Jag läste nyligen om Voltairs roman Candide, i svensk översättning av Olof Nordberg. Voltaire driver med den tidens naiva och optimistiska filosofi. ”Vi lever i den bästa av världar”, upprepar Candide – namnet betyder ”troskyldig” – samtidigt som han upplever fasor och galenskaper av alla slag.

Vid denna läsning uppmärksammade jag något som jag inte tänkt på förut. En av de fasor som skildras i romanen är det islamiska sexslaveriet. Det har alltid varit känt i Europa, ända sedan medeltiden, att sexslaveriet och haremen är något som utmärker islamvärlden.

I romanen möter vi en gammal kvinna som berättar om hur hon togs till fånga av jihadpirater på Medelhavet:

”Knappt hade vi gjort det förrän sjörövare från Salé i Marocko dök ner på oss och äntrade fartyget.”

Sedan berättas om hur hon och hennes mor förslavades och utnyttjades.

I kapitel tolv förekommer en from och klok imam. Vi kan kalla honom måttfull. Det pågår ett krig mellan ryssar och turkar. Under en belägring drabbas den turkiska armén av svält. De bestämmer sig då för att äta upp sina slavinnor:

Idag den 24 april har det gått 77 år sedan Karin Boye gick bort. Hennes liv blev kort, bara fyrtio år. Under de åren hann hon ge ut fyra diktsamlingar, en femte kom postumt. Hon var liksom Nils Ferlin en av 1900-talets populäraste poeter. Boye kom inte från Uppsala utan från Göteborg, men hon var upsaliensare, det vill säga hon låg i Uppsala, och hon var en upsaliensisk poet.

Mycket har skrivits i Uppsala, och mycket har skrivits om Uppsala. Vad är uppsalapoesi? Det är enkelt: uppsalapoesi är poesi om Uppsala även om den skrivits någon annanstans. Som Boye anmärker i ett brev av den 13 maj 1922: ”I den här sta’n vimlar det av lyriker som maskar i en gammal ost …” I början av 1800-talet var Stagnelius student i Uppsala, men man letar förgäves efter upsaliensiska bilder i hans diktning. Han var en poet i Uppsala, men ingen uppsalapoet. I Boyes fall råder intet tvivel om hennes ställning som uppsalapoet: hon skrev både i och om Uppsala.

I dikten ”Till Carolina Rediviva” hyllar Boye universitetsbibliotekets visa, lätt ironiska leende: ”å Carolina min vän, bakom björkens frostiga ris” och i ”Tillägnan” upplever diktjaget en kuslig och hård vinterstämning som frammanar bilder från Uppsalas hedniska förflutna: ”Här på de ödsliga Uppsalaslätterna har vi ofta vankat i vinternätterna.”

I Sverige är normen att man tar en utsträckt hand. Att inte göra det är ohyfsat. Du behöver inte gå runt och hälsa på alla du möter, men du ska ta en utsträckt hand. Det ville inte Fardous El-Sakka göra.

I augusti 2016 började Fardous som lärarvikarie på Kunskapsskolan i Helsingborg. När de manliga kollegorna sträckte fram handen för att hälsa, struntade hon i dem. Då fick hon gå. Utmärkt! Man kan inte ha en lärare som inte tar kollegors och elevers utsträckta händer. Men hon insisterade. Vi har ju mångkultur i det här landet! Alla kulturer är ju jämlika!

