När batterijätten Northvolt kollapsade i konkurs, drogs mattan undan för hela den svenska gröna omställningsdrömmen. I svallvågorna kliver nu fackliga företrädare fram och beskriver ett kaos som sägs ha pågått under lång tid. Men för oss som granskade etableringen på nära håll väcker detta sena uppvaknande allvarliga frågor om var IF Metall har sin lojalitet.
I en färsk intervju beskriver Hans Andersson, avgående ombudsman för IF Metall i Skellefteå, det gångna året på Northvolt som ”kaotiskt” och utan ”ordning och reda”. Han talar om en destruktiv amerikansk företagskultur där chefer mörkat problem för att skydda sina karriärer, där löneutbetalningar fallerat och där kunskapen om svensk arbetsrätt varit skrämmande låg.
Det är en dyster och säkert korrekt bild av en havererad arbetsplats. Det anmärkningsvärda är dock inte att missförhållandena fanns – utan när facket väljer att berätta om dem.
Under flera år före konkursen intervjuade jag i egenskap av lokal journalist ett stort antal fackföreningsrepresentanter i Skellefteå. Jag ställde frågor om arbetsmiljön, säkerheten och de enorma utmaningarna med att bygga upp en industri i denna unika hastighet. Då andades ingen så mycket som ett ord om några missförhållanden. Tvärtom. Facket agerade snarast som företagets förlängda PR-avdelning. Northvolt beskrevs i närmast religiösa termer som kommunens och regionens frälsning. Kritiska frågor viftades bort som ogrundad skepticism.
Denna monumentala skillnad i retorik blottar ett strukturellt problem inom den svenska fackföreningsrörelsen. Så länge miljarderna rullade och det politiska projektet ”Grön omställning” hyllades i medierna, valde facket att hålla god min i elakt spel. Man prioriterade den glansiga visionen framför de faktiska medlemmarnas vardag på det kaotiska fabriksgolvet.
Att som facklig företrädare först efter konkursen tala ut om hur information filtrerats bort och hur chefer saknat grundläggande kunskaper är ett oerhört hyckleri. Det är lätt att vara modig när skeppet redan har sjunkit och det inte längre finns några strategiska vinster att göra på att hålla tyst.
IF Metalls uppdrag är att skydda arbetarna och garantera ordning och reda på arbetsmarknaden – inte att agera hejaklack åt riskkapitalister och visionära företagsledare. När facket väljer att tiga under uppbyggnaden för att sedan stämma in i klagokören efteråt, har de svikit sitt grundläggande uppdrag.
Northvolts konkurs är en tragedi för regionen och för de anställda. Men det är också en väckarklocka. Vi måste våga diskutera den tystnadskultur som uppstår när ett enskilt projekt blir så politiskt viktigt att ingen – inte ens facket – vågar säga att kejsaren är naken förrän han redan har abdikerat.
Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.
Bild: IF Metall logo
