Igår firades det Fars dag i Sverige och många, många pappor fick presenter och kaffe på sängen och lite extra kärlek. Men vi är också många som inte längre kan fira våra älskade fäder utan får nöja oss med att minnas dem. Starka, goda män som arbetade och slet ett helt liv, tog hand om sin familj och byggde upp vårt land.
Det är snart 20 år sen min pappa gick bort men det går inte en dag utan att jag saknar honom. Saknaden har blivit en del av vardagslivet, den sitter där djupt inne i hjärtat i allt jag gör. Den gör inte ont längre, i alla fall inte särskilt ofta, men då och då hugger den till lite. Som på Fars dag till exempel när jag känner att jag skulle kunna ge bra mycket för att en enda gång till få bjuda honom på kaffe och arrakskrans, eller något annat av hans favoritbakverk. Bara få höra hans röst, byta några ord, krama honom och tala om hur mycket han betytt och fortfarande betyder – för mig, min bror, min man, min son och för alla som kände honom.
I morse blev jag extra påmind när jag såg att en Facebook-bekant lagt upp en bild på sin far, som tillhörde samma generation, och ackompanjerade den med hans favoritsång, Thorstein Bergmans underbara version av Helgdagskväll i timmerkojan. Den var även en av min pappas favoritsånger för även om han tillhörde en yngre generation än den store (och alltför tidigt bortgångne) skalden hade han liknande erfarenheter av hårt arbete och umbäranden. Redan som 13-åring, efter avslutad folkskola, tillbringade han sin första vinter i skogen, där han högg timmer om dagarna och frös i en koja om nätterna.
Man skulle kunna tro att han mindes umbärandena med bitterhet men det fanns inte ett spår av sånt när han långt senare berättade för mig om den där vintern. Hårt arbete var en naturlig del av hans liv och erfarenheterna som skogshuggare bar han med sig genom livet som något värdefullt.
Det känns som en annan värld – det var en annan värld – och ändå är det inte ens 100 år sedan. Och nog är det hjärtevärmande att tänka på alla dessa strävsamma, goda män som gjort så mycket för sina familjer och för hela samhället men som aldrig någonsin slagit sig för bröstet och gjort sig märkvärdiga. Ibland – eller rättare sagt, ganska ofta – undrar jag var de tagit vägen. Finns de överhuvudtaget längre? Eller försvann de med pappas generation, 20-talisterna?
Nej. Det är lätt att tro det när man följer sociala medier, och tar del av diverse utspel från lealösa män i politiken och medierna, men den världen representerar inte folksjälen och majoriteten av medborgarna. De strävsamma männen, de som inte har vare sig tid för eller intresse av trams och barnsligheter, finns fortfarande överallt i vårt land.
De får sällan någon uppskattning från samhällets sida. Men de fortsätter arbeta och ta hand om sina familjer, utan att göra något väsen av sig – och de är innerligt älskade av sina familjer och vänner.
Bild: Kolmila bevarad i Värmland, där hantverket hålls vid liv (public domain)
