Utrikesminister Marco Rubio är på artighetsresa i Europa. Häromdagen stod han under Akropolis och påminde grekerna och en del andra tillresta européer om allt vi tillsammans – ty en stor del av äran tillkommer USA och då inte bara för att landet åtminstone två gånger räddat Västeuropa från en ganska säker förintelse. Närapå lika viktigt eller kanske till och med ännu viktigare har varit det moraliska inflytande som USA utövat.
Jag vet att det är inopportunt att tillerkänna USA några moraliska kvaliteter. Framför allt sedan President Trump tog över landets ledarskap har hans vad många européer betraktar som hans vulgära, burdusa och underklassiga stil fått de väluppfostrade europeiska ledarna att förakta både presidenten och hans land (och inte blev stämningen bättre för att Vice President Vance för två år sedan skällde ut Europa för att sakna courage, fosterlandskärlek och andra dygder som ligger till grund för Västeuropas framgångar. När sedan Trump förklarade att han ville ha Grönland såg hela det västliga politiska projektet ut att svaja betänkligt.
Utrikesministern säger ungefär samma sak som de andra amerikanska potentaterna men med ett annat tonfall. ”Idag har många glömt vårt gemensamma arv från Aten och Jerusalem. Med tiden började vi i Väst skämmas över just de saker som gjorde oss exceptionella. Vi skämdes över att våra prestationer skiljde oss från resten av världen. Vårt välstånd blev på något sätt en källa till skuld. Vi trodde inte längre att vi förtjänade och hade förtjänat vår storhet.”
Rubios budskap är att vi faktiskt förtjänat vår storhet. Varifrån skulle den ha kommit annat än av våra egna ansträngningar? Vi lever nu förhoppningsvis i slutet av en intellektuellt förvirrad period när framstående tänkare i alla västeuropeiska länder kunde komma med huvudlösa förklaringar till västvärldens framgångar, till exempel att vi med kolonialismen som verktyg stal allt som kolonierna hade av värde och därav byggde våra framgångar, något som för en historiefilosof som jag, som hellre menar att Sveriges storhet grundades på en mentalitet som förmådde bonden Paavo att blanda hälften bark i brödet när juliregnen förstört skörden, känns andefattigt och mattsamt.
Kanske var det så att Trump, Vance och Rubio träffades för att försöka förstå varför européerna var sådana prinsessor på ärten att de inte kunde tåla en öppenhjärtig och ärlig diskussion om sådana för båda parter avgörande frågor. Världen står i brand, Västerlandet är utmanat och risk finns att den traditionella och för oss så välgörande hegemonin brister.
Om det verkligen är så att USA genom Rubio låter höra en för européer mer tilltalande ton (samtidigt som amerikanerna förstås anser oss vara fjollor), något som jag hoppas och tror, har vi då verkligen råd att i snorkig ton avvisa allt amerikanskt för att Trump inte har något hyfs och vill måla allting i guldfärg?
