En historiker, vars namn jag inte tänker nämna eftersom jag kanske missförstått hans tes, som för övrigt inte alls är så dum, skrev häromdagen att det egentligen inte är någon skillnad på vulgärrasister, som menar att hudfärgen är pudelns kärna, och de förfinade salongsrasister som försöker dölja sina fördomar med tal om genom seklerna nedärvd svenskhet och folksjälens särart. Historikerns poäng, om jag alltså fattat rätt, är att folk som talar om svensk kultur och dennas speciella karaktär egentligen är sverigedemokrater som inte vågat komma ut.

Jag tror att observationen på det hela taget är korrekt. I grunden för rasismen ligger en motvilja mot andra slags personer än den grupp man själv tillhör. Sedan uppfinner man lämpliga ursäkter för sina fördomar, till exempel ymnig förekomst av svart, krulligt hår eller en obeveklig drift att be till sin gud fem gånger om dagen (vilket, av någon anledning, räknas som godtagbara skäl att förakta sin nästa, eller, för all del, att särskilt uppskatta honom).

Det stora problemet är att vi vet att rasism existerar utan att veta vad det är. (Nu talar jag inte om den banala form av rasism som bekymrar svenska domstolar, till exempel att någon har uttalat ordet n¤g¤rboll.) Trots att skarpa tänkare i hundratals år försökt att definiera raser och att fastställa deras karaktärer och särdrag så har vi hittills inte kommit längre än 1800-talets ledande rasist, ambassadören, författaren och greven Arthur de Gobineau (bilden).

Att just Gobineau eller någon annan av hans sort, det vill säga en begåvad och socialt välförankrad person – han var livslång barndomsvän med de Tocqueville och mycket förbunden med Brasiliens intellektuelle kejsare Pedro II – skulle engagera sig i frågan om raserna och deras olikheter var ingen tillfällighet. Man hade tidigare inte ens varit säker på att det fanns några olikheter. Slaveri hade alltid funnits men en slav kunde bli fri och vice versa så föreställningen om systematiska skillnader hade inte utvecklats.

Men under Gobineaus levnad framträdde en värdsomdanande nyordning. Kolonialismen slog igenom. Världen erövrades av vita folk. Betraktare kunde inte underlåta att notera att färgade människor överallt underkastades europeiska erövrare. Varför det blev så var inte självklart. Detta var, enligt vad jag tror, ursprunget till den särskilt i Tyskland och Sverige länge bedrivna men numera nedlagda forskningen om raser och rasism. Var de i huvudsak mörkhyade människor vars länder erövrats underlägsna de vita? Gick det bättre för samebarn i livet om de tvingades tala svenska i särskilda sameskolor? Var det bättre att vara långskallig än kortskallig?

Sedan andra världskriget har denna forskning om etniska olikheter fortsatt ehuru med en annan inriktning. Nu gäller det inte längre att hitta biologiska, kulturella eller andra förklaringar som kunde kasta ljus över de koloniala och sociala skillnader som dominerade samhällena fram till ungefär 1940-talet. Nu gäller i stället motsatsen, nämligen att med så mycket vetenskapligt engagemang som kan mobiliseras bevisa att alla skillnader som finns i grunden är illegitima och därför bör utplånas.

Brasilien illustrerar rasismens osäkra grundvalar. Alla färgschatteringar förekommer och en persons grad av vithet är en förhandlingsfråga. Vid ett regemente hade man länge en oskriven regel om att alla högre officerare skulle vara vita. Så hände det att fänrik Silveira, en i skinnet ganska mörk soldat, efter betydelsefulla insatser promoverades till major. Uppgiften om hans ras i rullorna ändrades då till vit. Vi kunde väl inte ha en svart major! förklarade sig den ansvarige registerintendenten.