Den svenska debatten om nationell identitet fortsätter. Idén om den öppna svenskheten predikas nu allt ivrigare av tongivande företrädare för Sverigedemokraterna som, i sin strävan efter bredare acceptans, tävlar om att tona ner den etniska och historiska svenskhet som utgör partiets ursprungliga fundament.

Visionen utlovar en modern, kravlös gemenskap där vem som helst – oavsett bakgrund – magiskt antas bli svensk så fort de korsar gränsen, förutsatt att de betalar skatt, sopsorterar och nickar bifall till abstrakta floskler om ”allas lika värde”. Men vad är det egentligen som har skapat det trygga och tillitsfulla land som människor överhuvudtaget har velat flytta till? Vilka byggde Sverige?

Hade någon ställt den frågan till min morfar, hade han bara fnyst och sagt: ”Va ä dä för dum fråge?”. Svaret var – och är fortfarande – så självklart att frågan egentligen inte ens behöver ställas: Det som gjorde Sverige till Sverige var en historisk, språklig och homogen etnisk kontinuitet. En specifik grupp människor som under sekler av slit och gemensamma prövningar formade ett unikt socialt kontrakt, ett säreget lynne och en djupt rotad tillit.

När man hävdar att denna svenska kärna är betydelselös, eller att den inte ens existerar, raderar man ut själva förutsättningen för den öppna svenskheten. En öppen svenskhet kan nämligen aldrig existera om det inte först finns en substantiell svenskhet som faktiskt kan vara öppen.

Detta har lett till akuta samhälleliga konsekvenser. När den svenska staten deklarerade att svenskheten är flytande, upphörde den gemensamma normbildningen att fungera. Där svenskheten abdikerade klev andra strukturer in. I avsaknad av en stark nationell värdkultur har gängkriminalitet och importerade klanstrukturer kunnat slå rot.

Istället för att mötas av en trygg, stolt majoritetsbefolkning som sätter tydliga gränser, har invandrare mötts av ett ryggradslöst etablissemang. Detta etablissemang har bjudit in till ett smörgåsbord där man fritt kan välja vilka regler man vill följa, och där alla kulturyttringar tillskrivs samma värde.

Resultatet är ett samhälle där allt fler svenskar inte längre känner igen sig – och parallellsamhällen där klanledare har större auktoritet än den svenska polisen.

Sanningen är att inkludering förutsätter exkludering. Det är inte en radikal tanke, utan en naturlag. Om alla är svenskar utan att behöva anpassa sig till den specifika, historiska majoritetskulturen, upphör begreppet ”svensk” till slut att betyda något överhuvudtaget.

Det är med andra ord varken främlingsfientligt eller rasistiskt att hävda att Sverige har en specifik kultur och ett eget folk med en egen historia. Tvärtom är det en förutsättning för en fungerande öppenhet. Sann öppenhet bygger på majoritetsbefolkningens egen trygghet – det är först när den egna historiska existensen är säkrad som samhället har råd att öppna dörren för andra.

De som hävdar att Sverige alltid har haft invandring glömmer bekvämt bort just detta: Att Sverige ända fram till för några decennier sedan präglades av just en sådan trygg majoritetsbefolkning, parallellt med en stram invandringspolitik.

Det var det som gjorde Sverige till Sverige.

Bild: AI-genererad