. I hans saga står de goda krafterna mot de onda, de fria folken är hotade av en växande skugga i öster där Sauron, Mörkrets herre, har sitt rike.

I förordet till den andra upplagan av sagan, som gavs ut 1966, skrev Tolkien att han ogillade allegorier och istället föredrog historier som kunde användas på olika sätt utifrån läsarnas tankar och erfarenheter. Hans historier var alltså ”tillämpliga”, men inte allegoriska. ”Jag tror att många blandar ihop ’tillämplighet’ och ’allegori’; men den ena hör hemma i läsarens frihet och den andra i författarens ensidiga herravälde”, förklarade han. På grund av mina särskilda erfarenheter, och i ljuset av vår samtids konflikter, läser jag sagan på ett särskilt sätt.

När Frodo får veta att han har den fruktansvärda härskarringen i sin ägo och att det innebär att han måste lämna det trygga livet i Fylke blir han förtvivlad och önskar att han hade fått slippa och att inget av allt som lett fram till detta hade hänt. ”Om det ändå inte hade hänt under min livstid”, säger Frodo. ”Ja, det tycker alla som tvingas leva i en sådan tid”, svarar Gandalf och drar ett bloss på sin pipa. ”Men de har inget val. Det enda vi kan välja är hur vi skall handla under den tid vi har fått oss tilldelad. Och vår tid har redan börjat mörkna, Frodo. Fienden blir snabbt starkare.”

När sverigedemokraternas valarbetare i början av juni attackerades i Gottsunda blev jag inte förvånad. Jag bodde i denna mångkulturella stadsdel utanför Uppsala i hela tretton år. Liksom alla andra mångkulturella stadsdelar i Sverige utmärks Gottsunda av arbetslöshet, bidragsberoende, utanförskap, kriminalitet och islamisering.

Mångkultur har för många svenskar blivit synonymt med många problem. Och det beror inte fördomar, utan på verkligheten. Det är ju så mångkulturen ser ut.

Under alla år som jag bott i Gottsunda har det bara blivit sämre. Trots politikernas prat om integration och trots alla miljoner skattekronor som pumpas in är riktningen tydlig – det går utför. Mer kriminalitet, mer utanförskap, mer islamism. Och etniska svenskar flyr. De som har råd. Men även skötsamma invandrare gör allt för att komma därifrån. De som har möjlighet skjutsar sina barn till skolor långt borta.

Det var när en grupp sverigedemokrater var i Gottsunda för att dela ut flygblad i början av juni som de blev trakasserade och attackerade av ungdomar med ”mångkulturell bakgrund”. Ungdomarna skrek bland annat, ”Jag ska knulla din mamma”. Flygbladsutdelarna var till slut tvungna att gå. Väktarna sa, ”Ni borde gå, vi kan inte skydda er.”

Kulturkriget pågår överallt, inte minst inom underhållningsindustrin. Författaren Göran Palm skrev ner sina tankar om kulturkriget i boken Indoktrineringen i Sverige från 1968. Det var både en beskrivning av vad han uppfattade som ett borgerligt etablissemang och ett manifest. Han ville vrida utvecklingen åt vänster.

I vår tid är det högern som utmanar etablissemanget, men vissa saker har inte förändrats. I varje samhälle, konstaterar Palm, förekommer indoktrinering. Hans uppgift var att avslöja den ”borgerliga indoktrineringen” och ”västpropagandan” i skolornas läroböcker, filmer och teveserier och reklam.

Det här är en observation som står sig:

”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur starkt och omfattande indoktrineringen är.”

Om man inte tvivlar, så ser man inte alla påverkansförsök. Man uppfattar det bara som det normala och naturliga tillståndet. Palm menar att just kulturen är den viktigaste arenan för ”indoktrinering” eftersom mottagarna har garden nere. Man slappnar av och tänker inte på politik.

Palm tar på sin tids spionfilmer som exempel på hur han man genom underhållande berättelser kan vinna sympatier för väst och antipatier mot kommuniststaterna.

När vi får lära oss om Kolonialismen i skolan, så är det europeisk kolonialism. Kolonialismen med stort K. Ordet frammanar bilder av vita män i tropikhjälmar och svarta betjänter. Men det är inte hela historien. I många hundra år var Europa utsatt för kolonialism. Delar av Öst- och Centraleuropa låg under turkarna och delar av Spanien styrdes av muslimer i nästan 800 år. När det kommer till den europeiska kolonialismen betonar man det dåliga, men när det kommer till den islamiska kolonialismen av Europa berättar man gärna om hur ”berikade” vi blev. Agendan är tydlig.

