I samband med Rysslands utökade mobilisering höll Ukrainas president Zelenskyy ett känslosamt videotal inför FN’s generalförsamling. I vanlig ordning krävde han mer militär hjälp från väst för att befria sitt land, vilket är lätt att känna sympati för. Men den här gången hade han en mer aggressiv framtoning. Tonvikten i talet låg på bestraffning. Man fick nästan intrycket att kriget mot Ryssland i stort sett var vunnet, och vad som återstod var att straffa de skyldiga. Han nämner ordet punishment inte mindre än 19 gånger.

Jag har uppfunnit en ny politisk term. Inte ens Google känner till den, så jag förväntar mig ett omnämnande i någon framtida akademisk skrift. Fick inspiration från en bekant som doktorerar i statskunskap på ämnet populism, dels i Sverige och dels i Latinamerika. Just Latinamerika är ett bra exempel eftersom varje politiker som vill nå framgång i någon mån måste utnyttja populismens verktygslåda. Men det gäller att inte gå för långt. Det gick som bekant inte särskilt bra för Venezuela, trots att Hugo Chavez tog pengar från oljebolagen och delade ut bland fattiga.   

En sak som kännetecknar civiliserade samhällen är att varje gång vi lider en oförrätt eller kommer i konflikt med våra medmänniskor, finns en ”högre instans” där vi kan få vår sak prövad. Denna högre instans kan vara gudomlig till sin natur (och full rättvisa kanske inte uppnås förrän efter döden) eller den kan vara värdslig och sekulär. 

Över varje myndighet härskar en högre myndighet, med uppgift att kontrollera att lägre myndigheter gör sitt jobb, och som sista utväg kunde man förr i tiden ”gå till kungs”. Den funktionen har idag ersatts av Europadomstolen.  

Dagarna före valet vaktade jag en valstuga och kom i samspråk med en kvinna som instämde i nästan allt mitt parti stod för. Det kändes som att jag just inkasserat en ny partimedlem. Men så frågade hon om kulturpolitiken. Jag förklarade att mitt parti (Medborgerlig Samling) vill avveckla i stort sett alla statliga och kommunala kulturbidrag och låta marknaden avgöra vilka tavlor eller teaterpjäser vi ska få njuta av. 

Socialdemokraternas valstrateger har bråda dagar. Magdalena Andersson har visat sig ganska svag i debatter, samtidigt som hon saknar den folklighet Stefan Löfven trots allt utstrålade. Med svetsarglimten i ögat och känslan av att under kostymen hysa ett varmt hjärta för svensk hockey. Andersson ser mest sammanbiten och lite rädd ut, när hon inte talar som en dagisfröken. Fördelen av att vara kvinna har också devalverats något sedan Annie Lööf och Märta Stenevi gav sig in i politiken. 

På 70-talet blev det populärt med ungdomsgårdar runt om i Sverige. Inte bara i betongförorter nära Stockholm utan långt in i Småland. En nerlagd byskola inom cykelavstånd från mitt barndomshem utnämndes till ungdomsgård, utrustades med pingisbord och second hand-möbler. Jag vet inte vem som låg bakom, kanske var det fotbollsklubben eller Centerpartiet. En satsning på att lära ut pardans till traktens ungdomar möttes av svalt intresse. Diskoteken blev desto populärare och drog till sig snygga tjejer från Nybro, ibland ända från Kalmar. En fet kille som hette Lill-Janne var discjockey och hade en ljudanläggning som var lika imponerande som hans kroppshydda. En av de bästa hångel-låtarna sommaren 1971 var den här. 

Under det patriarkala 1900-talet synliggjordes kvinnorna på ett helt annat sätt än nu, i alla fall i grammatiken. En kvinna kunde vara hemmafru, professorska, abbedissa, kokerska, TV-hallåa, damfrisörska, författarinna, föreståndarinna, älskarinna, servitris, hushållerska, dansös etc. Det fanns helt enkelt en massa femininformer i språket. 

Men i samband med feminismens segertåg över världen ”avfemininiserades” språket. Med undantag för flygvärdinnor, barnmorskor och några till, blev alla yrken ”maskulina” eller neutrala. Lärarinnor blev lärare, städerskorna blev lokalvårdare och gatflickorna sexarbetare. Camilla Läckberg var deckarförfattare och inget annat. 

