Vad är en hycklare? En feg, falsk figur som låtsas vara något han inte är. Till och med Jesus avskydde hycklare, kanske den enda typ av människor som gjorde honom riktigt upprörd. Mohammed brände en gång ner en hel moské fylld med människor, med motiveringen att de som fanns därinne var hycklare.
Så varför är hycklare så hatade, att till och med profeterna går i taket? Man kan säga att hycklare är förrädare på minst tre olika plan:
Sverige har många likheter med Schweiz. Båda länderna har ungefär lika många invånare och har en lång tradition av fred och demokrati. En skillnad är att Schweiz med sin direktdemokrati lägger större vikt vid medborgarskapet. Schweiz är indelat i 26 kantoner med stor självständighet, som kallar medborgarna till folkomröstningar och val ungefär 5-6 gånger per år. När det i Schweiz talas politik dröjer det inte innan någon använder begreppet ”folket, suveränen”. Det är alltså starkt inpräntat att det är folket som bestämmer vilken politik som ska föras och att politikerna ska leverera den politik som folket har beställt.
Kära medborgare,
Det finns, vad jag har kommit fram till, tre olika filosofiska grunder eller konstruktionsprinciper för ett politiskt ledarskap.
Den första tänkbara konstruktionsprincipen är att använda det mänskliga intellektet till att tänka ut hur samhället borde vara beskaffat. Detta har prövats exempelvis i kommunistiska samhällen. Ett eller flera politiska genier – Karl Marx, Vladimir Lenin, Enver Hoxha, Mao Zedong, Pol Pot, Fidel Castro, Rossana Dinamarca – har tänkt ut hur samhället borde vara beskaffat för att bli perfekt och sedan målmedvetet strävat efter att skapa denna fulländning.
Igår, på morgonen den 19 december, greps fyra män vid räder i Sheffield i Storbritannien. Männen misstänktes för att ingå en islamistiska grupp som höll på att bygga bomber i syfte att attackera julmarknader.
Terrorgruppen Islamiska Staten gick nyligen ut med en varning om att attackera julmarknader i Storbritannien. IS publicerade bilder av blodiga knivar, en jultomte på väg att slaktas och budskapet ”Vi skall förgöra ert land”.
Måndagen den 11 december skakades bussterminalen Port Authority i New York av en explosion. Det visade sig att en 27-årig jihadist, Akayed Ullah, hade en rörbomb fastsurrad på kroppen som oavsiktligt utlöstes i en passage i terminalen. Folk flydde i panik.
Tänk dig två ententesoldater i en skyttegrav i Flandern under första världskriget. De har helt olika attityder. Den ene gör som man hade förväntat sig, alltså gömmer sig så mycket han kan och skjuter när han blir beordrad. Den andre, däremot reser sig över värnet och vet inte till sig av indignation över tyskarnas beteende.
”Ser du”, säger han upprört, ”nu skjuter de igen. På oss! Ska det vara ett kulturfolk, jag bara frågar.”
Trump har genom sitt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, och framtida flyttning av USA:s ambassad dit, utlöst starka protester i arabvärlden, FN och i EU.
Flera politiker och kommentatorer påstår att denna gest försvårar fredsprocessen som går ut på en tvåstatslösning, det vill säga inrättandet av en israelisk och en palestinsk stat.
Nu står medborgaren där med ett vardagsproblem, till exempel om han ska cykla mot enkelriktat för att slippar trampa runt kvarteret eller om han ska stoppa de där 800 kronorna som han just fått från kunden för stolreparationen i fickan eller om de ska in i bokföringen. Eller om hon ska passa på att vabba eftersom det blev sent på styrelsemötet i bostadsrättsföreningen i går.
Mina morföräldrar var födda på 1880-talet. En ko, häst och några hönor. Vatten hämtades i källan i skogen. ”Dasset” fanns bakom vedboden. Konsumbussen passerade en gång i veckan.
Mina föräldrar, födda 1915, flyttade till Stockholm i början på 1950-talet. Vi barn föddes sent 1940-tal. Tills vi var i 10-åldern bodde vi i en omodern lägenhet på Söder. Omodern betyder endast kallt vatten, inga värmeelement samt toalett i farstun.
I boken Vakna upp! Dags att dö! avfyrar författaren Dan Ahlmark en dundrande bredsida mot vår tids politiska, kulturella och mediala etablissemang.
Bokens titel hämtade han från filmen Blade Runner från 1982. Det var Leons sista ord (Wake Up! Time to die!) till den omtöcknade replikantjägaren Deckard (Harrison Ford), som han avsåg att döda.
Filmen är en dystopi och det är så Ahlmark ser Sveriges framtid om vi fortsätter på den inslagna vägen. Det finns en känsla av kris i denna bok, att vi står inför undergången:
”Bara med ryggen mot väggen inser och gör man vissa saker, och vilken vägg är hårdare och mera definitiv än döden.”
Rubriken syftar på mig och har formulerats av bloggaren Knut Lindelöf. Visserligen håller jag inte med Lindelöf i sak, men det är inte utan att jag blir smickrad av att tillerkännas en så framstående position.
För Mikael Nyberg, skribent i Aftonbladet, är jag ”Doldisen bakom den nya brunblå högern”. Det är jag som ligger bakom de senaste årtiondenas politik: ”Borgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess [1990-talet; PEs anmärkning] genomfört en rad av förslagen” som min tankesmedja presenterat.
Massmedia och därtill hörande kulturpersoner och politiker driver en hejdlös kampanj för att mana fram den rätta oron inför det stora klimathotet. När hotet verkar falna så ringer man till den förmodat allkunnige agronomen Johan Rockström (chef för Stockholm Rescilience Center) och får veta att:
1. Vi är på väg mot en klimatkatastrof på grund av utsläpp av koldioxid från förbränning av fossila bränslen och det går fortare än någonsin.
2. Trots att läget är extremt hotfullt så finns det hopp. Med radikala ingrepp så kan utsläppen hejdas och katastrofen begränsas.
Ordet sekulär kommer av det latinska ordet för århundrade, alltså sekel, vilket är ett tidsmått. Att vara sekulär är att vara i tiden, i det jordiska, förankrad i det världsliga. Det samhälle som är sekulärt är ett samhälle som inte har så mycket till övers för det utomvärldsliga, Gud till exempel. Det sekulära uppfattas som själva motsatsen till det religiösa.
I alla tider har människan varit fascinerad av framtiden. Föga märkligt, eftersom hon är beroende av den. Detta beroende utnyttjas av olika yrken och av diverse lycksökare för egen försörjning, för underhållning eller för hot.
Meteorologen underlättar tillvaron för någon eller ett par veckor framåt. Spanarna i radion bjuder på underhållning. Miljöpartisterna försöker hota eller skrämma sig till intresse och inflytande. Just nu har de det motigt.
Antisemitismen vinner allt större utbredning i vårt land. I Göteborg har en synagoga angripits med molotovcocktails, och i Malmö har demonstranter skanderat ”Vi skall skjuta judarna” och ”Judarna skall komma ihåg att Muhammeds armé kommer att återvända”. Detta är tyvärr inget nytt, och det är inte heller något som kan skyllas på en framväxande svensk nazism.
Kära Frågespalten,
Min man, som är kommunist, säger att även om det inte är direkt olagligt att sådana som Leif Östling har pengar på Malta så är det i alla fall olagligt eftersom alla pengar egentligen tillhör Skatteverket och att om Skatteverket behöver pengarna så blir det plötsligt olagligt att ha försökt gömma dem och därför kan det vara lika bra att betrakta gömslet som olagligt redan från början. Och i vilket fall som helst är det skämmigt att gömma pengar i Medelhavet.