Idag den 16 juli 1212 utkämpades det stora slaget vid Las Navas de Tolosa. Slaget blev en vändpunkt i reconquistan, den långa spanska återerövringen av Spanien. Alfons VIII av Kastilien ledde tillsammans med Sancho VII av Navarra, Peter II av Aragonien och Alfons II av Portugal korståget mot muslimerna. Dessa leddes av den almohadiske kalifen Muhammad an-Nasir. De kristna vann och sedan föll de muslimska väldet snabbt samman. Så småningom återstod bara Granada som befriades år 1492.

Almohaderna kallas de på svenska, los almohades på spanska, les almohades på franska. På arabiska hette de al-muwaḥḥidun, ett ord som betyder monoteister. Men alla muslimer är ju monoteister, så varför kallade de sig så? För de var stränga, puritanska muslimer som ansåg att andra muslimer inte var tillräckligt rena i sin monoteism. Det var en väckelserörelse som ville återställa islam till sin ursprungliga renhet, ungefär som salafisterna idag. Allt som luktade ”avgudadyrkan” måste utplånas. Detta var alltså en rörelse som var intolerant mot den tidens vanliga islam, föreställ er då hur den betraktade den katolska européer med sin dyrkan av människan Jesus som Gud.

I tal efter tal varnar miljöpartisten Isabella Lövin för en stundande katastrof. Den 5 juli skrev hon så här på Facebook:

”Klimatet är vår viktigaste fråga! Vi måste agera nu, inte sen!”

Så fort vi har en varm och vacker sommardag, så används det av Lövin som ett bevis för att jorden kommer att gå under om vi inte röstar på Miljöpartiet och slutar flyga och köra bil.

Men det är andra som ska rädda världen, inte Isabella Lövin. Hon och hennes man äger sex fordon (!) varav ett är en riktigt skitig pickup som går på diesel. Men till skillnad från oss andra som bara nöjeskör våra bilar, så BEHÖVER Lövins man denna pickup.

När Lövin blev utfrågad på SVT:s Opinion Live förklarade hon att maken ägnar sig åt konst på fritiden. Han gör skulpturer. Så han MÅSTE ju transportera tunga stenar och verktyg. Klimatkrisen kan vänta, vi ska bygga en staty!

”Det är min mans bil – han är skulptör och jobbar med sten.”

Stenarna är dessutom ”väldigt, väldigt tunga”.

Det har länge varit känt att Svenska kyrkan är vänstervriden organisation som sätter vänsterpolitisk aktivism före evangeliet och klassisk kristendom. Förra året kom Johan Sundeens avhandling 68-kyrkan som berättade om hur vänstern tog över kyrkan.

På Almedalen fick vi se denna 68-kyrka in action. Den borgerlige debattören Thomas Gür, en vänlig och lärd man, hade kallat till en pop up-seminarium om integration utanför Visby domkyrka. Mötet föll dock inte kyrkans domprost Mats Hermansson i smaken. Han lät därför ringa i klockorna för att sabotera mötet.

”Det var ett otrevligt och konfrontativt budskap”, förklarar Hermansson. ”Vi diskuterade vad vi skulle göra, och vår första åtgärd var att ringa polisen. Sedan bedömde vi att det var fara å färde. Så ringde han i stället i kyrkklockorna i Visby domkyrka, mitt under Almedalsveckan”

Pop up-seminariet hade titeln ”9,5 teser om integrationen – så får vi bukt med problemen fram till valet 2038”. Budskapet var att vi behöver överge den havererade mångkulturalismen för en assimilationspolitik. Svensk kultur är det sammanhållande kittet.

Gür och mötesdeltagarna undrade förstås vad som pågick. Varför dånar klockorna? Man frågade domprosten som svarade att han ringde för att varna för ”fara å färde”, sen smet han iväg för att slippa förklara vad han menade. Själv påstod han att han fick ”knuffa sig fri”, men det är ren lögn. Händelsen filmades.

Här på Det Goda Samhället har jag skrivit om salafismen sedan våren 2015. Jag försökt visa att denna riktning inom islam är ett problem. Nu har Försvarshögskolan, på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) släppt en rapport som kartlägger salafismen i Sverige: ”Mellan salafism och salafistisk jihadism – påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället”.

Jag har läst rapporten, som skrivits av bland andra terrorforskaren Magnus Ranstorp. Den innehåller ingenting som jag inte kände till tidigare. Mycket har redan kartlagts av journalisterna Per Gudmundson och Magnus Sandelin. En del fanns i Hanna Gadbans bok Min jihad från 2015, annat i Johan Lundbergs Ljusets fiender från 2013. Men rapporten samlar alla relevanta fakta på ett ställe och ger en bra bild av läget.