Jag tillhör en av de sista årskullarna i Sverige som fick daglig kristendomsundervisning på lågstadiet, komplett med psalmsång och tramporgel. Jag tillbringade även någon termin i Söndagsskolan och konfirmerades när jag var fjorton. Ställde man närgångna frågor om Gud fick man veta att det inte riktigt låg till som på gamla målningar; att en skäggig gubbe pekade med fingret och ”vips” blev Adam till. Nej, Gud fanns inom oss och omkring oss, förklarade konfirmationsprästen. Han fanns i naturen, i luften, i fåglarna och manifesterade sig i allt som skapats. Man kunde helt enkelt inte undvika Gud, och inte nog med det. Vi människor var oändligt små i sammanhanget och det var en nåd att vi över huvud taget fanns till. Därför skulle vi efter bästa förmåga följa Hans instruktioner. 

Det folk i världen som är minst benäget  att göra uppror är troligtvis svenskarna. Men till och med hos oss börjar ordet ”uppror” ibland dyka upp i media. Man talar om Skatteupproret, Läkarupproret, Landsbygdsupproret, Bensinupproret, Arkitektupproret och Pensionärsupproret för att nämna några. De flesta ägnar sig åt fredligt nätverksbyggande, bloggande i alternativa media, kanske en och annan demonstration. Men även om inte högafflarna kommit fram är det intressant att se hur många sansade och välanpassade svenskar som börjar definiera sig som dissidenter.  

För fyra år sen hörde jag Jimmie Åkesson valtala på Järntorget i Göteborg. Under det 40 minuter långa talet, som för övrigt gav en utmärkt sammanfattning av det politiska läget i Sverige, hörde jag inte ett enda rasistiskt uttalande. Inte en enda gång uttryckte han något som kunde tolkas som förakt för homosexuella eller andra minoritetsgrupper. Ungefär tusen motdemonstranter hade samlats bakom oss på torget och skanderade ”INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR!” så högt att det ibland var svårt att uppfatta vad Jimmie sa. Efter mötet, när vi passerade genom en lucka i kravallstaketet, stod motdemonstranter med plakat och regnbågsflaggor på bägge sidor och spottade på oss. 

Personkult må vara ett starkt ord, som lätt leder tankarna till jättelika bronsstatyer av Kim Il Sung på torget i Pyongyang, eller helgonlika idolporträtt av Mao Zedong. Men faktum är att ingen politisk rörelse klarar sig med enbart ett partiprogram, det må vara aldrig så genialt. Man behöver också en ledare, som i kraft av sin personlighet kan ge politiken ett ansikte. Men ibland händer det att ansiktet blir viktigare än politiken. Som till exempel när Magdalena Andersson ena veckan säger att NATO är dåligt och andra veckan säger att NATO är bra. Det kan verka motsägelsefullt, men eftersom det är Magdalena som säger det finns ingen anledning att tvivla.

 

Varför brinner det så mycket nuförtiden? Om vi för ett ögonblick bortser från det oroande faktum att allt fler bostadshus, bilar och skolor fattar eld och koncentrerar oss på naturen – och om vi dessutom bortser från anlagda skogsbränder och bränder som beror på människors oförsiktighet – återstår ändå en del som tycks bero på något annat. 

En påtaglig effekt av feminismens maktövertagande i Sverige (som jag för enkelhetens skull daterar till sekelskiftet) var att barnen klev in i politiken. Plötsligt började politiker tala om barn som en självständig grupp, med unika rättigheter ungefär som en etnisk minoritet. Till exempel hade pojkar och flickor rätt att välja vilket kön de ville tillhöra, rätt att bli vaccinerade utan föräldrars medgivande och en rad andra rättigheter som stadgades i FN:s barnkonvention – av riksdagen upphöjd till svensk lag 2018. För övrigt samma år som Greta Thunberg inledde sin karriär som Sveriges mäktigaste opinionsbildare, utan andra meriter än att ha skolkat från skolan. 

