Om man inte har några egna idéer, vilket är ett bekvämt normaltillstånd för de flesta av oss eftersom omvärlden inte alls uppskattar folk som ”tänker utanför lådan”, kan man alltid upprepa andras. En punkt där jag och de flesta jag känner lider av idétorka är med vilken sorts samhällssystem demokratin kommer att ersättas (om demokratin faktiskt utvecklar så avgörande brister som Platon och jag brukar framhålla).
Platon hade bestämda uppfattningar om detta. Demokratin har tre sorters människor, hävdade han: ”drönarna”, det vill säga folk som flyter ovanpå och pladdrar och hämtar sin försörjning hos de rika. Under dessa två grupperingar finns folket som bara vill vara i fred. Drönarna tar pengar från de rika, ger en liten del till folket och behåller resten för eget bruk. Det blir bråk mellan drönarna och de rika. Tillvaron blir farlig för folket som utser en ”stark man” till sitt beskydd. Denne missbrukar snart sin makt. Tillsammans med sina hejdukar försätter han folket i slaveri. Demokratin, som eftersträvat största tänkbara frihet, förvandlas till värsta tänkbara träldom.
Resonemanget går möjligen att acceptera. Kruxet är varifrån den starke mannen ska komma. För svensk del motsvaras Platons drönare, skulle jag förmoda, av vårt politikervälde men vem som ska av- och ersätta denna maktgruppering har jag inte fantasi nog att föreställa mig. Vi har ingen alternativ, välorganiserad, kompetent och maktlysten politisk kraft som kunde ta över efter att ha deklarerat sina ambitioner att återupprätta ordningen.
I andra samhällen finns ofta den sortens mobiliserbara starka män. Ibland kommer de från militären. Jag såg det själv i Chile när general Pinochet gjorde militärkupp år 1973. Den chilenska krigsmakten betraktade sig som högsta ansvarig för nationen och därför som ett slags överrock för de (ganska) demokratiskt valda politikerna och deras anhang, som Pinochet och den medelklass som stödde honom såg det, av skäggiga, vildsinta kommunister.
Om den svenska demokratin faller blir det troligen för att politikerväldet inte haft styrkan att återställa en nationell ekonomi som det till slut kört i botten för att kunna finansiera det av folket i demokratisk ordning älskade centralstyrda välfärdssystemet. När pengarna tagit slut och politikerväldet misslyckats med att med mössan i hand tigga ihop stora lån utomlands kommer de förvånade medborgarna, som fortfarande tror att Sverige är det rikaste landet i världen, att vimsa runt och liksom rumpnissar fråga sig voffo det blivi på dette viset. Eftersom vi är ett fridsamt och solidariskt folk skulle det inte, som i Frankrike, bli våldsamma klasstrider på gatorna, utan snarare ett slags i det civila samhället spontant uppkommen privat välgörenhetsapparat som otillräcklig ersättning för den konkursade offentliga välfärdsordningen.
(Folkets, i det här fallet det franska folkets, demokratiska krav på ytterligare statligt stöd för allt det behöver beskrivs så här av en person vid namn Mani Basharzad som jag råkat på internet:
Demonstranter på gatorna kräver fortfarande en stat som gör mer, inte mindre. De vill att ännu mer pengar ska fördelas av en stat vars utgifter, som andel av BNP, är bland de högsta i den utvecklade världen. Men det som driver Frankrikes ekonomiska modell till randen av kollaps, med statliga utgifter på 57 procent av BNP och lånekostnader på 24-årshöjd, är just den franska traditionen att tro att staten ska lösa alla problem.)
Jag föreställer mig, som jag försökt tydliggöra under de senaste dagarna, att demokratin i Sverige i det närmaste är synonym med välfärdssystemet enligt formeln: demokrati leder till politikervälde som leder till välfärdsapparat (som med tiden utarmar folket). Det betyder att demokratin i bemärkelsen en ordning där medborgarna röstar på de politiker som lovar mest välfärd inte längre har något existensberättigande eftersom det inte finns resurser ens för en kraftigt bantad välfärd. Slut med hyresbidrag och skuldsanering på statens bekostnad.
Underligt nog tror jag inte att ett sådant system vore dåligt för landet när den första chocken lagt sig (om chocken inte reser sig på bakbenen och förvandlas till en blodtörstig isbjörn som förintar nationen med ett enda slag med ramarna). En gång för inte så länge sedan var Sverige tredjen rikast i världen och det berodde inte på någon särskilt utvecklad statskonst hos Magdalena Anderssons företrädare (även om hon själv kanske tror det) utan på att svenska folket uppförde sig som Bitte Assarmos fattiga, flitiga och ordningssamma äldre släktingar. Om den andan gav så tillfredsställande resultat för hundra år sedan borde den gå att återanvända med samma framgång. Om den inte malts ned och förintats av importerade och egenutvecklade kulturella influenser.