Hon krävde dessutom 120 000 kronor skadestånd. Hon hade blivit diskriminerad. Den 11 april avgjordes fallet i Arbetsdomstolen. Det blev ett nederlag för Fardous. Det är bra att det svenska samhället markerar mot sådana krav. Men… År 1975 infördes mångkulturen i Sverige. Så här står det i propositionen som antogs av riksdagen:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Få har väl undgått att det råder #metoo-kris i Svenska Akademien. Som en kommentar till krisen släppte författaren Johannes Nilsson en novell på sin podd ”Bibliotek” med titeln ”Omröstningen”. Det är en nyckelnovell där alla karaktärer fått nya namn, men det är inte så svårt att gissa sig till vem som döljer sig bakom pseudonymen ”Kladden” eller ”Milton”, Akademiens patriark. Denne patriark går ett bittert öde till mötes, men segrar ändå. Hur det går till ska jag inte avslöja här, lyssna i stället på Nilssons roliga novell.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 18/4) pratar jag med Johannes Nilssons om hans novell och om krisen i Svenska Akademien. I medierna har den delvis tolkats som en könskamp mellan Sara Danius och patriarken Horace Engdahl, vilket gjort Engdahl till en hjälte, en idol, bland ironiska högerradikala troll och mememakare. I nätets mörka skrymslen har det spridits hyllningsmemer till Engdahl. Förr kallades memen (bilder med text) skämtbilder och publicerades i tidningar som Söndags-Nisse och Strix.

Skämtbilden ovan från år 1900 anknyter också till könskrigstemat – ständige sekreteraren Carl David af Wirsén, tecknad som en riddare i full rustning, svingar en klubba mot Ellen Key. Hans lans ser ut som stålpenna, medan Ellen Key försöker försvara sig med en gåsfjäder.

”Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar”, suckade den libanesiske författaren Samir Kassir i boken Den arabiska olyckan, som kom ut på franska 2004 och svenska 2006. Och det har inte blivit lättare sedan dess. Kassir mördades av en bilbomb utanför sitt hem i Beirut den 2 juni 2005. Ett öde som ofta drabbar arabiska intellektuella.

Att arabvärlden befinner sig i kris är alla överens om, även arabnationalister och islamister. Man är dock inte överens om krisens orsaker och hur man ska komma ur den. Islamisterna tror att krisen beror på att muslimerna har övergett islams lagar och förnedrat sig genom att anamma västerländska seder. Krisen kan överkommas genom att upprätta en sant islamisk stat.

Det är förstås trams, och det kommer islamisterna förr eller senare att begripa. Hos Samir Kassir kan jag läsa om ”hur djupt illusoriskt det är att tro att politisk islam kan erbjuda en möjlighet att ta sig ur den arabiska olyckan, för den är just en av dess grundstenar”.

För två år sedan fick den syriske poeten Adonis ta emot Stig Dagerman-priset. Han fick det för ”ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen”, som motiveringen lyder. Adonis är säkert en stor arabisk poet, jag vet inte eftersom jag inte läser arabiska tillräckligt bra. Det jag har läst i svensk översättning har inte tilltalat mig. Men jag beundrar Adonis som tänkare och debattör.

Redaktörens kommentar till denna text: Att denna rapport från MSB över huvud taget kommit till beror i alla fall till viss del på den insamling som detgodasamhallet.com gjorde våren 2017. MSB hade först bestämt att inte göra studien, men när detgodasamhallet.com började samla in pengar för att själv finansiera studien ändrade sig myndigheten. Donationerna för detta ändamål ligger kvar i avvaktan på andra angelägna aktiviteter. / Patrik Engellau

Våren 2017 släppte Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) förstudien ”Muslimska Brödraskapet i Sverige”, skriven av terrorforskaren Magnus Norell tillsammans med socialantropologen Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i Brödraskapet.

I förstudien kunde man läsa att olika organisationer, med olika grad av koppling till Brödraskapet håller på att bygga upp ett parallellsamhälle i Sverige och infiltrerar politiska partier.

Förstudien fick kritik för att inte vara tillräckligt ”vetenskaplig”. Sannolikt var en del av denna kritik politiskt motiverad. På grund av den stundtals hätska kritiken annonserade MSB att man inte avsåg att följa upp förstudien med en ordentlig rapport.

Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Det är ett parti som är svårt att placera. Det skickar blandade signaler. Häromdagen, den 11 april, skickade Jessica Schedvin en signal på Twitter. Om man är sverigedemokrat ska man inte få jobba som lärare, menade hon: ”Det går inte att vara sverigedemokrat och lärare”.