Vad är salafism? Ordet ”salaf” är arabiska och betyder ”föregångare”. Salafismen är en väckelserörelse inom sunnitisk islam. Man vill gå tillbaka till vad man tror är dessa föregångares ursprungliga islam, en religion som är ren från sentida tillägg och påfund. En central gestalt inom salafismen är Muhammad ibn Abd al Wahhab (1703-1792). Hans folk bekämpade – både genom predikan och heligt krig, jihad – den tidens islam i Arabien. Hans lära finns sammanfattad i boken Kitab at-Tawhid, Enhetens bok, en bok som fortfarande studeras av dagens salafister. Där görs en mycket sträng tolkning av monoteismen, Guds enhet.

Förr fanns det en litteratur som var till för att göra svenska barn och ungdomar intresserade av – och kanske till och med stolta över – sin historia.

Det fanns en författare som Carl Georg Starbäck (1828-1885), som faktiskt var en av Sveriges populäraste på sin tid, som skrev spännande berättelser om Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture i samma anda som Walter Scott skrivit om England på Rickard Lejonhjärtas tid.

Vi har även Carl August Cederborg (1849-1933) som skrev äventyrsfyllda, historiska romaner om drabanter under trettioåriga kriget, karoliner och snapphanar.

En annan författare som är värd att nämna är Jon Olof Åberg (1843-1898) som skrev historiska spännande historiska romaner på ett enkelt språk. Några av hans böcker har titlar som Karl XII:s värja, Storm, Strid och Frid: tre småländingars äfventyr under trettioåriga kriget och Vålnaden på Stegeholm: berättelse från Engelbrekts befrielsekrig.

Den mest erkände författaren som skrev i denna genre är förmodligen finlandssvenske Zacharias Topelius (1818-1898) med sin Fältskärns berättelser, som berättar Sveriges historia från 1631 till 1772 ur adelsfamiljen Bertelskölds perspektiv.

Efternamnet Omar fick jag av min styvfar. Min riktige far hette Badiee och kom från Iran. Jag har haft väldigt lite kontakt med min riktige far och vet nästan ingenting om hans släkt, så det skulle inte kännas rätt att bära hans namn. Jag ville ha ett svenskt namn och har sedan ett tag tillbaka tagit min mors flicknamn, Råbock. Det är ett vackert namn, tycker jag.

Varför ett svenskt namn? För att jag är svensk är den enkla anledningen, och ett svenskt namn berättar för omgivningen vem jag är. Namnet Omar har sin charm. Jag tycker om det och det kommer för svenskar alltid att förknippas med den förbindlige Herr Omar med sin flygande matta i Ture Sventon-berättelserna. Men Omar kommer aldrig att bli svenskt. Inget islamiskt namn kommer någonsin att bli svenskt. Så både jag och mina barn och barnbarn, om de heter Omar, alltid att få frågor.

Vad ska invandrare göra som har två muslimska föräldrar? De kan ju inte ta sin svenska mors eller svenska fars namn. Jag tycker att de, om de vill vara svenskar, antingen ska ta ett nytt svenskt namn eller försvenska sina befintliga namn. Folk har tagit namn genom alla tider. Det är inget konstigt med det. Invandrare som kom till Amerika tog engelska namn, eller amerikaniserade sina namn. Så visar man sin vilja att bli en del av den nya kulturen och nationen. Ett svenskt exempel som jag kommer att tänka på är islamologen Sameh Egyptson. Han kommer från Egypten (koptisk kristen), så det nya svenska efternamnet passar honom bra. Jag har också träffat en syrier i Uppsala som har en far som heter Adel – det betyder rättvisa på arabiska. Han har bytt efternamn till Adelson. Fyndigt!

Den här filmen kommer helt rätt i tiden. Kanske är denna remake mer rätt nu än originalfilmen från 1974 var när den kom. Då var det Charles Bronson som gjorde rollen som hämnare, nu är det Bruce Willis. Det är skräckismästaren Eli Roth som regisserat, och det märks i vissa blodiga inslag som påminner om ”tortyrporren” i filmen Hostel (2005).

Kirurgen Paul Kersey är en lycklig familjefar i en lugn förort till Chicago. Men en kväll, när han jobbar sent på sjukhuset, bryter sig inbrottstjuvar in i hans hem. Hans fru och dotter blir skjutna när de försöker göra motstånd. Frun dör och dottern hamnar i koma. Efter attacken blir Paul chockad och tillintetgjord.

