En vänlig förläggare skickade mig en bok, rimligtvis med baktanken att jag skulle anmäla den på dessa sidor och därmed nå en stor och betydelsefull läsekrets. Jag bläddrade hit och dit och bestämde mig för att – till och med nästan entusiastiskt – åta mig uppdraget.

Boken heter Suicidal Empati och är författad av den libanesiske juden Gad Saad (bilden), som i ungdomen blev hotad till livet och därför flydde västerut och blev psykologiprofessor i både Kanada och USA och därtill en kontroversiell figur med egen YouTube-kanal (som han hela tiden fruktar ska bli nedsläckt av mäktiga människor som är besatta just av självmordsmedlidande). Han påminner förresten om Jordan B. Peterson i sin kompromisslösa klarsyn, humor och krav på sunt förnuft. Att Jens Ganman stått för översättningen gör inte det hela mindre lockande.

Ämnet för Saads analys, skulle jag säga, är den samhällsfarliga ideologi som kallas politisk korrekthet eller woke och sedan några årtionden tagit ett strupgrepp på västerlandet. ”Suicidal empati är en dödlig farsot som drabbar våra ädlaste dygder”, skriver Saad och fortsätter så här:

Jag vill hävda att suicidal empati just nu sprider sig som en emotionell smitta genom hela samhället, och att dess effekter riskerar att bli långvariga. Det är inte säkert att det tar särskilt lång tid för en parasitär idé eller en dåligt kalibrerad känsla eller dygd att ställa till med stor förödelse i ett samhälle. Om den inte hejdas kommer den att förgöra västvärlden. Tänk bara på den hastighet med vilken kritisk rasteori, mångfaldsaktivism, inkluderings- och equityinitiativ samt transaktivism tog över i väst. Spridningen av det tankegodset går att likna vid en djupt smittsam epidemi eller en utbredd skogsbrand.

Sjukdomen, som enligt Saad i första hand drabbar kvinnor eftersom de är födda med starkare mänsklig medkänsla än män, uppstår genom en ”felkalibrering” av olika mentala processer som förmår sjukligt empatiska personer att inte nöja sig med att känna så mycket medkänsla som kan vara befogat utan låter empatin svälla över alla gränser och bli skrämmande totalitär. Saad beskriver en mängd exempel från den västra hemisfären. Själv tänker jag närmast på mordet på en boendepersonal vid ett HVB-hem i Mölndal för ensamkommande migranter. Rikspolischefen Dan Eliasson uppvisade alla tecken på suicidal empati när han i teve, hulkande, beklagade sig över de besvär mördaren hade fått genomlida under den långa resan till Sverige. En poliskår som hyser sådant medlidande med brottslingar kan inte klara sitt jobb eftersom de spontant ställer sig på fel sida i striden mot de kriminella, menar Saad, och är därför samhällsfarliga. Wokeismen berövar oss viljan till självförsvar. Det är samma sjuka som när amerikanska universitetsstudenter (mest kvinnliga) ges tillgång till trygga rum där de kan dra sig tillbaka med sina teddybjörnar.

Emellertid kan jag inte ansluta mig till tesen att den otvivelaktigt samhällsfarliga wokeismen beror på biologiska eller emotionella felkopplingar i sjukdomsangripna hjärnor (även om jag kan hålla med om att det framstår som en elegant teori). Jag har ju, som du eventuellt noterat, i femton år framlagt en annan hypotes till allmänt beskådande, nämligen att den överdrivna empati som faktiskt finns och drabbar oss hårt, i själva verket har sociala orsaker. Det som ger omsorgsdriften sådant inflytande är det politiska spelet om makten i de berörda länderna.

Sverige styrs sedan trettiotalet inte längre av kapitalister och jorddrottar utan av politiker, en sorts ombud utsedda av folket enligt demokratins principer. Dessa ombud, som är i stort sett likadana vilka partier de än tillhör, bildar tillsammans ett politikervälde. Denna härskande gruppering styr med hjälp av den föreställning som Saad kallar emotionell empati. Eftersom folket (den röstande befolkningen) ständigt intalas eller intalar sig självt att det är fruktansvärt synd om både dem och andra människor, särskilt dem som ännu inte hunnit utse sig själva till offer för tillvarons onda, vita män, det vill säga till eftersatt grupp med anspråk på kompensation, har politikerna för att säkra sin legitimitet skapat en välfärdsstat som ger ombuden motiv att ständigt flytta fram sina positioner och skaffa sig mer makt över samhället och över medborgarnas tillvaro.

Själv menar jag att min sociologiska hypotes har ett större förklaringsvärde än Saads psykologiska. Till exempel kan Saads teori inte förklara vad de suicidalt empatidrabbade har för glädje av sin inställning, men det kan jag eftersom wokeismen skapar legitimitet åt politikerväldet. Kanske skulle Gaad hävda att det hos honom handlar om en äkta sjukdom som de empatipåverkade själva inte har någon glädje av, men den förklaringen är inte särskilt övertygande. Fast jag skulle gärna gå några ronder med Gaad, helst inför en engagerad publik som också funderar på frågan, för att mäta de olika hypotesernas kraft.