Jessica är ingen stolle i Kristdemokraternas periferi. Hon är politisk tjänsteman på KD-riks. Nu har visserligen Kristdemokraternas officiella konto kontrasignalerat Jessica på Twitter, så hennes åsikt är inte sanktionerad. Signalerandet och kontrasignalerandet på Twitter säger onekligen något om partiets identitetskris.

Det är märkligt att Jessica väljer att ge sig på just SD:are, som ändå står KD ganska nära. Både partierna är till exempel demokratiska och säger sig bry sig om det kristna kulturarvet. Jessica bekymrar sig inte över att kommunister jobbar som lärare. Eller islamister. Eller lärare som inte kan svenska.

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 10/4) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om mångkulturen och massinvandringen. Hur blev Sverige mångkulturellt? I artikeln ”Ett mycket speciellt projekt”, som publicerades på Det Goda Samhälle den 7 april jämför Engellau det svenska, statliga mångkulturprojektet med det sovjetiska rymdprogrammet. Båda konstruerades ovanifrån, utan förankring hos medborgarna.

Mångkulturprojektet lanserades sedan en enhällig riksdag antagit regeringens proposition 1975:26 ”om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.”.

”Propositionen”, skriver Engellau, ”är generalplanen för hur detta ska gå till. Projektet andas entusiasm. Välfärdsapparaten förbereder sig engagerat och beslutsamt för den kommande tillströmningen. Inte konstigt förresten, det välfärdsindustriella komplexet insåg redan då att det här skulle bli julafton för dess olika avdelningar. En läsare tycker sig stå som inför ett par förväntansfulla föräldrar som planerar tillökningen. Där har vi skötbordet, där ska spjälsängen stå, ska vi inte måla rummet ljusblått?”

En anmärkningsvärd sak i propositionen är att staten tar på sig uppgiften att påverka ”den egna befolkningen” till att acceptera den nya ordningen. Detta fram kommer i ett stycke om det så kallade ”samverkansmålet” om relationerna mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen.

På årsdagen efter islamistattacken i Stockholm den 7 april hölls en minnesgudstjänst i Adolf Fredriks kyrka. Ingen moské höll – mig veterligen – någon minnesstund. Men en imam uppträdde i kyrkan. Mahmoud Khalfi, direktör vid Stockholms moské på Södermalm läste ett stycke ur Koranen.

Statsminister Stefan Löfven och stora delar av regeringen deltog i gudstjänsten som leddes av kyrkoherde Annika Millde. Ärkebiskop Antje Jackelén var också där.

Det är inte första gången imamen uppträdde i samma sammanhang som ärkebiskopen. Strax efter att den franske prästen Jacques Hamel slaktats av jihadister i juli 2016 publicerade Dagens Nyheter en varning undertecknad av flera religiösa ledare. En varning för jihadister? Nej, en varning för de som varnar för jihadister. Ärkebiskopen Jackelén var en av undertecknarna. En annan var Mahmoud Khalfi.

Stockholms moské där Khalfi är direktör drivs av Islamiska förbundet i Stockholm, medlemsorganisation i det Islamiska förbundet i Sverige, vilken tillhör The Federation of Islamic Organisations in Europe, som skapades 1989 av Muslimska Brödraskapet.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 7/4) pratar jag, Eddie (Mohamed Omar), med Jonas W. E. Andersson. Vi sitter på Södermalm i Stockholm och dricker te. Andersson är grafisk designer. Han utbildade sig vid skolan Saint Martins i London. Vid hemkomsten till Sverige började han arbeta som lektor vid Konstfack i Stockholm. Han fick då uppleva hur den politiska korrektheten genomsyrade utbildningen.

I vår podd berättar han hur staten försöker styra kulturen i Sverige i riktning mot allt mer radikalfeminism, postkolonialism och idéer om vit skuld. I en krönika i tidningen Samtiden den 3 januari 2018 skriver Andersson om hur viktigt det är att våga stå för sin övertygelse och för fakta och sanning och inte bara anpassa sig efter det politiskt korrekta konsensus.

