En före detta SD-politiker anklagar en annan SD-politiker för vad han kallar ”etnisk besatthet”. Och jag kan inte låta bli att undra: vem är det egentligen som lider av ”etnisk besatthet” – den som enkelt konstaterar att det finns olika etniska folkgrupper eller den som desperat hävdar att just svenskar ingen etnicitet har?
För det är ju just så diskussionerna förs just nu. Alla svenskar som hävdar att de har en etnicitet och att deras ursprung är betydelsefullt för dem är lovligt byte, inte bara för de gamla vanliga stötarna från vänster till höger utan – och i nästan ännu högre grad – från ett antal SD-politiker. Det är häpnadsväckande för att uttrycka det återhållsamt.
Själv har jag aldrig funderat särskilt mycket på mitt ursprung. Jag vet exakt vem jag är och varifrån jag kommer. Min familj har varit svenskar sen Hedenhös ungefär; torpare, knektar, knallar, bönder, backstusittare och en och annan ”tattare” så långt tillbaka någon kan forska.
Jag är med andra ord lika självklart etnisk svensk som politiker som Parisa Liljestrand och Lawen Redar är svensk-iranier respektive svensk-kurd.
Eller hur var det nu igen?
Nej, så enkelt är det inte. För Parisa och Lawen är det fritt fram att använda sina etniska identiteter när (och hur) som helst. Men om jag kallar mig etniskt svensk, och ser ett värde i det, är jag – i alla fall enligt SD-strategen Mattias Karlsson – en ”vedervärdig” människa.
Som sagt, normalt sett funderar jag inte över det här. Det gör inte mina vänner heller, varken de etniskt svenska eller de kulturellt svenska. Jag har en väninna som kommer från Turkiet och som har bott här i 40 år och är hur kulturellt svensk som helst men som aldrig glömmer sitt ursprung. Det skulle aldrig falla henne in att kalla sig något annat än turk och hon skulle aldrig heller komma på tanken att ifrågasätta min etniska svenskhet. Vi älskar båda vårt ursprung och våra rötter och har – sannolikt just därför – oerhört mycket gemensamt.
Men vid sådana här tillfällen, när det pågår klappjakt på etniska svenskar som anser sig vara etniska svenskar, dyker funderingarna upp – eller snarare en och samma fundering: Varför anses det så kontroversiellt att just svenskar har ett ursprung att glädjas åt, och känna stolthet över? Det gäller ju inga andra folkgrupper.
I Sverige finns en myndighet som ända fram till 2024 hade som uppdrag att ge skattefinansierade bidrag till olika organisationer och föreningar just baserat på etnicitet. Villkoren för att uppbära skattepengar var klara och tydliga: Organisationen var tvungen att bestå av medlemmar där en absolut majoritet (fler än hälften) hade utländsk bakgrund. Dessutom skulle organisationen uttryckligen vara bildad för att samla personer utifrån en specifik etnisk tillhörighet, ursprung eller kultur, till exempel ett riksförbund för spansk-, somalisk- eller bosnisk-svenskar.
Men vänta här nu… Om det inte finns etniska svenskar, hur i hela friden kan det då finnas etniska spansksvenskar eller somalisvenskar? Borde de då inte rimligen vara enbart spanjorer eller somalier? Eller, om etnicitet inte räknas överhuvudtaget, enbart kulturella svenskar?
Många organisationer blev det, uppskattningsvis uppbar åtminstone 50-60 riksorganisationer årliga miljonbidrag som sedan fördelades på minst ett par tusen lokalföreningar runt om i landet.
Många organisationer – och väldigt, väldigt mycket pengar. Pengar som betalades ut på grundval av etnicitet av. En etnicitet som vi svenskar, som enda folket i världen, inte tillåts ha.
Beslutet att avskaffa just detta uppdrag föll inte i god jord hos myndigheten. De betonade hur himla bra de här bidragen varit och hur viktiga de är. Att människor från alla andra länder utom Sverige får bevara sin etnicitet är ju så oerhört betydelsefullt! Men de accepterade i alla fall riksdagens beslut, vilket man väl får vara tacksam för eftersom myndigheterna numera har ett överskott på aktivister på vänsterkanten och även tycks vara starkt infiltrerade av krafter som har allt annat än Sveriges bästa för ögonen.
Desto starkare blev kritiken från det så kallade ”civilsamhälle” som nu blev av med sina bidrag – alltså föreningar och organisationer som fått skattepengar enkom på grund av sin etniska tillhörighet. Klagomålen vällde in. Hur skulle det nu gå med läxläsningen för de eritreanska barnen, med de somaliska kvinnoaktiviteterna runt om i landet och med den viktiga integrationsverksamhet som uppenbarligen kräver etniskt villkorade skattemedel för att fungera.
Etnicitet är alltså livsviktigt, identitetsskapande och värt miljoner i statsbidrag – så länge den inte är svensk. Då existerar den inte eller, om nu folk är så olydiga att de fortsätter hävda att den finns, förvandlas till en ”vedervärdig” besatthet.
Man kan inte annat än förundras över den mentala akrobatik som krävs för att hålla den här absurda tankefiguren vid liv. Det är faktiskt direkt skrattretande. Men som etnisk svensk och skattebetalare har man lätt att hålla sig för skratt.
Bild: Backstuga i Småland, (public domain)
