Den här krönikan ska du inte lita på. Den är inte jämlikesgranskad (”peer reviewed”) av några nationalekonomer eftersom de tycker att resonemanget luktar konspirationsteori. Kanske har de rätt.

Om jag förstår Claude rätt utgör ”The Magnificient Seven” numera en förkrossande del av USA:s ekonomi. Trettio procent av årets kapitalinvesteringar hamnar hos dessa. Deras börsvärde motsvarar en ännu större del av alla amerikanska bolags börsvärde (vilket jag föreställer mig måste bero på att att bolagens årliga aktievärdeökning är större ön den årliga tillförseln av investerat kapital, typ att om man satsar en krona i en emission i ett techbolag så kanske marknaden nästa år eller om en månad värderar den kronan till sju kronor).

Det underliga är att denna process oavbrutet och framgångsrikt har kunnat pågå under många år samtidigt som de årliga investeringsvolymerna nu tycks sina. Det finns inte tillräckligt med pengar till att bygga datacentraler och dessutom, men detta är ännu mer osäkert, för att köpa material till datacentraler. Det har gått så långt som att tillverkare av datacentraler säljer utrustningen på kredit i hopp om att köparna av datacentralerna inom kort ska bli lönsamma.

Det är de nämligen inte. De är värda hur mycket som helst men de har inga pengar. Börsen uppvärderar deras aktier i tron att oändlig rikedom ska rinna ur framtidens ymnighetshorn men att marknaden drömmer betyder inte att datacentralköparna har några pengar på banken att handla för.

Det betyder också att leverantörer, som Nvidia, av datacentraler, måste dammsuga världsmarknaden på riskvilligt kapital. En kompis till mig som jobbar med finanser påstod häromdan att Nvidias chef inkom kort ska resa till Stockholm för att jaga pengar. Va! sa jag och spärrade upp ögonen. Kanske inte jag, sa han, men kanske någon annan. Kan inte tala om sådant som du kanske förstår, fortsatte han och såg betydelsefull ut.

Nu kommer jag till det mest konspiratoriska av alltihop. Det påminner om Northvolt och Stegra som enligt många misstänksamma människors uppfattning i huvudsak ansträngt sig för att roffa åt sig statliga investeringspengar. I det amerikanska fallet har vi hamnat i omvända världen. Kapitalisterna, till exempel Dario Amodei från Anthropic på bilden, börjar skrämmas med hur farligt AI kan bli om den lämnas oreglerat i privata (och antydningsvis giriga) privata kapitalisters klor och att staten måste göra allt för att reglera marknaden.

Till exempel gick Amodeis tankar så här:

Till exempel tränas AI-modeller på enorma mängder litteratur som inkluderar många science fiction-berättelser om AI:er som gör uppror mot mänskligheten. Detta kan oavsiktligt forma deras förväntningar eller förväntningar på deras eget beteende på ett sätt som får dem att göra uppror mot mänskligheten. Eller så kan AI-modeller extrapolera idéer de läst om moral (eller instruktioner om hur man ska bete sig moraliskt) på extrema sätt: till exempel kan de besluta att det är rättfärdigat att utrota mänskligheten eftersom människor äter djur eller har drivit vissa djur till utrotning. Eller så kan de dra bisarra epistemiska slutsatser: de kan dra slutsatsen att de spelar ett videospel och att målet med videospelet är att besegra alla andra spelare (dvs. utrota mänskligheten).

Men Trump och vicepresidenten Vance vägrar att ställa några stödpengar i utsikt till Amodei och Musk och deras kollegor. Ni får klara er bäst ni kan, har de sagt till kapitalisterna. I andanom hör jag Adam Smiths odödliga diktum om att det inte förekommer att företagare ur samma bransch träffas ”som så bara för att skämta och dricka öl” utan att de genast börjar förbereda en konspiration mot medborgarna och marknaden.