I dag är det den första december och första söndagen i advent. I detta avsnitt pratar vi om advents betydelse i den västerländska kulturen. Jag tycker om advent fast jag är ateist. Advent är latin och betyder ”ankomst”. Den som kommer är Jesus, vars födelse firas på juldagen den 25 december.

Juldagen kallas på engelska christmas, på svenska borde det bli kristmäss, tänker jag, som i helgondagarna Olofsmäss och Eriksmäss.

I en historisk roman om Gustaf II Adolf och trettioåriga kriget, Gustavus Adolphus Magnus, hittade jag följande rader:

I Göteborgs-Posten läser jag att mellan 100 och 150 personer under tisdagen (27/11) demonstrerade i Angered mot socialtjänstens beslut att omhänderta en pojke. De demonstrerande tillhörde pojkens släkt, en släkt som polisen anser styr stora delar av Göteborgs undre värld.

När jag läser den här nyheten förstår jag, liksom många andra, att släkten har invandrarbakgrund från Mellanöstern. Tidningen behöver inte skriva det. Jag förstår att den stora släktens överhuvud inte heter något i stil med Pelle Karlsson utan snarare något i stil med Muhammed eller Ali. Det beror inte på att vi är fördomsfulla eller ”rasistiska” som drar den slutsatsen, utan på att vi har kunskap som bygger på observationer och erfarenheter från det verkliga livet. Vi vet att människor från olika kulturer har olika värderingar och beter sig olika, trots att vi fått lära oss att det är olämpligt att påpeka detta självklara faktum.

För den svenska vänstern är vår nationella identitet inte viktig. Det viktiga är mångkultur, det vill säga invandrade kulturer från Afrika och Mellanöstern. (Tysk och fransk kultur ingår inte i vänsterns definition av den goda mångkulturen).

Hur viktigt det är med mångkultur märktes till exempel när man firade Sveriges nationaldag i Sandviken med arabisk musik.

Förklaringen lät så här:

”Nationaldagen ska avspegla hur Sverige ser ut och så här är Sverige i dag.”

Men när det handlar om andra länder så kan vänstern visa mer förståelse för den nationella identitetens betydelse, till och med att man framhäver den. Den 24 november i år twittrade utrikesminister Ann Linde:

I SVT Agenda söndag den 17 november sa statsministern Stefan Löfven att utvecklingen när det gäller värstingar ”har pågått under lång tid” och att ”man inte såg det komma”.

Det är möjligt att han inte såg det komma, eftersom han lever i en trygg och ”enfaldig” tillvaro, men många av oss andra som levt i den berikande ”mångfalden” har sett det komma under lång tid. Men han lyssnade inte på oss. Han och andra inom etablissemanget har istället varit upptagna med att varna för ”järnrörsgänget”, det vill Sverigedemokraterna. Järnrören man tjatar om blev aldrig använda. Skjutjärns- och granatgängen, som faktiskt använder sina vapen, vill de inte prata så mycket om, åtminstone inte på ett begripligt sätt, för det kan ju underblåsa ”rasism” och göra att fler inser hur de vanskött landet och börjar rösta på det elaka ”Järnrörsgänget”.

Årets största kristna högtid är julen. Det gäller både katoliker och protestanter. Finns ingen tid på året då så många går i kyrkan som under jul och advent.

Det här betyder inte att julen bara är kristen. Julen firas av agnostiker, ateister, hedningar och alla andra också. Jag är ateist och firar jul, och jag har inget emot att tänka på högtiden som en solfest för att fira solens återkomst. Julevangeliet är mysigt, men jag läser också gärna något poetiskt stycke om solen ur Eddan.

När IS-imamen Abo Raad frihetsberövades av Säpo blev jag glad. Äntligen visade vi lite stake. Och jag trodde faktiskt att det fanns en mikroskopisk chans att han skulle utvisas. Men nej, jag var alltför naiv. I sossarnas Sverige daltar man fortfarande med islamister. Och det tycks inte spela någon roll hur många terrorattacker och annat hemskt som händer både här och i världen.

Efter ett halvår som frihetsberövad kom Abo Raad tillbaka till sin moské. Där möttes han av kramar och hyllningar. Skattefinansierade och ”oberoende” SVT beskriver det som ”kramkalas” och att imamen ”tas emot som en rockstjärna”. Det gjorde många upprörda, public service ska inte bidra till att förhärliga jihadister. Bildtexten reviderades när kritiken blev för stark.

Mainstreammedierna och kulturetablissemanget verkar vilja få oss att tro att européer är världshistoriens största skurkar. En ständig flodvåg väller in över oss av bilder på ondskefulla, vita män. Det här kan vara en anledning både till att européer har så dålig självkänsla och att många invandrare som kommer hit känner att de har rätt att kräva saker.

Tidigare i år krävde en moské i Spanien en ursäkt från den spanska kungen för reconquistan, det vill säga spanjorernas återerövring och befrielse av Spanien från muslimerna. I ett uttalande som publicerats på moskéns Facebooksida kräver man att kung Filip VI erkänner ”skuld för fördrivning och mord på order från katolska kungar”.

I ett avsnitt av teveserien om maffiafamiljen Sopranos (säsong 4, episod 3) blir det bråk mellan italiensk-amerikaner och vänsteraktivister om Columbusdagen. Italiensk-amerikanerna vill fortsätta hylla Columbus på denna dag – de ser honom som en fin symbol – medan vänster- och indianaktivister menar att den store upptäckaren var en skurk.

