Häromdagen publicerade regeringen ett pressmeddelande om att den tillsatt en särskild utredare för att utreda elnätsavgifterna. Själv anser jag att saken inte behöver utredas. Man vet allt, nämligen att elnätsavgifterna stiger oproportionerligt, men man gör inget åt saken. Det beror på att man inte vill. Sedan slutet på 90-talet, då det svenska elsystemet reformerades så att 1) ansvaret för produktionen och ansvaret för distributionen hamnade i olika slags bolag samt 2) distributionen, det vill säga elkablarna in i ditt hus, som tidigare skötts av offentliga, oftast kommunala, monopol, såldes till privata monopol, har nya stora utredningar om distributionsavgifterna lanserats vart tredje eller fjärde år.

När man oupphörligen måste utreda saker beror det för det mesta på att man har ett problem som man inte vill lösa men behöver en ursäkt och därför tillsätter en utredning. ”Syftet är att säkerställa att elnätsavgifterna hamnar på en rimlig nivå utan kraftiga höjningar under korta tidsperioder”, skriver regeringen. Fan tro´t.

En av nationalekonomins säkraste bedömningar är att eftersom privata bolag normalt är vinstmaximerande så går priserna upp om bolagen skaffar sig monopol och därmed slipper disciplineras av konkurrens från andra vinstmaximerande bolag. Så har det blivit även hos oss och jag vet vad det beror på eftersom jag var djupt inblandad i 90-talets försök till systemskiften i det offentliga.

Jag vet hur de systemskiftespolitikerna, framför allt moderaterna, tänkte. Jag reste runt i alla svenska kommuner och predikade. Men det var för det mesta till ingen nytta eftersom de systemskiftesvilliga politikerna bara hade en tanke i huvudet, nämligen privatisering. De trodde att privatisering var rätt svar på alla frågor. Till och med naturliga monopol som elkablarna in i ditt hus ville de privatisera vilket de också gjorde. Det ledde till att de nya elnätsmonopolen höjde priserna varför olika regeringar hela tiden måste utreda det man redan visste, alltså att privata monopol höjer priserna. Så inrättade man myndigheter som skulle kontrollera monopolens priser vilket inte gick. Kontrollbyråkratier rår nästan aldrig på handlingskraftiga privata monopol.

Grafen visar att själva elektriciteten, de röda prickarna, inte stigit mycket i pris om man bortser från åren 2021 – 2022, då särskilda omständigheter påverkade elpriset. Ukrainakriget bröt ut. Frankrike fick tillfälligt stänga flera av sina kärnreaktorer, Tyskland la ned ett kärnkraftverk och Sverige två.

Priset för att transportera elen i kablarna, den blå linjen, steg dock med byråkratisk monotoni och dubbel hastighet. Politikerna kommer emellertid inte på något annat att göra för att lösa detta problem, som de skapat för medborgarna, än att som nu häromdagen, tillsätta en ny utredning i enlighet med en trettioårig vana.

Om jag hade utsetts till utredningsman så skulle jag särskilt studera hanteringen av viss infrastruktur i USA eftersom Sverige på den här punkten ligger hundra plus år efter i utvecklingen. Claude förklarar som följer:

Under den amerikanska industrialiseringen efter inbördeskriget (1865–) växte enorma bolag fram som kontrollerade hela branscher genom en juridisk konstruktion kallad trust [vilket betyder monopol]… Standard Oil (Rockefeller), tobakstrusten, sockertrusten och järnvägstrusterna var de mest kända. Järnvägarna var särskilt kontroversiella eftersom de var infrastrukturmonopol i praktisk mening – en bonde eller fabrikör hade sällan mer än en järnväg att välja mellan, och bolagen kunde ta ut rovprissättning, särskilt mot mindre kunder som saknade förhandlingskraft.

Interstate Commerce Act (1887) – den första federala regleringen av järnvägar, skapade Interstate Commerce Commission (ICC) för att övervaka fraktpriser. Detta var faktiskt USA:s första försök med just den typ av reglerad-monopol-modell som Sverige senare tillämpade på elnäten: infrastrukturen fick vara privatägd, men prissättningen skulle granskas av en myndighet.

President Theodore Roosevelt lyfte problemet till en annan nivå genom att föra en långsiktig politisk strid för att förinta de privata monopolen och dela upp dem i mindre bitar som konkurrerade med varandra. Till exempel uppdelades Standard Oil  i 34 separata bolag (flera av dessa blev sedermera ExxonMobil, Chevron, Amoco m.fl.)

Jag vill inte påstå att den jämförelsevis brutala amerikanska metoden att försöka lägga band på de privata företagens profitlust, det vill säga att tvångsmässigt utsätta dem för konkurrens, alltid har varit framgångsrik. Men nog skulle en elnätspolitik som drevs mer i den andan få mer välgörande resultat för oss elanvändare än aldrig så många särskilda utredare. Det hade krävts allra minst att statsministern offentligt deklarerade att han förklarat krig mot Sveriges samlade elmarknadsmaffia inklusive inblandade myndigheter.