En dansk studie Democracy Perception Index (DPI) har ställt 32 frågor rörande demokrati till 52 785 personer från 53 olika länder. Det något överraskande resultatet visar att det mest demokratiska landet, enligt landets egna invånare, är Kina. Tätt följt av Vietnam och Taiwan. Det land där flest invånare tycker att mängden demokrati är alldeles ”lagom” (alltså varken för mycket eller för lite) är Sydkorea. Mest missnöjd i demokratiskt hänseende är man i Venezuela, Iran och Ungern.

En av mina läsare påpekade nyligen att det inte är ”hedervärt” att kritisera vacciner. Och tyvärr har han rätt. De senaste åren har det inte funnits något säkrare sätt att förlora sin heder, sitt anseende och delar av sin vänkrets än att vara kritisk till att jordens befolkning behandlas med ett experimentellt mRNA-vaccin för vad som ser ut att vara en säsongsinfluensa. Som straff för detta övertramp tilldelas man titeln ”anti-vaxxer”.

 

Rasbiologin fick en oväntad renässans i början av 2000-talet. Denna avsomnade ”vetenskap” som för tankarna till 30-talet, har dykt upp på högskolan under det försåtliga namnet ”Vithetsstudier”. Under det lika försåtliga namnet ”mångfald” har det blivit allt vanligare att rekrytera personer till olika yrken på grundval av hudfärg, vilket egentligen är lika irrelevant som att mäta skallar på samer. Då och då hör man kulturpersonligheter (med obetydligt högre melaninhalt än genomsnittet) göra sig till tolk för gruppen ”rasifierade” i Sverige. För att säkerställa att dessa inte diskrimineras har en riksdagskvinna från Miljöpartiet föreslagit ett nationellt rasregister. 

En av de politiker jag gärna läser på Facebook är Nima Gholam Ali Pour, som är en frispråkig Sverigedemokrat i Malmö. Häromdagen bjöd han på följande inblick i den kommunpolitiska verkligheten. 

Varje år finansierar Malmö stad ett stort antal föreningar och organisationer. En av dessa är Malmö FN-förening (som namnet till trots inte har någon koppling till världsorganisationen FN, mer än att man sympatiserar med dess idéer). Föreningen har 210 medlemmar och söker bidrag på 50 000 kronor för 2022. Ansökan såg ut så här: 

Två sedan länge döda tyranner har fått ett ojämförligt stort politiskt utrymme under 2000-talet. Den ene är Mohammed – som genom sitt politiska manifest Koranen inte bara styr den muslimska världen med järnhand, utan ständigt lägger sig i den svenska inrikespolitiken. Nu senast under Påskkravallerna. Den andre är Hitler. 

En debattartikel i Expressen anklagar svenska vårdcentraler för att inte vilja ta emot sina patienter, och göra det så krångligt som möjligt att boka en tid. Systemet är nämligen så utformat att vårdcentralerna tjänar pengar på att ha patienter listade, men förlorar på att vårda dem. 

Antalet kommunala kommunikatörer har ökat kraftigt de senaste åren. Allra mest i Göteborg där det 2020 fanns 253 offentliga kommunikatörstjänster, mot 200 i Stockholm och 10 för en svensk genomsnittskommun. Så här fördelar de sig mellan olika förvaltningar enligt 2018 års siffror. Spontant undrar jag varför kommuner över huvud taget behöver anställa experter på kommunikation. Kan inte ansvariga förvaltningschefer själva förklara vad verksamheten går ut på och svara på journalisternas frågor? Efter att ha Googlat lite, kan jag tänka mig fyra förklaringar: 

Häromdan kom ett kryptiskt mail från min bank. Alexandra från Kundtjänst meddelade att banken på min begäran ändrat ett mottagarkonto, och ville att jag dagen efter skulle komma till ett bankkontor i Partille för att hämta några papper. Mailet slutade med orden: ”CONFIDENTIALITY NOTICE, This e-mail is confidential and may contain legally privileged information…osv”

För ett år sen handlade ungefär 80 procent av artiklarna på Omni om vaccinet och dess fördelar. Senaste månaderna har ungefär lika många artiklar handlat om Ukraina, vilket kanske bara visar att svensk media fokuserar på en nyhet i taget. Men också att vaccinet för många blev en besvikelse. När entusiasmen var som störst trodde vi att en enkel spruta skulle ge oss friheten tillbaka, men fyra sprutor senare riskerar vi att bli ett lydrike under WHO. 

