Det moderna Sverige lider av ett djupt systemfel där det pragmatiska förvaltarskapet har ersatts av en politisk klass besatt av storslagna, ideologiska visioner. Över hela landet ser vi prov på hur beslutsfattare i goda tider ritar upp monumentala miljardprojekt finansierade med andras pengar, helt frikopplade från marknadsekonomisk realism. När de ekonomiska konjunkturerna vänder faller dessa politiska luftslott samman som korthus, varpå politikerna backar ut ur rummet och lämnar skattebetalarna kvar med den ekonomiska och sociala slutnotan.

Ett av de mest talande exemplen på denna destruktiva trend utspelar sig just nu i Barkarbystaden, i Storstockholm. Det som i glättiga broschyrer utmålades som ”framtidens hållbara tunnelbanestad” har i realiteten förvandlats till ett monumentalt flaggskepp för politisk felplanering och ekonomisk ansvarslöshet.

Berättelsen om Barkarbystaden följer ett pinsamt välbekant mönster i det offentliga Sverige: storstilade visioner som finansieras med andras pengar i goda tider, följt av akut kris och politiskt ansvarsutkrävande som lyser med sin frånvaro när verkligheten väl knackar på dörren.

När det gamla militärflygfältet i Barkarby lades ned i början av 2000-talet stod Järfälla kommun med en av Stockholmsregionens största tomma markytor. Hos lokalpolitikerna visste storhetsvansinnet inga gränser. Man ritade upp en helt ny stadsdel för 30 000 invånare. Det lovades tät kvartersbebyggelse, färgstark arkitektur, kontorsskrapor, restauranger och prunkande parker.

Det unika säljargumentet fanns i den så kallade Sverigeförhandlingen. Järfälla lovade att bygga över 14 000 bostäder enbart runt flygfältet. I utbyte skickade staten och regionen tunnelbanans Blå linje från Akalla, rakt under de gamla landningsbanorna, med två nya stationer. Allt detta skedde under en historisk anomali av minusränta och en kokande byggmarknad. Projektet framställdes av naiva beslutsfattare som idiotsäkert. Inflyttningen och bostadsförsäljningen skulle ju betala för hela kalaset. Man glömde bara bort att högkonjunkturer inte varar för evigt.

Idag beskrivs Barkarbystaden av oberoende granskare och lokala medier snarare som en perfekt storm av motgångar. Det politiska luftslottet har drabbats av den ekonomiska tyngdlagen på tre tydliga områden:

• Konkurser och byggstopp. När inflationen sköt i höjden och räntorna raderade ut fastighetsbolagens vinstmarginaler tog det tvärstopp. Byggjättar har gått i konkurs, vilket lett till att utvecklingen av hela sju centrala kvarter har tvingats pausas. Riksbyggen har helt klevit av sina planerade projekt och lämnat tillbaka marken till kommunen – det går helt enkelt inte att bygga lönsamt där. Kvar står tusentals privatpersoner som betalat förhandsavgifter och sett sina drömhem gå upp i rök.
• Snedvriden demografi. Trots att målet var en sund majoritet av ägda bostadsrätter har området blivit extremt dominerat av små, dyra hyresrätter. Det har lett till det uppseendeväckande fenomenet att människor i stor utsträckning tackar nej till de splitternya lägenheterna. De skyhöga hyrorna, i kombination med att området upplevs som en steril, halvfärdig byggarbetsplats utan genuint stadsliv, har fått efterfrågan att kollapsa.
• Social otrygghet. Kvartersstaden marknadsfördes som en levande, trygg och modern idyll. Verkligheten präglas i stället av misstänkt bulvanverksamhet, omfattande olovliga andrahandsuthyrningar och en framväxande otrygghet. Den täta, anonyma miljön med extremt snabb omsättning på boende har skapat en helt annan, mer dyster atmosfär än den levande stadsdel politikerna klippte och klistrade ihop i sina visionsbilder.

Det slutgiltiga dråpslaget mot projektet berör ironiskt nog just tunnelbanan – det som skulle vara stadsdelens själva livsnerv. Efter hävda avtal med entreprenörer och djupa samarbetsproblem visar de senaste kalkylerna att tunnelbanebygget saknar svindlande 2,5 miljarder kronor. Enligt Förvaltningen för utbyggd tunnelbana riskerar projektet att drabbas av en ren likviditetskris redan till årsskiftet.

Nu råder ett totalt politiskt dödläge. Regionen saknar kapital och Järfälla kommun meddelar lakoniskt att de vägrar skjuta till mer pengar. Trafikstarten har skjutits upp till slutet av 2028. De invånare som faktiskt litade på politikernas löften och flyttade dit tvingas nu bo kvar mitt i en bullrande, halvfärdig spökstad utan den spårtrafik de betalat för.

Barkarbystaden är en dyrköpt läxa om vad som händer när politiker leker fastighetsutvecklare och tror att marknadsekonomiska lagar kan upphävas genom kommunala visionsdokument. Frågan är vem som kommer att krävas på ansvar för detta miljardfiasko när slutnotan ska betalas av skattebetalarna.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.

Bild: Barkarbystaden när visionerna var som störst 2016 (Bysmon via Wikimedia Commons)