Polisen saknar resurser att utreda dådet, vilket ökar Pauls känsla av vanmakt. Men så småningom växer en övertygelse fram – han ska själv skipa rättvisa. Han lär sig hantera vapen och börjar ta upp jakten på skurkarna. Inte bara de som gett sig på hans familj, utan på dem som råkar korsa hans väg. Han blir medborgargardist.

Medierna börjar rapportera om en vit, medelålders man i luvtröja som rensar upp bland buset i Chicago och räddar medborgare i nöd. Han får namnet ”Dödsängeln”. Den lugne, trevlige och laglydige läkaren har förvandlats till en iskall domare och bödel.

Det finns en rad i John Lennons låt ”Working Class Hero” från 1970 som säger något om hur etablissemanget behandlar den folkliga oppositionen: ”They hate if you’re clever and despise a fool”. De vill gärna framställa oppositionen som korkad – de sär skrivande svärjevännerna. Men om man är smart, om man vet vad man pratar om, då svarar etablissemanget med iskallt hat och slår ned på en med full kraft. Det var vad som hände den engelske oppositionsledaren Tommy Robinson.

I augusti 2009 var Tommy med och grundade English Defence League (EDL) i Luton, staden där han växt upp. EDL anordnade manifestationer i syfte att motverka islamisk fundamentalism. Gruppen bestod till stor del av fotbollsfans som kunde bli stökiga.

Det var tufft i Luton. När Tommy var tonåring blev han bespottad, kallad ”vit gris” och misshandlad av ett gäng med muslimsk bakgrund. Och det har bara blivit sämre sedan dess. I mars 2009 firade man brittiska soldater som kommit hem från Afghanistan. Men muslimska fundamentalister förstörde festligheterna genom att bua och spotta på soldaterna.

Det var denna händelse som ledde Tommy till att grunda The United People of Luton, som senare växte till att bli EDL. Tidigare hade det till och med förekommit jihadrekrytering i staden. Man värvade unga muslimska män till att åka till Afghanistan och ansluta sig till talibanerna – för att döda brittiska soldater. Så delad var staden: medan vissa firade soldaterna, såg andra dem som fiender och ville mörda dem.

I inledningen till Alexandre Dumas roman Greven av Monte Cristo seglar ett skepp in i Marseilles hamn:

”Den 24 februari 1815 signalerade utkiken på Notre-Dame-de-la-Garde tremastaren Pharaon som kom från Smyrna, Triest och Neapel.”

Ombord på skeppet finns den unge Edmond Dantès, han som senare ska förvandlas till hämnaren Greven av Monte Cristo. Edmonds fästmö heter Mercédès och bor i byn Les Catalans. Byn beskrivs så här i romanen:

”En gång för länge sedan avreste av någon hemlighetsfull anledning en skara kolonisatörer från Spanien och slog sig ned på den landtunga där deras bebyggelse ännu i dag finns kvar.”

”Denna by som uppbyggdes i en bisarr och effektfull, till hälften morisk, till hälften spansk stil är ännu i dag bebodd av invandrarnas avkomlingar som fortfarande talar sina fäders språk.”

Då var denna ”moriska stil” det enda islamiska man kunde hitta i Marseille. Och jag är tveksam till om stilen överhuvudtaget var ”morisk” eller om det bara var Dumas sätt att försöka göra Les Catalans mer exotiskt.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 20/6) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. Engellau är inte imponerad.

Reformerna som föreslås är bara mer av det vanliga: ”tydligare kunskapsmål ska införas”, betyg ”börja ges redan i årskurs fyra”, ett ”särskilt lärarlyft” ska införas, partierna ska ”revidera läroplaner och kursplaner i syfte att stärka betoningen på kunskaper”, nyanlända elever ”behöver ges en bättre start”, ”nationella riktlinjer ska tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”, ”ett skriftligt ordningsomdöme” ska införas (men inte ingå i slutbetyget) och så vidare.

Dessutom nämns inte invandringens betydelse för de sjunkande resultaten.

Engellau föreslår tre saker för att få ordning på skolan: 1) ta bort all uppifrånstyrning, 2) inrätta ett centralt system för kunskapsprövning och 3) offentliggör alla skolors resultat på en sajt. Då kan man tydligt och enkelt se vilka skolor som presterar bra.

Nima Gholam Ali Pour gick från den så kallade antirasistiska rörelsen till den sverigevänliga rörelsen. Han berättar om sin resa i boken Allah bestämmer inte i Sverige, som kom ut 2017. Det är hans andra antologi, den första hette Därför är mångkultur förtryck och kom ut 2015. Titlarna är typiska för Pours sätt att skriva. Han skriver ledigt och enkelt om svåra ämnen och lyckas ofta sammanfatta problemen i korta och vassa formuleringar.

