Kära Jonas Attenius. Jag har följt din och Socialdemokraternas framtidsvision; att omvandla väl fungerande villaområden som Långedrag och Djursholm, till något som kallas ”trädgårdsstäder”. En ny typ av områden med blandad befolkning och blandade boendeformer, där ännu inte integrerade invandrare kan bo sida vid sida med ”gammelsvenskar”. Där barnen får gå i samma skola och lära känna varandra, vilket på sikt kommer att utrota rasism och främlingsfientlighet. Där nyanlända på ett naturligt sätt inlemmas i det svenska samhället, utan att behöva gå omvägen via ”kriminella förorter”.

Låter inte det som en utmärkt idé? Varför har ingen tänkt på det förut?

Jag vill inte ta udden av din entusiasm, Jonas. Men helt ny tycker jag inte idén är. De ”trädgårdsstäder” du beskriver påminner en del om den förort jag själv flyttade till för snart 30 år sen.

Min förort låg i ett av de vackraste naturområdena i Göteborg. Den omtalades som ett föredöme ända upp i Europeiska unionen, för sin satsning på boendeinflytande och kooperativa idéer. Hälften av ungarna i skolan var lintottar, andra hälften kom från hela världen. Det skrevs akademiska uppsatser om den väl fungerande gemenskapen just i min förort. Föreningslivet blomstrade. Vår kooperativa förening ordnade allt från traditionellt midsommarfirande med inhyrda spelmanslag, till julfester, majbrasa, luciatåg, bussresor för pensionärer och sommarkollo för barnen. Det fanns fritidsgård, snickarbod, odlarförening, förortstidning, yogaträning, gymförening, vävstuga, loppiskällare, djurpark och till och med en kollektiv minibuss. En grupp föräldrar nattvandrade regelbundet, varvid samarbetet med den lokala polisen var excellent. Alla verkade trivas och en stor majoritet av de boende var (precis som du) socialdemokrater. Det hände att vi fick besök av självaste Anna Lindh.

Förutsättningarna för en mångkultur i ordets positiva mening kanske aldrig varit bättre. Ändå började svenskarna så småningom flytta därifrån. Hade vi plötsligt blivit rasister?

En förklaring kan vara att närbelägna Hjällbo utvecklades till ett så kallat ”utanförskapsområde”, vilket kulminerade i ett blodigt klankrig våren 2021. Vår busshållplats slogs sönder med jämna mellanrum och servicebutiken rånades, en gång av uppenbara småkillar.

Andra förklaringar var mer personliga. En av eldsjälarna bakom den kooperativa föreningen klagade över att hans somaliska grannar tagit över tvättstugan och infört helt nya tvättregler. För en barnfamilj är det förstås ett problem, och snart hade familjen flyttat.

En vacker rödhårig kvinna – som till en början var smickrad över att få komplimanger varje gång hon gick förbi pizzerian – började tycka det kändes otryggt att gå ensam till spårvagnshållplatsen. Snart hade också hon försvunnit.

En gammal dam klagade högljutt över råttor som invaderat grannskapet och påstod att det var hennes utländska grannar som ställt sopor på gården. Hon flyttade inte, men längtade därifrån.

En pojke hade problem i skolan och flyttade med sin mamma till Värmland. Känner inte till detaljerna, men det är allmänt känt att svenska pojkar är mera ”lättmobbade”. Kanske för att inga vuxna i deras omgivning handgripligt vågar försvara dem.

Sådär höll det på. Lintottarna blev färre och färre, de svenska socialdemokraterna byttes ut mot socialdemokrater från Afrika och Mellanöstern. Flertalet av dem var trevliga, så själv hade jag inga planer på att flytta. Bland annat beroende på min fantastiska söderbalkong med skogsutsikt.

Ändå märkte jag att något var på tok. Till exempel när ett brott begicks i bottenvåningen och två poliser gick runt och knackade dörr. Efter att ha pratat med poliserna en stund, bekände dom att jag var den ende i området som hade släppt in dem. Jag blev chockad, kanske mer än av själva brottet. Polisen, som alltid varit våra vänner, hade blivit ”någon man inte pratar med”.

En annan väckarklocka var när jag mitt i natten vaknade av ett fyrverkeri, strax utanför fönstret. Först tänkte jag att man firade persiskt eller något annat exotiskt nyår, men dessa brukar alltid infalla på våren. Det här var den 7 oktober.

Min en gång föredömliga förort hade just firat slakten av 1200 oskyldiga judar. En granne jag känt i åratal började skicka Hamaspropaganda till min mobil. En gång blev jag stoppad på torget av tonårsflickor i slöja, som ville veta om jag stödde Israel eller Palestina. Jag svarade sanningsenligt ”Det är inte mitt krig” och gick därifrån.

En dag när jag kom ut på balkongen satt två somaliska småflickor och lekte i sandlådan nedanför. En av dem tittade upp på mig och sa, som den naturligaste sak i världen, ”Inga rasister på våra gator”. Antagligen hade hon varit på demonstration med dom vuxna och lärt sig att om man säger så ”är man duktig”.

Jag vet vad du tänker Jonas. Den flickan och hennes familj skulle behöva flytta till något tryggt svenskt område för att lära sig sunda värderingar. Kanske Långedrag eller Djursholm. Men låt oss börja i rätt ände. Den mest akuta åtgärden just nu, som måste gå före allt annat, är att se till att du och dina partikamrater aldrig mer kommer tillbaka till regeringsmakten.

PS. Bor numera i trendiga Kungsladugård; ”Göteborgs Södermalm”.

BILD: Kungsladugård, Göteborg. 1932.