I egenskap av normalsvensk har jag under hela mitt liv fram till för några år sedan uppfostrats till fredsälskare. Jag har liksom alla andra fått lära mig att Sverige är ett fridens och fredens rike vilket bevisas av att vi inte haft krig på flera hundra år. Vissa bedömare, som inte haft stort inflytande, har visserligen påstått att Sverige gått i Sovjetunionens ledband när vi arbetat exempelvis för nedrustning, men jag har aldrig haft någon känsla av att Sverige tagit regi. Och om vi avvikit från den strikta neutralitetspolitiken har det snarast varit för att underhålla diskreta vänskapsförbindelser med Nato eller närmare bestämt USA.

Tanken att Sverige skulle kunna gå i krig fanns inte. Jag har vänner som berättat att de i barndomen kunde drömma mardrömmar om att kriget skulle drabba oss. Men för de flesta gick något sådant inte att föreställa sig. Inte ens när jag låg i lumpen och läste instruktionsböcker om en fiende benämnd ”Stormakten Röd” kunde jag riktigt föreställa mig att vi skulle hamna i ett riktigt krig där folk dog.

Sedermera började jag fundera på vad denna, som jag inbillar mig, för svenskar allmängiltiga mentalitet beror på. Det är numera inte accepterat att tala om folkkaraktärer – försök bara att inleda en diskussion om arabers sinnelag så får du se – men jag tror i alla fall att svenskar har ett i historien förankrat anlag för fred. Det beror, tror jag, på vi, när vi erövrade Skandinavien från inlandsisen mötte så vrånga och missunnsamma levnadsförhållanden att det helt enkelt inte gick att på samma gång föra krig och utstå den återkommande missväxten. (Dock gick det, som Karl XII och Gustav II Adolf visade, att kriga om man bara kunde låta sig försörjas av tyska bönder.)

Jag är tacksam över att ha blivit formad till detta sinnelag. Jag tror att våra medmänskliga relationer har blivit desto bättre ju mindre aggressiva vi vant oss att vara.

I det perspektivet kan jag emellertid inte annat än framlägga en observation avseende de senaste årens utveckling. Jag tycker att det låter mer stridslystet från vår tids svenska härskare än vad jag kan minnas att det tidigare gjort.

Det är antagligen klokt att oroa sig för krig. Framför allt bör man nog akta sig för att gripas av krigshets. Många av berättelserna om krigslystna europeiska soldater, som inför första världskriget stolt marscherade mot fronten för att ta död på varandra, är säkert byggda på patriotiska myter, men verkan av överdriven nationalistisk propaganda ska inte bestridas.

Ska man tro svenska myndigheter är vi för övrigt numera helt överväldigade av rysk propaganda som Myndigheten för psykologiskt försvar beskriver med termer som desinformation, främmande makt, hybridhot, hybridkrigföring, misinformation, narrativ, otillbörlig informationspåverkan, polarisering, propaganda, psykologiska operationer, påverkanskampanjer, påverkanstekniker. Om allt detta finns vet jag inte. Jag har i alla fall, vad jag vet, inte råkat ut för det. Men den som, liksom jag, är van att leta efter undangömda byråkratiska drivkrafter bakom allt som sker anar en del oklara avsikter, en del säkert ryska, andra nog svenska. Som vanligt konstaterar jag att jag verkar förstå mindre och mindre.

Sammanfattningsvis tror jag att det finns en ny och växande känsla av att vi lever i en allt farligare värld som den traditionella svenska fredsviljan inte rår på. Jag frågade Claude vad han anser om läget. Svenska makthavare talar tydligt om att krig kan drabba Sverige, säger han. Det är en ny stämning:

Det tydligaste exemplet är Folk och Försvars konferens i Sälen i januari 2024. Carl-Oskar Bohlin (M) sade då, med hänvisning till sitt ämbete, att det kan bli krig i Sverige. Dagarna efter visade överbefälhavare Micael Bydén bilder på utbrända och bombade hus i Ukraina och frågade publiken om de trodde att det kunde vara Sverige. Han förklarade senare att frågan inte var retorisk. Han sade också att svenskarna behöver förbereda sig mentalt för krig.

Pål Jonson har gått längre och uppmanat Europa att gå över till “krigsläge”. Hans resonemang är att man måste förbereda sig mentalt och militärt på krig för att bevara freden.