Och som antologins titel visar, så handlar flera av artiklarna om islamisk fundamentalism och islamiseringen av Sverige. Att Allah inte bestämmer i Sverige betyder att anpassningen till islamisk fundamentalism måste upphöra. Andra saker som diskuteras i boken är mångkulturen, vänstern och den så kallade antirasistiska rörelsen.

I essän ”Mitt liv som antirasist” berättar Pour om sin tid inom den så kallade antirasistiska rörelsen och hur det kom sig att han lämnade den. I flera år verkade Pour som antirasistisk aktivist. Han förstod då att antirasismen egentligen är en fasad för rödgrön politik. Han förstod också att det i stort sett bara är svenskarnas rasism, i ett av världens minst rasistiska länder, som ska bekämpas:

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/6) pratar jag med den katolske bloggaren Mikael Karlendal. Han var tidigare protestant och pastor i Pingstkyrkan, men har konverterat till den katolska kyrkan. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” försvarar han den katolska tron, men skriver också om historia och om konflikten mellan islam och väst.

I podden pratar vi om vad som fick Karlendal att konvertera till den katolska kyrkan, om skillnaderna mellan protestantism och katolicism och om hur islams uppkomst och expansion påverkade kristenheten.

Den katolska kyrkan skapade Europa, menar Karlendal. Den förenade alla olika folk i Europa och gav dem en gemensam identitet.

Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.

Turkiets islamistiske president Erdogan varnar för ett krig mellan korset och halvmånen. Detta efter att Österrike beslutat att stänga sju turkiska moskéer och utvisa sextio imamer i ett tillslag mot ”politisk islam”.

”Parallella samhällen, politisk islam och radikalisering har ingen plats i vårt samhälle”, säger landets förbundskansler Sebastian Kurz.

Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz, som tillhör det konservativa partiet ÖVP, valde efter segern i höstens val att bilda regering med Frihetspartiet, FPÖ.

I sin tidigare roll som integrationsminister 2015 bidrog Kurz till en lag som förbjuder utländsk finansiering för religiösa grupper. Den gjorde också islamiska föreningar skyldiga att ha en grundläggande positiv syn på det österrikiska samhället.

Den direkta orsaken till att moskéerna ska stängas ner är ett antal bilder som visade hur barn i en turkisk moské spelade upp slaget vid Gallipoli. Barnen var klädda i uniform och fick spela lik inlindade i turkiska flaggor. Moskén i fråga drivs av ATIB, förbundet för turkisk-islamska kulturföreningar med säte i tyska Köln, som är en gren av Turkiets religionsmyndighet Diyanet.

I ett nytt avsnitt av podden ”Tankar från framtiden”, inspelat 5 juni, pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist och författare. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangets medier. Än idag insisterar till exempel journalister på att skriva ”flyktingar” i stället för ”asylsökare”.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I tre artiklar här på Det Goda Samhället har Sandelin fortsatt att belysa invandringsfrågan. I ”Sveriges stora demografiska förändring” (24/5) visar han hur Sverige genomgår en extrem befolkningsförändring. Och att detta har kunnat ske utan att debatteras ordentligt. 2017 beviljade Sverige 3,5 gånger så många uppehållstillstånd till asylsökande – drygt 36 000 – som övriga Norden gjorde tillsammans.

Idag är det Sveriges nationaldag, även känd som Svenska flaggans dag. Man blir påmind om att ett land, trots den påbjudna mångkulturen, bara kan ha en nationaldag. Och en flagga. Flaggdag i Sverige betyder att man hissar den svenska flaggan, inte vilken flagga som helst. När mångkulturen infördes 1975, stod det så här i propositionen som antogs av riksdagen:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Men invandrarna kan inte välja nationaldag eller flagga. Så deras hemländers kultur är inte jämlika med den svenska. Och ska inte heller vara det. Enligt språklagen från 2009 är svenska huvudspråk i Sverige. Språk är en viktig del av en kultur. Eftersom det svenska språket är huvudspråk, så kan man inte säga att den svenska kulturen jämlik med den somaliska, den kurdiska och den afghanska kulturen i Sverige. Svenskan är privilegierad. Och så ska det vara.

Mångkulturpropositionen från 1975 är ogenomtänkt och ogenomförbar. Det är dags att riva och kasta den i papperskorgen. För jämlikhet mellan kulturer i en nation är en omöjlighet. Ett nation har en kultur som definierar den, som ger den dess identitet. Den svenska flaggan uppstod i den svenska kulturen och är hela nationens flagga. Det svenska språket uppstod i den svenska kulturen och är hela nationens språk. På nationaldagen firar vi händelser som skedde innan det fanns kurder, somalier, afghaner och syrier i Sverige.