Platon, Patrik Engellau och flera andra kloka debattörer brukar tala om att varje samhällssystem har en utmätt tid. Att hävda att just vår typ av demokrati skulle utgöra ett undantag vore lika förmätet som att utropa ett tusenårsrike, eller påstå att vi äntligen nått fram till ”historiens slut”. 

En av de forskare jag hörde talas om som ung biologistudent på 70-talet var Richard Dawkins. I debutboken ”Den själviska genen” uppdaterar han Darwins evolutionslära och visar hur konkurrensen mellan gener (snarare än konkurrensen mellan individer) driver utvecklingen mot nya arter. Eftersom han skriver begripligt och underhållande om komplexa saker, blev han snabbt en celebritet inom populärvetenskapen.

Det kan verka orättvist att bedöma en historisk person efter dagens lagstiftning, men i Muhammeds fall är jag beredd att göra ett undantag. Enligt troende muslimer är han inte bara ett juridiskt rättesnöre, som i det längre perspektivet bör ersätta vår sekulära lagstiftning. Han fungerar också som förebild för hur vi ska bete oss mot våra medmänniskor.

En granne (som tyvärr inte längre finns bland oss) jobbade under flera decennier på Statens Järnvägar, där han haft ansvar för de små, små detaljerna. Som att bromssystemen finjusterades, att alla skruvar var åtdragna, att personal skickades på utbildning, att det fanns perfekta säkerhetsrutiner vid koppling av tågset och såna saker. Han hade till och med åstadkommit några mindre tekniska innovationer, som bidrog till att den svenska tågflottan fungerade likt ett vältrimmat urverk. De sista femton åren av sitt liv såg han dock sitt livsverk raseras. Varje gång han talade med tidigare arbetskamrater grämde han sig över hur underhållet eftersattes, hur det slarvades och fuskades med det ena och det andra. Kort sagt, en av de män som byggde landet och såg det förfalla. 

Jag vet inte om framtidens svenskar kommer att tacka Rasmus Paludan för att han brände koraner i Sverige, men ett skäl att göra det är att han i elfte timmen uppmärksammar oss på ett stort samhällsproblem. Nej, jag tänker inte på rasismen, islamismen eller ens de 100 skadade poliserna. Jag tänker på hur Sverige mer än något annat västland, låter känslor diktera rättsskipningen. Danmark må ha producerat politiker som Mogens Glistrup och Rasmus Paludan, men de avskaffade blasfemilagarna 2017. Sverige, med världens liberalaste feministregering, är på väg att återinföra dem 2022.  

Den persiska TV-kanalen Manoto rapporterar om hur svenskar gör uppror när högerextremister vill bränna Koranen. Artikeln fick mer än 90 000 gilla-markeringar på Instagram, men läser man i kommentarsfältet verkar sympatierna snarare ligga på Paludans sida. Så här skriver iranier om koranbränningar i Sverige (översatt från persiska)

Nyligen blev jag osams med min saudiske chattkompis. 

En bra sak med internet är att man kan hålla sig med chattkompisar runt om i världen. Det vill säga främmande människor, som gärna berättar om sitt privatliv och aldrig befinner sig mer än en knapptryckning bort. Min saudiske chattkompis kommer från en respekterad medelklassfamilj, jobbar som steward på ett flygbolag och besökte en gång i ungdomen England. Denna upplevelse förändrade hans liv och han längtar ständigt tillbaka. Av ”sexuella identitetsskäl” känner han viss distans till sina landsmän, och umgås helst med västerlänningar på nätet. Dock försummar han aldrig att gå till moskén varje eftermiddag klockan fem. 

Att säga att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är möjligtvis en överdrift. Men skottlossningar, bombdetonationer och ibland rena avrättningar i offentliga miljöer är så vanliga att det tillhör det normala nyhetsflödet. Få människor (som jag talat med) förnekar att detta beklagansvärda tillstånd har ett samband med: