På förmiddagen den 10 oktober 1471 dånade hakebössorna över Brunkebergsåsen i Stockholm. När röken skingrades låg hundratals stupade på det som idag är centrala Norrmalm. Det har kommit att gå till historien som Slaget vid Brunkeberg.

Under 1400-talet skakades Norden av djupa inre spänningar inom Kalmarunionen. På den ena sidan stod unionsförespråkarna under ledning av den danske kungen Kristian I. Hans här bestod av danskar och tyskar, men också av svensk adel och uppländska bönder. På den andra sidan stod det separatistiska Sturepartiet under riksföreståndaren Sten Sture den äldre, som ville lösgöra Sverige från unionen.

När kung Kristian belägrade Stockholm med sin flotta pågick fredsförhandlingar. Men Sten Sture, som lyckats samla ett enormt bondeuppbåd från stora delar av centrala Sverige, vädrade morgonluft. Han avbröt samtalen och en militär lösning oundviklig.

Runt klockan elva på förmedagen den 10 oktober tog Sten Sture och Nils Bosson Sture ställning med sitt fotfolk och rytteri i trakten kring nuvarande Hötorget. Sten Stures plan var genialisk men riskabel: ett tredelat kniptångsanfall. Han själv skulle anfalla från väster, Nils från öster och Knut Jönsson Posse skulle rycka ut från Stadsholmen, numera Gamla stan.

Striden blev våldsam och skottlossningen livlig. Slagets vändpunkt kom tidigt då kung Kristian I träffades i ansiktet av en kula från en hakebössa. Svårt skadad och med flera tänder utslagna tvingades kungen att dra sig tillbaka.

När Nils Bossons trupper plötsligt bröt fram ur skogen norr om åsen samtidigt som Knut Posse anföll söderifrån, drabbades de kungatrogna av panik. De trupper som var stationerade vid Sankta Klara kloster skars resolut av från huvudstyrkan och oskadliggjordes och den danska hären flydde i kaos mot sina skepp vid Käpplingen, det som idag är Blasieholmen. Mitt i flykten kollapsade bron under tyngden av de flyende soldaterna, och många drunknade i det kalla vattnet. Sten Sture hade vunnit en förkrossande seger.

Segern på Brunkebergsåsen gav eko långt utanför slagfältet. Det var inte bara unionstanken som fick sig en törn – slaget utlöste också en nationalistisk revolution i de svenska städernas styren. Vid denna tid dominerade tyskar nämligen helt i städernas råd. Bara tre dagar efter slaget tågade en rasande folkmassa av borgare och bönder fram till riksrådet. De krävde att den gamla stadslagen, som tillät att hälften av alla borgmästare och rådmän fick vara tyskar, skulle skrotas. Om inte, så tänkte folket aldrig mer komma herren och rådet till hjälp i krig, utan i stället ta saken i egna händer.

Riksrådet gav vika för folkets vrede och strök bestämmelsen. Regeln i stadslagen upphävdes omedelbart, vilket innebar att utländska medborgare inte längre fick sitta i städernas styrande råd. Slaget vid Brunkeberg blev därmed startskottet för en ny era och var en tydlig signal till omvärlden om att Sverige nu skulle styras av svenskar.

Bild: Brunkebergstorg idag (Holger.Ellgaard via Wikimedia Commons)