De jihadistiska terrorattackerna kommer så tätt att mainstreammedierna knappt ägnar dem någon uppmärksamhet längre. Och när de gör det blir det ytligt. Därför behövs det alternativa medier som försöker förstå och förklara vad som händer.

Nyligen utfördes en vedervärdig jihadistattack i Belgien. Den senaste i en rad attacker, alltså. Jag hoppas att vi inte har glömt bort de blodiga attackerna i Bryssel våren 2016 då tre självmordsbombare dödade 35 människor och skadade fler än 300.

Den 29 maj hugg en jihadist ner två poliser i staden Liège. Han stal sedan en av polisernas tjänstevapen och sköt ner dem och en tredje förbipasserande. Medan mördandet pågick skrek han ”Allahu akbar”. Jihadisten sprang sedan in på en skola där han tog en städerska som gisslan. Hans mål var dock inte skolan, utan att döda poliser.

”Det är tydligt att hans mål var att ge sig på polisen”, sa den lokale polischefen Christian Beaupère på en presskonferens. ”Jag kan lugna skolorna med att han inte var ute efter att döda i en skola utan att skada polisen och den belgiska staten”.

Vänsterns oheliga allians med islamisk fundamentalism är onekligen bisarr. De verkar kunna gå hur långt som helst för att ursäkta och förringa islamisk fundamentalism. På Twitter hittar man vänsteraktivisten Loan Sundman. Den 28 maj tweetade hon följande:

”Jag förstår verkligen inte varför människor skall avkrävas kroppskontakt med det motsatta könet om man inte vill ha det. P.g.a. religion, blyghet, bacillskräck eller what ever. Vi har väl en #Samtyckeslag, den gäller väl all kroppskontakt? #RespektÄrMerÄnHandslag”

Om någon sträcker fram sin hand för att hälsa, så ska du ta handen. Annars är du oartig. Det är vad föräldrar lär sina barn i Sverige. Om dina barn inte tar en utsträckt hand har du misslyckats med din uppfostran.

När man kommer till Sverige ska man anpassa sig till den svenska kulturen, inte kräva att vi anpassar oss till dem. Om man inte tycker om svensk kultur, så skulle man inte ha kommit hit. För ingen måste komma hit. Vi har inte hämtat hit dem. De har kommit av egen fri vilja. Ingen behöver heller komma hit för att få säkerhet. De som kommer har passerat flera säkra länder.

I juli 2016 skapade en alternativ prideparad i invandrartäta Järva rubriker i gammelmedia. Paraden var ett bra grepp av pedagogen Jan Sjunnesson för att påvisa en motsättning inom vänstern – man är för både massinvandring från islamvärlden och hbtq. De öppna gränsernas politik betyder i praktiken islamisering.

Sjunnesson kan upplevas som något av en trickster – genom happenings och olika grepp lockar han etablissemanget att avslöja sig. Men han gör det inte för trixandets skull. När man läser hans nyutkomna självbiografi Ett förhastat liv inser man att det under ytan finns ett allvar. Sjunnesson provocerar inte bara för provokationens skull, utan han har ett ärende. Och hans byten av ideologiska ståndpunkter, från ”flumvänster” till ”sverigevän”, har föregåtts av studier och reflektioner.

I år fyllde Sjunnesson sextio år; han föddes i 1958 i Norrköping och växte upp i ett idylliskt villakvarter i Uppsala. På 70-talet blev han en del av kulturvänstern, men omprövningar i olika steg ledde honom högerut och på 2010-talet blev han del av den sverigevänliga rörelsen och kallar sig numera ”klassisk liberal”.

I år började den islamiska fastemånaden ramadan i mitten av maj. När ramadan började 2015 önskade Erik Ullenhag på Twitter alla fastande muslimer en trevlig ramadan. Det har han inte gjort i år, vilket är bra. För ramadan ska inte uppmuntras. Det är en skadlig tradition. Att avstå från både mat och dryck under dygnets ljusa timmar gör att det inte kan sköta ditt jobb, dina studier och övriga plikter.

Ullenhag hade säkert inte velat att hans egna närstående skulle fasta i ramadan. Han skulle aldrig lära sina barn att ramadan är något trevligt. Han skulle inte fasta själv heller. Så han tycker inte att ramadan är trevligt, han vill bara fjäska för fastande muslimer och godhetssignalera till det vänstervridna och mångkulturalistiska etablissemanget. Det kostar inget.