Igår den 7 april, på årsdagen efter islamistattacken i Stockholm förra året, körde en skåpbil in i en folksamling i Münster i nordvästra Tyskland. Tre människor dödades. På Facebook och Twitter spekulerade man om det kan ha varit ännu en islamistisk attack. Jag hakade inte på.

Kort tid efter attacken framkom det nämligen i medierna att gärningsmannen skjutit sig själv. En jihadist skjuter inte sig själv. Så jag visste, att om denna uppgift stämde, så var det ingen jihadistattack, utan förmodligen en psykopat utan ideologiska motiv. Jag skrev detta på Facebook.

Senare under kvällen visade det sig att jag hade haft rätt. Det var ingen jihadist. Tyska medier uppgav att gärningsmannen var en psykiskt sjuk man som nyligen försökt begå självmord.

Man måste förstå att självmord är förbjudet i islam. En jihadattack är en religiös handling, det yttersta offret. Man ger sitt liv för Gud. Då kan man ju inte samtidigt begå en stor synd.

Självmordsbombarna anser inte att de begår självmord. De kallar sina attacker för amaliyat al-istishhadiya som betyder ”martyroperationer”. De menar att de inte dödar sig själva, utan att de dör under en jihadattack mot fienden. Denna distinktion kan vara svår att förstå. Även islamiska teologer debatterar detta.

Är alla som åker tunnelbana i Stockholm svenskar? Det hävdade Åsa Romson, före detta språkrör för Miljöpartiet, under en debatt i riksdagen 2012:

”Att säga att man inte kan vara svensk för att man har en annan kultur än det vi skulle kalla den historiskt svenska i Sverige provocerar mig ganska mycket. När jag går omkring i Stockholm till vardags och möter de invånare som bor och lever här tycker jag nämligen att alla som åker på tunnelbanan är svenskar. Sedan är vi olika, och det är jag väldigt glad för. Vi har olika kulturell bakgrund, vi har olika kön och vi har olika preferenser. Vi är dock alla svenskar när vi sitter där i tunnelbanan. Man kan vara invandrare och svensk; man kan vara svenskamerikan eller svensksomalier.”

Men turisterna då? De tyska och engelska medborgarna som åker tunnelbana i Stockholm? Är de också svenskar? Måste man inte ens vara svensk medborgare för att räknas som svensk?

Romsons försök att tvångsförsvenska alla som åker tunnelbana i Stockholm fungerar inte. För folk vill vara sig själva. Den som inte känner sig som svensk, den som inte känner sig apostroferad när man talar om svenskarna, blir inte svensk bara för att han eller hon råkar befinna sig i landet.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 3 april) pratar jag, Eddie (Mohamed Omar), med Jan-Olof Sandgren. Han skriver här på Det Goda Samhället. Sandgren är yogalärare och bor i Angered utanför Göteborg. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera. Sandgren har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvaret av den västerländsk kulturen.

Både jag och Sandgren har erfarenheter av icke-västerländska religiösa traditioner. Jag har varit muslim, Sandgren har gått i lära på ett kloster i Indien. I podden pratar vi om islam och hinduism och jämför dem med vår västerländska, kristna tradition. Islam är den minst populära religionen i Sverige och resten av västvärlden, medan hinduismen och buddhismen är ganska omtyckta, ofta i västerländska versioner, som inom teosofin, hippierörelsen och new age. Bilden visar Beatles i Indien 1968.

Men vi kommer in också på tillståndet i Sverige där tänkandet hotas av en stundtals hysterisk politisk korrekthet. Det här med att söka ”trygga rum” för att undgå att ifrågasättas, är det inte så man kan se på kalifatet? Kalifatet som en dröm ett stort, globalt ”tryggt rum”.

Troende muslimer älskar konvertiter. I en tid då islam förknippas med våld, förtryck och dåliga nyheter i största allmänhet känns det förstås stärkande att träffa på en västerlänning som ”gått över till den egna sidan”. Den här tweeten är ganska typisk:

”Åh träffade på en svensk kvinna som har blivit muslim. Hon Ba jag kände mig så ren när jag blev muslim. Hon Ba du e min syster yo wallahi she Literally Made My day”

Här var någon som hade genomskådat de islamofobiska slöjorna och sett islam för vad det verkligen var – något underbart!