Min sedan barnsben gode vän forne arbetsgivare och nu bortgångne Bo Söderman var Sveriges förste registrerade oberoende försäkringsmäklare inom liv- och pensionsförsäkringar. Bo var initiativtagare (1976) och drivkraften till lagändringen 1990 som möjliggjorde fristående försäkringsmäklarverksamhet här i Sverige. Han tog initiativ till bildandet av Svenska försäkringsmäklares förening och var dess förste ordförande. Bo Söderman var krönikör och expert i försäkringsfrågor i Svenska Dagbladet och i Privata Affärer. I början av 90-talet var han initiativtagare till Sveriges försäkringstagares riksorganisation, vars syfte var att tillvarata den enskildes rättigheter gentemot de stora försäkringsbolagen.
En av tillvarons – i varje fall den dagsaktuella svenska tillvarons -paradoxer är följande. Mohamed Omar, alias Eddie Råbock, skriver flera gånger i veckan lärda, välskrivna, intressanta och övertygande krönikor där det med mitt brutalt förenklade synsätt bara står en enda sak, nämligen att det som ordagrant står i Koranen och de andra muslimska källorna faktiskt står där samt att rättrogna muslimer faktiskt tror på det.
Islams heliga skrift Koranen är enligt muslimsk uppfattning baserad på profeten Muhammeds uppenbarelser under åren 610-632. De sägs ursprungligen ha kommit från Gud (Allah) och förmedlats till Muhammed av ängeln Gabriel. Skriften är indelad i 114 suror (kapitel), som i sin tur är indelade i verser. De två översättningar av Koranens arabiska text till svenska som jag studerar är gjorda av K. V. Zetterstéen (KVZ) år 1917 (ref. 1) och Mohammed Knut Bernström (MKB) år 2002 (ref. 2).
En av de saker som fick mig att lämna islam var Lucia. Jag tror att året var 2007. Jag är dock inte säker. Det var morgon och jag råkade befinna mig på universitetsbiblioteket i Uppsala. På Carolina Rediviva. Jag hade ingen tanke på vilken dag det var.
Plötsligt hörde jag en bekant ton. Sankta Lucia. Det var överjordiska röster. Så skrev luciatåget sakta in i salen. Då mindes jag barndomens lucia. Ljusen i mörkret och de vita dräkterna. Staffan var en stalledräng. De där dofterna.
När jag stod där och tittade på Lucia med ljus i sitt hår, tänkte jag: ”Vi har så mycket vackert i vår svenska kultur. Och det finns här, så nära. Varför har jag sökt mig så långt bort?”
Det finns en massa teorier om vad metoo-kampanjen med avläggare egentligen handlar om. En vanlig teori är att kvinnor numera och, vad jag förstår, med rätta oroar sig för att bli sextrakasserade eller våldtagna, eventuellt gruppvåldtagna, av män som ännu inte gått på kurs i svensk sexualmoral. Metoo blir ett slags panikskri mot alla män som inte gått den kursen, vilket trots allt är de flesta.
Bläddrar man i historieböcker är det lätt att hitta exempel på diktatur, religiös fanatism, våldsbejakande extremism och folkmord. Därav verkar historien vara fylld till bredden.
Men var hittar man exempel på PK-feminism? Var finns en civilisation byggd på mångkultur, identitetspolitik och genusvetenskap, i kombination med ett generöst välfärdssystem, tolerant rättsväsende och mycket hög invandring?
Blade Runner 2049 är uppföljaren till den moderna klassikern Blade Runner från 1982, Ridley Scotts dystopiska science fiction-film som utspelar sig i ett mörkt Los Angeles 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men alltså förlagd i framtiden.
Den nya filmen utspelar sig alltså 2049, trettio år efter den första. Harrison Ford hade huvudrollen i den första filmen som polisen Deckard. Han är en så kallad ”blade runner”. Det är hans jobb är att jaga replikanter, människoliknande robotar, och eliminera dem.
Det är ingen lätt uppgift då de organiskt framställda robotarna nästan är omöjliga att skilja från riktiga människor. Det finns dock en viktig skillnad: replikanterna lever bara i fyra år. De föds vuxna och har varken ett förflutet eller en framtid. Replikanternas barndomsminnen är inplanterade.
