Många av oss kan minnas en tid som inte låg så förskräckligt långt tillbaka när Sverige var ett internationellt föredöme. Vi var fredliga och lydiga när överheten, som i politiken för det mesta bestod av socialdemokrater och i ekonomin av femton finansfamiljer, manade oss till skötsamhet, det vill säga flit, sparsamhet, ansvar, lojalitet och noggrannhet med skatterna. Vi var ett härligt folk som när det gick som bäst var tredjen rikast i världen.
Numera söker inga utomstående folk efter samhälleliga förebilder i våra trakter – i varje fall inte mer än de letar eftersträvansvärda mönster bland alkoholiserade och bidragsberoende grönländska eskimåer. Därmed hamnar vi svenskar i ett dilemma. Förut utvecklades vi till ett internationellt ideal bara genom att följa våra instinkter och välfärdsstatens föreskrifter (“Socialstyrelsen rekommenderar 6–8 skivor bröd om dagen”). Nu anpassar vi oss efter andras politiska vanor.
Ett politiskt mönster som för något eller några årtionden sedan slog rot i Europa är vad fransmännen kallar islamo-gauchism, det vill säga islamvänster. Rörelsen, om den nu är en rörelse och inte bara en historisk händelse som fått ett namn, förefaller emellertid av de aktuella franska kravallerna att ha någon sorts organiserat självmedvetande. Hur kunde kombinationen islamvänstern, vars ena del, islamisterna, kanske uppgår till tio procent av landets befolkning, annars kunna bestämma sig och samverka för att utan någon sorts kongressbeslut eller motsvarighet till Zions vises protokoll utse Palestinas flagga till ett gemensamt banér? Tecknet på att palestinaflaggan fått en sådan symboliskt framträdande betydelse är att den under kravallerna varit den efter trikoloren dominerande fanan på de franska gatorna.
Sverige har först på senare tid, och omedvetet, fått en släng av islamvänster. Det var inte många som sett det komma när somaliern Muhammed Ali och några landsmän till honom lyckades kryssa in sig i Sveriges riksdag utan att, som det verkar, veta något om Sverige – annat än, troligen, säger jag insinuant, hur stor månadslön en riksdagsledamot kan lyfta.
Jag föreställer mig alltså att islamvänstern liksom bara uppstått av sig själv utan någon målmedveten organiserande kraft. Kanske har det muslimska brödraskapet varit inblandat i sin långsiktiga och målmedvetna kamp för att erövra Europa. Men det handlar nog mer om en darwinistisk process som styrs av lagarna om arternas uppkomst. En hjärndöd europeisk vänster, resterna av marxismens sista livsryckningar från sextiotalets slut, stöter av en händelse på ett gäng religiösa analfabeter från öknen och finner att de gemensamt, kanske i samarbete med det infödda trasproletariat som framfötts av de europeiska välfärdsstaterna, kan kapa åt sig ett hyggligt livsuppehälle, kanske som förtroendevald i någon statsfinansierad politisk församling, en kommun möjligen, på landsbygden. De behöver bara välja mellan vänsterpartiet, miljöpartiet och centerpartiet för att ha en god chans att hamna på en lista.
