Det svenska folket har gjort sin plikt, och utövat sin rätt, och röstat men i riksdagens korridorer är partiledarna fullt upptagna med att rita streck i sanden i vad de tror är deras egen privata sandlåda. Det politiska etablissemangets besatthet av sina egna ”röda linjer” har förvandlat svensk politik till destruktivt trams – där medborgarnas trygghet och landets får stå tillbaka för en bunt narcissisters uppblåsta egon.

Efter valet står Sverige inför enorma utmaningar. Vi har en välfärd i fritt fall, en skola som sviker våra barn och en kriminalitet som har tillåtits äta sig djupt in i samhällskroppen. Det krävs handlingskraft, pragmatism och framför allt vuxna människor i rummet. Vad bjuder oss då den politiska eliten? En ändlös uppvisning i infantilt poserande och dogmatiska låsningar.

Det har blivit viktigare för våra folkvalda att berätta vilka de inte kan tänka sig att tala med, än vad de faktiskt vill åstadkomma för de människor som betalar deras löner.

Titta på det rödgröna haveriet. Där sitter Centerpartiet med sin poserande ledare, fast beslutna att hellre förlama hela landet än att erkänna att det finns sakpolitik som sträcker sig bortom de egna låsningarna. Samtidigt stampar Vänsterpartiet med den kollektiva foten och kräver ministerposter, medan en allt mer desperat S-ledare försöker dölja att hennes eget regeringsunderlag är en ideologisk omöjlighet.

På den andra sidan är mönstret detsamma. Ultimatumen avlöser varandra. Jimmie Åkesson rasar för att någon kan ha uppfattat att en partikollega sagt att de kan tänka sig stötta en regering även om de själva inte ingår i den. Ministerposter, prestige och partitaktiska vinster sätts konsekvent före det som borde vara varje politikers absoluta ledstjärna: det allmännas bästa.

Denna sandlådepolitik är ett svek mot svenska folket. De röda linjerna är inte principer – de är feghet maskerad som ryggrad. Det handlar om ovilja att ta ansvar och kompromissa och en total brist på respekt för det folk som betalar deras löner.

När hälften av riksdagen vägrar att ens samtala med den andra hälften, då upphör parlamentarismen att fungera. Då har vi inte längre en folkrepresentation, utan ett gäng självupptagna klaner som vårdar sina egna varumärken.

Svenska väljare röstar inte för att politiker ska sitta och tjura i varsitt hörn. De röstar för att landet ska styras. De röstar för att få trygga gator, en fungerande sjukvård och en ekonomi där man kan leva på sin lön och sin pension.

Släng de röda tuschpennorna i papperskorgen. Sverige har inte råd med politiker som sätter sina egna egon framför landets överlevnad.

Bild: AI:s tolkning av de röda gränserna.