Av entusiastiska unga muslimer får man ofta höra att islam är världens snabbast växande religion. Och det är faktiskt sant.

I Sverige märker man tillväxten. När jag var barn på 80-talet fanns det inga moskéer i Uppsala. Det ska visst ha funnits en i Göteborg som tillhörde ahmadiyya-samfundet. Men den gjorde inget väsen av sig. På min skola fanns det inga elever som tog ledigt på eid eller som fastade i ramadan. Det var ingen flicka som hade hijab.

Idag är det 1 april och påskdagen. Påskfirandet i Sverige var tidigare väldigt kristet. Det handlade om långfredagen när Jesus korsfästes och då alla skulle vara ledsna och tysta. Och påskdagen då Jesus uppstod och man skulle vara glad. För många svenskar har berättelsen om Jesus fått ge vika för att klä ut sig till påskkäring, äta godis och festa i största allmänhet. För vissa blir det sill och nubbe.

Fromma muslimer firar inte påsk. Högtiden finns inte i deras skrifter. Profeten Muhammed firade inte påsk. Visserligen är både Jesus och Maria nämnda i Koranen. Men Jesus är inte Gud, som de kristna tror, och Maria är alltså inte Guds moder. Och hjärtat i den kristna påsken är Jesu lidande, död och uppståndelse. Tre saker som Koranen förnekar.

Den populära sajten Islamguiden (http://www.islamguiden.com) har producerat en broschyr för hur skolor ska anpassa sig till muslimers krav, som heter ”Råd och tips till svenska skolan vid mötet med muslimer”. Påsken är nämnd i följande stycke:

”Detta innebär också att man som muslim inte firar de högtider som till exempel finns här i Sverige, såsom jul, påsk, allhelgona, midsommar och så vidare. Dessa helger är kristna högtider (förutom midsommar som är hednisk). Vi muslimer respekterar alla de som firar dessa högtider men enligt vår tro så skall vi inte delta i dem. Vi har våra högtider som vi firar, bland andra ‘eid-ul-fitr som jag tidigare nämnde.”

Terrorgruppen Islamiska Staten Terrorn i Syrien och Irak har i stort sett kollapsat. Något kalifat ser det inte att bli. Men den IS-kopplade terrorn fortsätter. Den 29 mars försökte en bilist köra på soldater vid en militäranläggning i sydöstra Frankrike. Och en vecka tidigare, den 23, slog en jihadist till i sydvästfranska staden Trèbes.

Den 25-årige jihadisten Radouane Lakdim, en fransk medborgare med marockanskt ursprung, sköt ihjäl fyra personer under en gisslantagning i staden Carcassonne. Han skrek ”Allahu akbar” och ”Jag ska döda er alla”. Han krävde att Salah Abdeslam, den jihadist som misstänks för att ligga bakom attackerna i Paris år 2015 då 130 människor dödades, skulle släppas fri.

Lakdim hade svurit trohet till IS och skrek om att han kämpade för Syrien. För honom var Carcassone i Frankrike bara en annan del av det globala slagfältet mellan de trogna och de otrogna.

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.

Detta etablissemang utmanas nu i hela västvärlden av en upprorslysten höger. Den nya högerreaktionen använder Internet för att ifrågasätta etablissemanget. Befinner vi oss i ett nytt 68? Förra året, den 22 november 2017, intervjuade jag författaren Johannes Nilsson i min podd Antikalifen. Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag.

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (28/3) pratar jag, Mohamed Omar, med Patrik Engellau om mångkulturen. […]

Nationalism är någonting fult. Det är sådant som de inskränkta och inkrökta människorna sysslar med. Ja, men vissa nationalismer är inte fula. De kan till och med vara vackra. Vänsterkomikern Özz Nüjen behöver inte skämmas – han kan öppet stoltsera med sin nationalism. I en artikel i Expressen den 19 juli 2017 skriver han så här:

”Kurderna är inte turkar, de är inte araber och de är inte perser. Lika lite som svenskarna är ryssar, tyskar eller finnar. Kurderna vill varken ha mer eller mindre än andra folk. De vill bestämma över sig själva och sitt land. Det kallas för vanlig jävla rättvisa.”

Kurderna vill bestämma över sig själva i sitt eget land. Det är inte fult. Det är ”vanlig jävla rättvisa”. Vänstern har sin dos nationalism. Om man går på ett Palestinamöte kommer man att få se palestinska flaggor fladdra i vinden och höra ropen: ”Länge leve Palestina!” Förr var vietnamesiska och kubanska flaggor också vanliga. ”Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen – sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet”, hette det i 68-sången ”Vietnam är nära”. Inte ett ord om att mångfald är styrka.

En islamist i Socialdemokraterna. En islamist i Moderaterna. En islamist i Miljöpartiet. En islamist i Centerpartiet. Och en till och en till. Islamister överallt! Ja, det kallas också Det Nya Sverige.

Om man tar emot hundratusentals migranter från islamvärlden, där det finns många islamister, så kommer vi också att få islamister här. Det borde vara självklart. Men tydligen så är etablissemangspolitikerna förvånade över resultatet av sin egen politik. Varför gjorde man inte en ordentlig analys av konsekvenserna innan man bestämde sig för att massinvandring från islamvärlden var en bra idé? Det är ett helt land ni slarvar med.

I Solna satt centerpartisten och islamisten Ebtisam Aldebes som nämndeman i Tingsrätten. Man visste att hon var islamist. Hon hade öppet pratat i TV om hur hon ville ha sharialagar. Hon föreslog att muslimer skulle ha möjlighet att söka dispens från svensk arvsrätt och familjerätt. En son skulle ärva 2/3 medan en dotter 1/3. Det är knappast något som står i C:s partiprogram. Ändå lät man henne hållas. Hon sattes på riksdagslistan inför förra valet 2014. Shariaanhängaren hade kunnat bli lagstiftare.

Sedan blir man alltså förvånad när Aldebe delade ut en ”shariadom” mot en kvinna som anklagade sin man för misshandel. Kvinnan var inte trovärdig eftersom en ”fin flicka” hade vänt sig till släkten, menade Aldebe och en annan nämndeman, också han från C.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 23/3) pratar jag, Mohamed Omar, med författaren och debattören Katerina Janouch. Hon är aktuell med boken Bilden av Sverige: en personlig resa. Den handlar om Katerinas ”rödpillring” i början av 2017 och vad som hände sen. Att ”ta det röda pillret” är en metafor hämtad från Matrix-filmerna. Människorna lever i skenvärld, kallad matrixen, men när man tar det röda pillret öppnas ögonen och man ser världen som den är.

Etablissemangets media vill hålla oss kvar i matrixen, i skenvärlden, där allt är lugnt, vuxna män är ”ensamkommande flyktingbarn”, islam betyder fred och vita män är de värsta skurkarna.

Vänstern säger att alla är välkomna, att ingen människa är illegal och att det är omöjligt att hålla migranter ute. Men när någon försöker ta sig in i Storbritannien som vänstern ser som fiende, en meningsmotståndare, ja, då låter det annorlunda.

Det finns stunder då vänstern älskar stängda gränser och stängsel. Stunder då vänstern jublar över att någon inte släpps in i landet. En sådan stund var söndag den 11 mars när den 22-åriga kanadensiska journalisten Lauren Southern skulle besöka Storbritannien. Hon stoppades i Calais. Hon fick inte komma in. Hon var inte välkommen. Och vänstern applåderade.

Varför blev inte Lauren Southern insläppt? För att hon vid ett tidigare besök i februari ska ha provocerat muslimer i Luton genom att dela ut regnbågsfärgade flygblad med texten ”Allah is Gay”. Det var ett socialt experiment för att blottlägga skillnader i attityder till homosexuella. Polisen tvingade henne att packa ihop flygbladen och avsluta aktionen för ”hennes egen säkerhets skull”.