Över huvud taget ska svenska politiker inte uppmärksamma ramadan. För ramadan är ingen officiell högtid i vårt land och har inget med Sverige och svensk kultur att göra. De enda som fastar i ramadan är troende muslimer och 99,9 procent av dem har invandrarbakgrund. Islam är en invandrarreligion som inte började märkas förrän tjugo-trettio år sedan.

I ett nytt avsnitt av min podd ”Tankar från framtiden” pratar jag om seriefiguren John Constantine som fyller 65 år denna månad i år. Han föddes den 10 maj 1953 i Liverpool och hans stackars mor dog i barnsäng samma dag.

Trots sin ålder är det ytterst sannolikt att Constantine skulle gå i pension med tanke på hur populär seriefiguren fortfarande är. Serietidningen fyller trettio år i år – det första numret kom ut i januari 1988. Men figuren hade då redan gjort sitt första framträdande, tre år tidigare i juni 1984 i Alan Moores serietidning Swamp Thing.

I serietidningen är Constantine en blond engelsman med arbetarbakgrund från Liverpool som kan en del magi (det heter att han ”klåpar i det ockulta”). Magin använder han för att bekämpa demoner och alla möjliga andra hemska varelser. Han går alltid klädd i röd slips och beige trenchcoat och har en cigarett i mungipan. Moore ville att han skulle likna musikern Sting.

Med sina laster är Constantine knappast änglalik, men han jobbar åt änglarna.

Man kan inte sköta sitt jobb om man avstår från mat och vatten i tjugo timmar per dygn, så enkelt är det. Funktionerna blir nedsatta. Det spelar ingen roll vad man säger, en som äter har mer energi än en som inte äter.

Den danske utlännings- och integrationsministern Inger Støjberg gör alltså rätt när hon uppmanar fastande muslimer att ta ledigt under ramadan. De utsätter oss andra för fara, men även om de har sådana jobb att de inte gör det, så är det respektlöst mot arbetsgivaren att komma hungrig och trött till jobbet. Då visar man att man sätter religiösa dogmer före sitt jobb, och då är man ingen bra anställd.

Hade jag varit arbetsgivare och mina anställda hade kommit hungriga och törstiga till jobbet, så hade jag sparkat dem på en gång. Tänk er en taxichaufför som inte äter och dricker. Nu på sommaren blir det som sagt väldigt många timmar. Det kan se olyckor. Tänk dig en fastande byggarbetare eller en läkare. Støjberg, från borgerliga Venstre, skriver i en debattartikel i Berlingske att ramadan är ”farligt” för alla i landet:

”Det kan i praktiken vara farligt för oss alla, om busschauffören varken äter eller dricker på en hel dag, precis som att man förstås inte orkar prestera normalt på fabriken eller på sjukhuset om man under en hel månad inte äter eller dricker under dygnets alla ljusa timmar.”

I en debattartikel i Dagens Nyheter (27/5) varnar Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén tillsammans med fem företrädare för det så kallade ”civilsamhället” för att ”den organiserade intoleransen vinner terräng” i Sverige. Jag skriver ”civilsamhället” inom citattecken eftersom dessa organisationer till stor del är tvångsfinansierade med skattepengar. Organisationerna i fråga är Rädda barnen, Riksidrottsförbundet, Röda Korset, Sveriges stadsmissioner och Forum idéburna organisationer med social inriktning.

Med ”organiserad intolerans” syftar de kanske på tillnyktringen i invandringsfrågan, det vill säga att allt fler politiker, påstår de i alla fall, börjat överge en ansvarslös och oförnuftig massinvandringspolitik.

”I dag kan politiker, opinionsbildare och andra tyckare framföra budskap som var helt orimliga bara för några år sedan”, skriver debattörerna.

Det är dock den ansvarslösa massinvandringspolitiken som har lett till att intoleransen spridits i Sverige i form av islamism. Enligt Säpo finns det tre tusen våldsbejakande islamister i Sverige och hundratals unga muslimer reste härifrån för att strida i Irak och Syrien. Det är en följd av den ”humana” politik som Antje med flera godhetsapostlar förespråkar. Med en mer restriktiv invandringspolitik hade vi kunnat hjälpa fler flyktingar och samtidigt undvikit att islamismens organiserade intolerans vunnit terräng i vårt land. En sådan politik är alltså både mer human mot svenskarna och mot världens flyktingar.