De första socialförsäkringarna konstruerades och genomfördes i Tyskland i slutet av 1870-talet under ledning av den tyske kanslern Bismarck. Han hade ett mycket tydligt motiv: att stoppa den framväxande socialdemokratin. Därför ville han att försäkringarna skulle vara statliga. En skadad arbetare skulle få hjälp av staten för att därigenom bli lydig och lojal mot sin hjälpare.
Den 2 december 2017 skriver krönikören Jesper Sandström en betydelsefull text i Svenska Dagbladet. Texten är betydelsefull på två sätt, dels för att den ställer en viktig fråga, dels för att den ger felaktiga svar som illustrerar samtidens brist på självförståelse.
Den viktiga frågan, som Sandström uppger sig ha hämtat hos skribenten Peter Kadhammar på Aftonbladet, och som föranleds av att migranter, enligt uppgift, ofta inte anser sig kunna städa sina boenden själva, är ”Så vad är det i det rika, vänliga Sverige som gör människor till offer?”.
Världen ser inte alltid ut som man tror. Om man forskar lite kan man bli förvånad. Jag har forskat lite om de svenska riksdagspartiernas skolpolitik (om man får beteckna något så alldagligt som läsning av partiernas skolpolitiska program med ett så fint ord som forskning).
Här kommer exempelvis två partiers program som på mig verkar så lika att dessa två partier inte borde ha något problem att regera ihop. Först det ena.
Det enorma informationsflöde vi lever verkar inte skapa större enighet om vad som är sant eller falskt. Ökad kunskap verkar inte heller leda till ökad förståelse.
Har följden bara blivit att vi har fått fler saker att vara oense om? Världen blir allt mer komplex, vilket ofta ger utrymme för diametralt olika tolkningar av en situation. Via internet kan man få även de mest bisarra uppfattningar ”bekräftade”.
Idag den 10 december, som i år infaller på andra advent, firar vi med FN den Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna är inget som de muslimska länderna velat underteckna. De har som bekant en något avvikande syn på mänskliga rättigheter och har hittat på sin egna av Koranen och sharia inspirerade variant.
Någon lär ha sagt: ”I valet mellan sanning och kärlek, prioriterar män sanningen och kvinnor kärleken”.
Mot det kan man invända att riktigt mansdominerade samhällen, som Nazityskland eller Saudiarabien, knappast varit sanningens och vetenskapens högborg. Och länder där kvinnor står högt i kurs (som till exempel det feministiska Sverige) är inte oaser av kärlek.
Då och då upptäcker man saker som man redan visste från en annan vinkel och då kan det kännas som ett riktigt intellektuellt genombrott fast det egentligen är samma sak som vanligt. På det viset kan man tillbringa livet under konstant upptäckarglädje medan man i själva verket bara ser det man redan visste i ett nytt perspektiv.
Framför allt gäller detta, tror jag, mångfacetterade ämnen som Människan och Demokratin, men jag ger mig fan på att det också kan tillämpas på sådant som Konsten att steka potatis och Skridskoåkning.
Hundratals demonstranter samlades på Möllevångstorget i Malmö torsdagen den 7 och fredagen den 8 december. De var arga för att Donald Trump beslutat att flytta USA:s ambassad till Jerusalem.
Men ramsorna som skanderades återkallade minnet av mycket äldre händelser, nämligen profeten Muhammeds heliga krig, eller jihad, mot judarna i Arabien på 600-talet: ”Khaybar, Khaybar ya yahud, jaysh Muhammed saufa ya’oud!”
Det betyder: ”Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé kommer tillbaka!”
Ramsan handlar om när profeten Muhammed belägrade Banu Kuraizas fästning i Khaybar. Banu Kuraiza var en av flera judiska stammar som bodde i Arabien före islams uppkomst. Judarna kapitulerade och Muhammed bestämde att alla män skulle dödas, kvinnorna och barnen göras till slavar.
DET GODA SAMHÄLLET 