I många islamiska länder är det förbjudet att häda profeten Muhammed, hans gud och Koranen. En stor andel av muslimerna i dessa länder ser dessa saker som heliga. Så hädelselagarna är, även om vi västerlänningar inte gillar dem, ganska naturliga där.

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. 1968 var en anda, en rörelse, en epok. Idag är det 68:ornas arvtagare som utgör det tröga etablissemanget med sin politiska korrekthet och sina pekpinnar. Men upprorslusten lever, liksom idealismen och engagemanget. Dock med andra förtecken. Befinner vi oss i ett nytt 68?

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 18/3) pratar jag, Mohamed Omar, med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engallau. Han var tidigare var marxist och en del av 68-rörelsen. Vad fick honom att tänka om? Finns det likheter mellan islamismen och 68-rörelsen?

Och jag har läst en bok som kom ut 1968 – Göran Palms Indoktrineringen i Sverige. I varje samhälle, konstaterar han, förekommer indoktrinering. Han riktade sin kritik mot det han kallade ”borgerliga värderingar” och ”västpropaganda”. Men vilka värderingar styr dagens Sverige? Hur påverkas vi av media, underhållning och utbildning?

När apartheid rådde i Sydafrika fanns det en väldigt aktiv svensk solidaritetsrörelse. Man samlade in pengar till ANC, Afrikanska Nationalkongressen, demonstrerade och satte upp Isolera Sydafrika-märken överallt. Det var rasismen som var vidrig och inte kunde tolereras. Facken var med, kyrkorna, medierna, regeringen, ja, alla.

Men idag lider Sydafrika under en annan rasism, rasismen mot boerna, den vita minoritetsbefolkningen. Men ingen inom det svenska etablissemanget bryr sig. Varför? Det stämmer inte med den ideologiska kartan. Svarta är offer, vita är skurkar. När de vita är offer så låtsas man som det regnar.

När vita sydafrikaner rånas, misshandlas och våldtas blir det inga rubriker. År 2017 skedde 340 attacker mot vita bönder i Sydafrika. 70 dödades, ofta under brutala former. Man skulle kunna tro att antirasismen för vissa snarare handlar om att racka ner på vita än att bekämpa rasism.

Idag firar irländarna sin nationaldag S:t Patriks dag. Det är också en helgondag till minne av S:t Patrik som införde kristendomen på ön någon gång på 400-talet. Men framför allt är det en festdag! Och som sådan firas den över hela världen om folk som gillar att festa. Även i Sverige.

Och även jag firar S:t Patriks dag. Jag har satt på mig en grön kavaj. Fast jag inte vet så mycket om honom. Dessutom har man väl bara tillgång till fromma legender. Och jag har aldrig varit på Irland.

Men denna dag påminner mig om att vi svenskar har många egna roliga dagar att festa på. Jag är trött på den där oikofobiska inställningen att det svenska är tråkigt och att allt osvenskt och utländskt är så häftigt. Ja, att vi ska fira hela världens högtider. Nu är visserligen Irland kulturellt sätt inte så främmande. Både Irland och Sverige tillhör samma europeiska familj. Jämför du oss med något arabland så är det knappt någon skillnad mellan Irland och Sverige. Men ändå.

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 13 mars) pratar jag, Mohamed Omar, med Patrik Engellau om synderna han har på sitt samvete. För det första var Patrik marxist och en del av 68-rörelsen och för det andra var han som svensk biståndsarbetare med om att förstöra en hel nation. På 1990-talet var han med om att införa skolpengssystemet. Detta har åtminstone två potentiellt vådliga konsekvenser som vi pratar om i podden. 1) Risken för att samvetslösa skolföreståndare börjar konkurrera om elever med uppblåsta betyg. 2) Risken att islamister driver skolor. De använder svenska skattepengar samtidigt som de tar avstånd från den svenska samhällsgemenskapen.

Vi pratar också om de så kallade ”rekordåren”. Varför gick det så bra för svensk ekonomi åren 1945-70? Och det verkligen så bra i jämförelse med andra europeiska länder?