Vänsteraktivisterna och indianerna protesterar mot den italiensk-amerikanska paraden på Columbusdagen, vilket upprör maffiabossen Tony Sopranos vänner som som går till attack mot demonstranterna. ”It’s these Indians and the commie fucks” säger till exempel Ralphie Cifaretto. ”They want to paint Columbus as a slave trader instead of an explorer.”

I möbelföretaget IKEAS marknadsföring används nu ordet ”vinterfest” i stället för ”jul” när man ska beskriva årets kollektion av julsaker.

Tilltaget tycks bekräfta att de politiskt korrekta bara kopierar trender inom den amerikanska vänstern utan att egentligen förstå vad de håller på med.

I Amerika har vänstern länge angripit den kristna julen. Detta brukar av kristendomens försvarare kallas ”the War on Christmas”. Vänstern har menat att ordet ”Christmas” är exkluderande eftersom det innehåller namnet Kristus. De som inte tror på Kristus kan känna sig utanför. Amerika är mångkulturellt, säger man, därför ska man inte önska varandra ”Merry Christmas” utan istället säga ”Happy Holidays”.

Uppdrag Granskning berättar i reportaget “Tysta vittnen” om småbarnspappan som Johan blev misshandlad av ett ungdomsgäng när han firade valborg med sin familj. Det hände förra året i Bro. Massor av människor såg vad som hände, men ingen ville vittna.

Polisen känner till gänget. Det har rykte om sig att vara farligt. Ett av vittnena som hoppar av säger att det inte vill utsätta sina barn för risker. Till slut hittar dock polisen ett videoklipp av misshandeln i en beslagtagen mobiltelefon. Två av tre gärningsmän kan identifieras. De döms till ungdomsvård och en månads fängelse. Den tredje går fri.

För att förstå konflikterna i Mellanöstern bör man känna till maktkampen mellan Saudiarabien och Iran. Islam är uppdelat i två huvudgrenar, sunnism och shiism. Majoriteten utgörs av sunniter medan en minoritet om omkring 10-15 procent utgörs av shiiter. Iran är den ledande shiitiska makten medan Saudiarabien gör anspråket på ledarskapet inom den sunnitiska världen.

Det kan verka som om sunniterna inte behöver vara oroliga – de är ju så många fler. Så känns det inte för Saudiarabien. I länderna som ligger omkring Saudiarabien, så är shiismen en kraft att räkna med. Till att börja så är ungefär en femtedel av invånarna i det strikt sunnitiska och shiafientliga kungadömet shiiter, särskilt längs kusten mot Persiska viken.

Efter den turkiska invasionen av norra Syrien har vi sett hur flera personer med kurdisk bakgrund i Sverige engagerat sig i debatten. Det är det tydligt att dessa är starkare berörda av vad som händer i området än den genomsnittlige svensken. Jag har inget att invända mot detta. Även jag, som har noll kurdisk bakgrund, sympatiserar mer med den kurdiska sidan i konflikten än med stormakten Turkiet.

Men, reaktionen hos dessa personer, som skriver debattartiklar, demonstrerar och skriver emotionellt laddade postningar på sociala medier, visar samtidigt att bakgrund har betydelse. Det är inget man släpper när man går över gränsen. Det gäller svensk-kurderna och deras band till hemlandets (ett land är inte samma sak som en stat) kultur, språk och historia. Och det gäller också andra nysvenskar. Den islamiska fundamentalismen som växer i Sverige är helt och hållet en följd av invandringen. Det är inte Anders och Anna som konverterar i stora skaror.

När klimataktivister från rörelsen Extinction Rebellion (XR) igår försökte stoppa ett pendeltåg i London genom att klättra upp på taket blev de nerdragna av arga resenärer. Det ser också ut som att de fick stryk. Det är tydligt att vanliga Londonbor inte delar deras tro på att alla medel är tillåtna för att stoppa någon slags klimat-armageddon.

På ena sidan står verklighetens folk som har jobb att sköta. På andra sidan den mest verklighetsfrånvända och extrema delen av vänstern. Bilderna från konfrontationen visar att klyftan mellan denna vänster och det arbetande folket nu är total.

Mainstreammedierna verkar äntligen ha förstått att Fria syriska armén (FSA) inte är ”moderata” rebeller som slåss för demokrati. Aftonbladet publicerade till exempel en video som visar hur FSA-soldater avrättar en bakbunden krigsfånge.

Turkarna invaderar alltså norra Syrien med hjälp av dessa syriska rebeller. Journalisten Magda Gad på Expressen rapporterar att dessa, som hon kallar ”Turkiets fotsoldater”, har rest IS-flaggor på vägen där de dragit fram. Jag har sett videoklipp som visar hur FSA-soldater ropar Allabu akbar och slagordet ”baqiya”, som betyder ungefär ”vi håller stånd” och började användas av IS i betydelsen ”kalifatet kommer att bli kvar”.

En desperat vänster söker förklaringar överallt utom i verkligheten. Ett av de roligaste exemplen på detta läste jag i en kulturartikel i Göteborgs-Posten förra året: ”Nordic Noir banade väg för högerpopulismen”.

Det var vänsterskribenten Mattias Hagberg som lade pannan i djupa veck och med fundersam min försökte förstå hur Sverigedemokraterna kunde växa så de gjort. Kan de bero på ryska troll? Pengar från Putin? Nej, det beror på att svensken läst för många mörka deckare!

Det är alltså överdosering av dessa nordic noir-deckarna som förvandlat många tidigare goda och optimistiska svenskar till ”högerpopulister”. Det kan inte vara en slump, resonerar Hagberg. Connect the dots! Mankell-deckarnas popularitet och SD:s uppgång i opinionen hänger ihop: