USA:s mellanårsval är över. Trump har lidit ett stort politiskt nederlag och förlorat kontrollen över båda kamrarna i kongressen. Hans två återstående år som president kommer att bli betydligt svårare. Spekulationerna om en tredje presidentperiod kan nu läggas åt sidan. Konstitutionen förbjuder redan en person att väljas till president fler än två gånger, men omfattningen av detta nederlag borde också sätta punkt för den politiska fantasin om en tredje mandatperiod.

Det är också en påminnelse om att Trumps mobbningstaktik kan misslyckas.

Det betyder emellertid inte att vi ska bortse från de resultat hans metoder ibland har åstadkommit. Den obekväma frågan är: Vad har hans mobbning och oförutsägbarhet faktiskt lett till?

En förhandlingstaktik behöver inte vara sympatisk eller beundransvärd för att ge resultat. Lika lite innebär det att man har vunnit bara för att man själv utropar sig till segrare. Det avgörande är om man uppnår ett bättre resultat än vad traditionella förhandlingar skulle ha kunnat åstadkomma.

Låt oss börja med Nato

Under många år lade de europeiska Nato-länderna, liksom Kanada, mindre pengar på försvaret än vad säkerhetsläget krävde. Amerikanska presidenter har klagat, men med begränsade resultat.

Trump förändrade förutsättningarna för debatten. Han ifrågasatte om USA skulle fortsätta att skydda allierade som inte betalade sin beskärda del, vilket skapade oro för hur tillförlitligt det amerikanska skyddet egentligen var.

Vid Natotoppmötet i Haag 2025 åtog sig medlemsländerna att senast 2035 årligen lägga motsvarande fem procent av BNP på försvar och försvarsrelaterade utgifter. Av detta ska 3,5 procent gå till det egentliga försvaret och upp till 1,5 procent till bredare försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar.

Rysslands invasion av Ukraina bidrog också till utvecklingen, och skadorna på förtroendet inom Nato kvarstår. Men Trumps påtryckningar bidrog till att uppnå något som åratal av diplomatiska påtryckningar inte hade lyckats åstadkomma.

Sedan har vi Grönland

Trump hotade med att införliva Grönland med USA med hänvisning till amerikanska säkerhetsintressen. Danmark och Grönland avvisade möjligheten att bli en del av USA. Hans agerande väckte upprördhet och fullt berättigad oro för hotet mot deras suveränitet.

I september 2026 undertecknade USA, Danmark och Grönland ett avtal som utökar USA:s militära tillträde. Det ger USA möjlighet att utöka sin verksamhet vid Pituffik och etablera ytterligare försvarsområden vid Narsarsuaq och Mestersvig. Amerikanska flygplan och fartyg får också omfattande tillträdesrättigheter över hela Grönland, inklusive i dess territorialvatten. Avtalet bekräftar samtidigt Danmarks suveränitet och Grönlands rätt till självbestämmande.

Trump fick inte Grönland. Men är det hela historien?

Danmark tvingades överväga vad som kunde hända om landet sade nej. Trumps hot, inklusive hans inledande vägran att utesluta användning av militärt våld, förändrade i grunden den bedömningen.

Min tolkning är att Danmark insåg att ett avtal med Washington kunde vara att föredra framför en fortsatt konfrontation med en oförutsägbar amerikansk president. Det resulterande avtalet ger USA strategiska fördelar som landet annars sannolikt hade haft betydligt svårare att uppnå.

Skulle Danmark och Grönland ha gått med på detta utan Trumps påtryckningar? Det kan vi inte veta. Men hotet om något värre kan ha bidragit till att säkra ett avtal som traditionell diplomati inte hade lyckats få till stånd.

Är oförutsägbarhet i sig en förhandlingsfördel?

Kanske. Om motparten inte vet hur långt du är beredd att gå blir det svårare att beräkna kostnaden för att göra motstånd. En regering kan då komma fram till att eftergifter är att föredra framför risken för en upptrappad konflikt.

Men taktiken kan slå tillbaka. Hot kan ena motståndarna, undergräva förtroendet och uppmuntra andra länder att minska sitt beroende av dig. Samma oförutsägbarhet som skapar förhandlingsstyrka i dag kan förstöra den i morgon.

Och hur är det med Kanada?

Trumps förslag om att Kanada skulle kunna bli USA:s 51:a delstat var förolämpande och väckte förståeligt nog starka reaktioner. Premiärminister Mark Carney svarade med att framställa Kanada som en ledande kraft bland världens medelstora makter.

Andra medelstora makter kan applådera Kanadas motstånd, men Kanada har mer att förlora än de flesta på en allvarligt skadad relation med USA. Geografin, de integrerade leveranskedjorna och den ekonomiska maktobalansen kan man inte önska bort.

Carney avbröt förhandlingarna i augusti i stället för att acceptera Washingtons villkor. Samtalen har dock sedan återupptagits. Den 3 november sade Carney att förhandlingarna hade intensifierats och att Washington hade mildrat några av sina tidigare krav. Trump hävdade att de båda länderna var nära en uppgörelse, även om inget avtal ännu har slutits.

Kommer Carney att lyckas få bättre villkor genom att lämna förhandlingsbordet, eller hade han kunnat uppnå mer genom att acceptera en mindre tillfredsställande överenskommelse? Det vet vi ännu inte. Men att Washington har mildrat sina krav tyder på att det ibland lönar sig att stå fast vid sin ståndpunkt – särskilt när även motparten har politiska och ekonomiska skäl att nå en överenskommelse.

Valresultatet i mellanårsvalet har försvagat Trumps politiska ställning, men det har inte fråntagit honom hans befogenheter när det gäller handel och utrikespolitik. En försvagad president är inte nödvändigtvis en svagare förhandlare.

Om Carney vill leda de medelstora makterna i en gemensam front mot Washington bör han vara säker på att de andra verkligen kommer att stå vid hans sida när mobbaren slår tillbaka. Solidaritet är värdefull, men den kan inte ersätta ekonomisk styrka eller en genomtänkt förhandlingsstrategi.

Trumps agerande ger oss två lärdomar. Påtryckningar kan framtvinga eftergifter som traditionell diplomati misslyckas med att uppnå. Men mobbning kan också skapa motstånd, skada allianser och utlösa en politisk motreaktion – vilket mellanårsvalet har visat.

Det avgörande är inte vem som framstår som starkast vid förhandlingsbordet, utan vem som faktiskt uppnår det bästa resultatet – helst genom en överenskommelse där båda parter har något att vinna.

Och det är den fråga som kanadensare, Nato-länder och andra som är beroende av relationer med USA borde ställa sig när det gäller Trump.

Harry Margulies är författare och journalist.