Det senaste året har allt fler blivit dömda för ”hets mot folkgrupp” på Facebook. Bakom anmälningarna ligger en grupp kallad ”Näthatsgranskaren”. Svenska Dagbladet skriver att gruppen består av ”bland annat jurister, juridikstuderande, före detta poliser och systemutvecklare”.

Näthatsgranskaren beskrivs som ”en samling människor som i början av 2017 gick samman för att hitta hot och hat på sociala medier”. Gruppen sägs ha utvecklat programvara som de anonyma medlemmarna kan använda sig av för att kartlägga, identifiera och polisanmäla personer som uttrycker sig på ett ”oacceptabelt” sätt.

Hittills har gruppen gjort 800 polisanmälningar, varav 77 lett till åtal. Projektledaren Tomas Åberg säger till SvD att ”det är roligt att vi haft framgång”, och lägger till att de blev förvånade över att ”damer över 65 skriver väldigt, väldigt grova saker på Facebook”.

Förra i månaden, i februari, kunde kan läsa om en bror som misshandlade sin 14-åriga lillasyster med basebollträ för att hon vägrade att ha hijab. Han slog henne flera gånger samtidigt som han befallde: ”Ta på dig sjal!” Ingen av Sveriges hijabister (en hijabist är en slöjaktivist) har kommenterar detta. De är helt tysta.

Lika tysta som de var 2016 då en kvinna mördades i Mariannelund. Maken erkände att han strypt sin hustru inför ögonen på parets treåriga dotter. Kvinnan hade slutat använda hijab. Efter mordet lade han hijab bredvid hennes lik.

Och lika tysta var de samma år då en man i Gävle till fängelse för att ha misshandlat sin partner och sin dotter eftersom de vägrade att bära hijab och ”pratade med svenskar”. Han drog partnern i håret, slog henne i ansiktet och hotade med kniv.

Och när en nioårig flicka i Uppsala misshandlades för att hon vägrat bära hijab. Tysta.

Jag minns år 2013. Då gick det rykten om att en man misshandlat en kvinna i hijab på en parkeringsplats i Farsta. Då hördes hijabisterna!

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 4/3) pratar jag med relationsexperten, coachen och författaren Lennart Matikainen om kultfilmen The Terminator (1984). Matikainen har gjort massor av saker. Han hade bland annat ett eget program i P4 under vinjetten ”Fråga Lennart” och har coachat i TV4:s ”Let’s Dance”.

Och liksom Arnold Schwarzenegger, som ju spelar mordmaskinen Terminator i filmen med samma namn, har Matikanen varit kroppsbyggare. En av Matikainens mindre kända talanger är att imitera Terminator! Ni får höra några repliker i podden. Det var denna film, skriven och regisserad av James Cameron, som gjorde Schwarznegger till superstjärna.

Feministiskt Initiativ (FI) drömmer om att komma in i riksdagen. För att förverkliga sin dröm har partiet valt en ny ledare, eller snarare medledare, för hon kommer att leda tillsammans med veteranen Gudrun Schyman.

Den nya ledaren, Gita Nabavi, har också ganska stor erfarenhet – hon har varit engagerad i FI sedan 2006. Hur ska hon göra för att förverkliga drömmen om göra FI till ett riksdagsparti? Jo, hon ska verka för att INGEN ska kunna utvisas. Invandrade terrorister, våldtäktsmän och mördare ska få stanna i Sverige. Det är så hon ska göra landet tryggare för kvinnor, förmodar jag.

När Nabavi får frågan om jihadisten Rakhmat Akilov borde ha utvisats, svarar hon:

”Jag tycker att det är jättekonstigt att utvisa människor. (…) Ska vi också utvisa människor som råkar vara födda här eller inte är födda här? Det är ett sluttande plan. Varför gör vi skillnad på folk och folk. Är inte människor människor?” (Se Expressen, ”12 frågor till nya Fi-ledaren Gita Nabavi”, 24/2 2018)