Så brukade min pappa säga till mamma när han var riktigt kaffesugen. Och visst fanns det juffe, fattas bara annat – och var det inte redan klart så stod det snart och puttrade i kaffepettern på spisen.
I våra trakter hörde jag aldrig någon annan än pappa använda ordet juffe för kaffe men att det var ett slangord förstod jag förstås. Men efter pappas bortgång hörde jag aldrig ordet yttras igen och med tiden glömde jag bort det. Tills jag fick en kaffekvarn i min ägo.
När svenska folket väl fastnat för kaffe kunde ingen klara sig utan en kaffekvarn. Ända fram till 1900-talets början var man också tvungen att rosta bönorna hemma och i de flesta hem fanns därför även någon typ av kafferost som kunde användas antingen över en öppen eldhärd eller i en vedspis.
De kanske mest klassiska kaffekvarnarna är lådformade och tillverkade av trä eller stålplåt, med ett kvarnverk av metall. De vevas för hand och har en tratt som kan öppnas och där man häller de rostade kaffebönorna. Det malda kaffet samlas sedan i en utdragbar låda längst ner på kvarnen. Vanligtvis finns också en mekanism med vilken man kan ställa in grovleken på det malda kaffet. På 1930-talet kom också väggfasta kaffekvarnar med porslinsbehållare för kaffebönor och löstagbara glasbehållare för det malda kaffet.
Kaffekvarnarnas kvarndelar tillverkades till en början i så kallade smidesverkstäder medan själva trälådan ofta tillverkades av någon lokal snickare. Under 1800-talet och början av 1900-talet tillverkades flera modeller vid gjuterier i bland annat Brevens bruk och vid Husqvarnas verkstäder tillverkades kaffekvarnar i gjutjärn ända fram till 1950-talet. Från slutet av 1800-talet och fram till 1945 tillverkades dock den större delen av de svenska kaffekvarnarna i Eskilstuna.
Vid sidan av de lådformade kvarnarna tillverkades också högre kvarnar, med cylinderform, som kaffekvarnen Tix. Patent på kvarnen lämnades in 1907 och flera företag tillverkade den, bland annat Carl Ramstedt & C:O och Eskilstuna Bleck- och Plåtslageri AB. Både botten och själva kaffelådan kunde vara av plåt eller trä.
När jag var på en loppis för ett par år sedan fick jag se en kaffekvarn som genast fick min uppmärksamhet. På den trevliga lilla kvarnen satt nämligen en klisteretikett som gav vid handen att kvarnen kallades Juffe.
Jag köpte den förstås och efter åratal av färdigmalt kaffe började jag då och då köpa bönor, bara för att få glädjen att mala dem i min gamla men fullt fungerande och hemtrevligt blåa kaffekvarn Juffe. Och jag minns åter pappas uttryck: Finns det juffe i pettern?
Och det gör det, här såväl som i mitt föräldrahem.
Bild: Kaffekvarnen Juffe (skribentens bild)
