När Monty Python-gänget släppte filmen Life of Brian jublade dåtidens progressiva röster, ledarskribenter och kulturprofiler. Att sparka uppåt mot kyrkans dogmer, håna blind tro och kräva rätten att skratta åt religion ansågs vara det absolut mest progressiva, modiga och moraliskt högtstående man kunde göra. Kyrkfolk som klagade betraktades som hopplöst reaktionära och humorlösa stollar.

Idag, decennier senare, har vinden vänt på ett närmast parodiskt vis. Samma ideologiska krafter som då hyllade religionskritik som en progressiv dygd, står idag som en mur av fördömande och hat mot John Cleese.

Hans synd? Att han har mage att tillämpa exakt samma skepsis, intellektuella självständighet och satiriska udd mot islam som han en gång gjorde mot kristendomen.

John Cleese har nyligen anmälts till det brittiska antiterrorprogrammet Prevent och mötts av krav på ”deplatformering” efter att på plattformen X ha riktat skarp kritik mot islamiska värderingar. I västerlandet 2026 diskuteras alltså på allvar om man är terrorist för att man kritiserar en religion.

Själv slår han ifrån sig anklagelserna om ”islamofobi” och kallar sig istället, helt logiskt, för ”islamskeptiker”. Som han själv så pricksäkert formulerade det på X:

”Vissa muslimer verkar inte tolerera någon form av kritik, inte ens från någon som har skämtat massor om kristendomen. Ingen kallade mig någonsin för ’kristofob’ efter Life of Brian!”

Dagens kontrast till hur filmen mottogs 1979 belyser ett intellektuellt haveri hos vår tids kulturelit. När Life of Brian kom beskrevs motståndet från kyrkan i tidningskrönikor som ett uttryck för en ”andlig censur” och en farlig rädsla för att kränka de kristna. Den legendariske konservative kritikern Malcolm Muggeridge och biskopen av Southwark gick ut i tv-debatt mot Cleese och Michael Palin och hånade filmen som ”tiondeklassens underhållning” som hotade civilisationens grundvalar.

Det sekulära och progressiva etablissemanget skrattade ut biskoparna. Man ansåg att det var en demokratisk självklarhet att en religion och dess anhängare måste tåla att rannsakas och förlöjligas.

Men när John Cleese idag konstaterar att han föredrar en kultur som inte godkänner kvinnlig könsstympning eller barnäktenskap, eller när han påpekar att dogmatisk islam krockar med traditionella västerländska frihetsvärden, då är det plötsligt inte ”jättecoolt och progressivt” längre. Då kallas det inte för sund skepsis mot institutionell dogmatism. Istället skruvas tonläget upp till det absurda, där muslimska mediekanaler och aktivister kräver att han tystas och utreds för extremism.

Detta är ett historiskt svek mot upplysningstankarna. De krafter som påstår sig försvara minoriteter har i själva verket skapat en skyddad verkstad runt en specifik religion. Genom att stämpla all islamkritik som rasism förväxlar man ras med idéer. Cleese har helt rätt när han betonar:

”Kritik mot islam är inte rasistisk, den är kulturalistisk”.

Om det var rättmätigt att slakta heliga kristna kor på 70-talet, så måste det vara lika rättmätigt att kritisera islamiska dogmer idag. Att göra skillnad på religion och religion – att fega ur så fort kritiken riktas mot något som uppfattas som en kränkt minoritet – är den ultimata formen av intellektuell feghet.

John Cleese har inte förändrats – han är fortfarande samma skeptiker som vägrar böja sig för auktoritära tankesystem. Det är vår tids fega kulturvänster som har flyttat målstolparna och murat igen det fria ordets fönster.

Bild: John Cleese (Bruce Baker via Wikimedia Commons)