I ett nytt avsnitt av podden ”Tankar från framtiden” (inspelat 25/5) pratar jag med författaren och journalisten Jan Sjunnesson. Den 15 maj var han på förhör hos polisen i Stockholm, misstänkt för hets mot folkgrupp. När han kom dit fick han veta att det rörde sig om två satirbilden som han delat på Facebook.

Vid Bokmässan 2017 uppdagades att förlaget Författares Bokmaskin gett ut böckerna Mormor är inget spöke (om en mormor burka) och Farfar har fyra fruar av Oscar Trimbel. Syftet med böckerna verkar ha varit att normalisera burka och månggifte. De bilder som Sjunnesson delat på Facebook föreställde två påhittade bokomslag som satiriserade dessa två böcker.

Det ena bokomslaget hade titeln Mustafa vill också vara med och föreställde en pojke som står i utkanten av en grupp män som stenar en kvinna. Det andra omslaget hade titeln Med farfar på jobbet och föreställde två män i långa skjortor som pryglade en liggande man.

Sjunnesson spelade in förhöret hos polisen och lade ut det på SoundCloud. Det är både skrämmande och roligt. Man skulle tro att det var en parodi.

I ett nytt avsnitt av podden ”Amerikanska nyhetsanalyser” (18/5) pratar jag med Ronie Berggren om ramadan. Den islamiska fastemånaden började den 15 maj i år. Jag tar upp hur ramadan har skildrats av svenska etablissemangsmedier.

Den 16 maj publicerade till exempel SVT ett mysigt klipp om fastan: ”En utmaning att träna under ramadan”. Sanna Ahmad är en basketspelare med ambitioner. Och hon tränar på fastande mage. Det är en utmaning. Men hon klarar det!

Ramadan i år är extra tufft, förklarar SVT. Nu på sommaren går solen ner sent och stiger tidigt, så tiden då man får äta och dricka är väldigt knapp. Men Sanna är ännu tuffare!

I klippet berättar Sanna om kompisar som svimmat av hunger och törst. Hon berättar att hon blir trött och sämre på att koncentrera sig. För SVT verkar Sanna vara ett exempel på Girl Power, en positiv förebild för unga, muslimska tjejer. Finns inte en tillstymmelse till kritik.

Sannas fanatism, att hon skadar sin hälsa på grund av religiösa dogmer, borde vara en källa till oro, inte beundran. Det finns muslimer som får ångest när ramadan kommer. De vill inte fasta, men känner sig tvingade. För hur frivillig är fastan när du för höra att den som inte fastar är en syndare som kommer att brinna i helvetet? Varför får vi inte höra deras röster?

I ett nytt avsnitt av min podd ”Tankar från framtiden” (inspelat 17/5) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau.

Den svenska staten betalar en organisation, en NGO kallad Svenska FN-förbundet, för att lägga fram en rapport om hur rasistiska vi är. Denna rapport skickas till Förenta Nationernas ”Committee on the Elimination of Racial Discrimination” som använder den för att anklaga den svenska staten för rasism. Dessa anklagelser används sedan av staten som underlag för att kasta ännu mer skattepengar på åtgärder mot rasism.

Varför gör man så här? Jo, för så kan politikerna kan skaffa sig mer makt och det välfärdsindustriella komplexet kan öka sin omsättning. Om du invänder är du förmodligen rasist.

Efter tolv år som präst blev Helena Edlund bannlyst i Svenska kyrkan. För att hon förkastade den kristna tron? Nej, för att hon avvek från vänsteretablissemangets värdegrund. Denna värdegrund har också blivit kyrkans måttstock för rätt och fel. Nu har Edlund skildrat sin resa i en ny bok: Konsten att överleva Svenska kyrkan.

Det är en sorglig bok, för den handlar om olycklig kärlek. Edlund älskade kyrkan, men hennes kärlek blev inte besvarad. Åtminstone inte av kyrkans auktoritära vänsteretablissemang. Edlund ville att kyrkan skulle våga vara sig själv och försöka nå ut till andra, men kyrkan ville hellre anpassa sig till Värdegrunden och stillatigande se på medans medlemmarna lämnade. Det finns ingen vilja att leva, inte ens att överleva.

Men det positiva i boken, det optimistiska, är att Edlund överlevde och gick vidare. Hon har fortfarande sin tro. På ett ställa skriver hon att förr var det folk som slutade tro som lämnade kyrkan, idag är det folk som tror. Vissa går vidare till den romersk-katolska kyrkan, som växer i Sverige till stor del på grund av invandringen från katolska länder. Det skulle inte förvåna mig om Rom i framtiden börjar köpa upp tomma, lutherska kyrkor. Jag är ateist, men om jag vore kristen skulle jag gå med i den romerska kyrkan.