En gång för länge sedan när jag var en relativt nyanställd ekonom på Sida deltog jag i en biståndsplaneringsresa till Indien. Vi var fyra personer i den svenska förhandlingsdelegationen. Chef var en höjdare från UD. Vid ett tillfälle under den långa resan från Frankfurt till Delhi föreslog höjdaren att vi skulle besöka puckeln på det stora Air India-planet där det fanns en bar. Höjdaren från UD beställde en dubbel gin med några droppar tonic, drog i sig det mesta, sträckte på sig och yttrade med ett hänfört leende att han först nu insåg hur viktigt det är med internationellt utvecklingssamarbete. Vi underställda delegationsmedlemmar, som aldrig själv skulle våga fälla en så cynisk kommentar, brast ut i högljudda skratt.
Jag, som var novisen i sällskapet, lärde mig därmed en läxa som borde ingå i grundkursen i samhällslära, men som Handelshögskolan i Stockholm under våra tre, fyra år tillsammans aldrig ens försökte bibringa mig. Läxan är att den viktigast sociala funktionen för en utgift, till exempel det årliga anslaget till Sida, ofta inte är det uppgivna, till exempel att öka BNP i det subsahariska Afrika, utan att inrätta fördelar för sådana som jag.
Då ska man veta att gruppen ”sådana som jag” omfattar långt fler än alla byråsekreterare på Sida. Dit hör även andra byråsekreterare som tillhör samma klass. Staten är stor. Till gruppen tänkbara förmånstagare räknas även generaldirektören och övriga befattningshavare i den botswanska statliga myndighet, som enligt den promemoria där vägbyggnadsprojektet rekommenderades för Sidas styrelse, ansvarade för projektet och därmed utgjorde grunden för UD-höjdarens synbara tillfredsställelse i baren på 747:ans puckel.
Till gruppen ”sådana som jag” måste också räknas de av biståndsprojektet avlönade botswanier som byggde väg i den botswanska öknen. Vår gemenskap uppstod för att vi åt ur samma gryta och drack ur samma källa även om det inte blev så många flaskor Gordon´s Gin åt den svarte vägarbetaren. Poängen med denna redogörelse är att visa med vilken ordning saken bedrevs. Budgetar utformades, pengar överfördes från konto till konto utan några bortfall som kunde kritiseras annat än möjligen den extra dosen gin någonstans över Pakistan.
Nu kunde det hända att Botswanas president, Mokgweetsi Eric Keabetswe Masisi (bilden), utbildad vid Florida State University, behövde en ny bil eftersom den gamla blivit prickig i sandstormarna. Inget var naturligare än att han lånade ett tjänstefordon hos vägmyndigheten som ju måste ha ett hyggligt antal. Och om myndigheten inte hade det kunde man köpa en Mercedes Benz med pengar från det biståndsfinansierade vägbyggnadsprojektet. Ingen kunde se något fel i att presidenten fick långtidslåna en Merca av vägmyndigheten. Inte ens svenska revisorer, om det fanns några, skulle ha något att invända. Lika lite som mot ginslurken.
Min tes, för vilken jag sällan får något gehör, är att denna projektbeskrivning i verkligheten inte bara är knuten till biståndet utan till alla anslagsfinansierade verksamheter. Statens institutionaliserade korruption, även om den i det enskilda fallet är obetydlig, är det svenska samhällets grundregel. Ingen gillar att tala om det eftersom alla på något sätt har ett finger i syltburken även om det så bara handlar om en enstaka vabb-dag.
Men det är så här det ser ut. En professor i teoretisk fysik skriver i Svenska Dagbladet att doktorsavhandlingar och forskningsartiklar är meningslösa, särskilt sedan AI kan göra jobbet bättre. Svensk forskning utvecklas enligt biståndets princip. ”Motsvarande 13 procent av alla de medel som satsas på forskning används i praktiken till att finansiera forskare tid för att skriva eller utvärdera ansökningar.”
Som erfaren biståndsbyråkrat skulle jag slå vad om ganska mycket att en hel del av de 87 procent som det till slut ska forskas för förrinner i meningslös verksamhet.
