Ett socialt medium ringde och bad mig komma till hennes tevekamera och redogöra för några av mina politiska ställningstaganden genom livet. Närmare bestämt ville hon veta varför jag, uppfödd i en allmänborgerlig medelklassfamilj, vid sextiotalets slut, liksom så många andra universitetsstudenter, sveptes med i tidevarvets vänstervåg och framför allt varför jag tio år senare lämnade kulten.

Jag kan inte skryta med att någonsin ha varit särskilt revolutionär. Det djärvaste jag någonsin gjorde var att en kort period bli medlem i Vänsterpartiet Kommunisterna samt att komma på mig själv med att, som en privat solidaritetsaktion för arbetarklassen, stå och beundra den progressiva kraften hos grävskopor och andra väldiga bandmaskiner.

Min dragning vänsterut var mer intellektuell. Jag lockades aldrig av Mao Zedong eller Pol Pot, de kampucheanska röda khmerernas blodtörstige ledare, men desto mer av Karl Marx. En gång fick jag ett stipendium av ett amerikanskt universitet som tillät mig att under ett år ligga i en säng i Italien och läsa Kapitalets alla fyra band. Sedan dess har jag skrutit med att vara den ende nu levande svensken som genomgått kraftprovet, naturligtvis utan att förstå teorin.

I början tyckte jag att det var skämmigt att inte ha förstått denna internationellt uppburna lära. Men ju mer jag funderade och läste fler böcker desto mer mognade en chockartad övertygelse i mitt huvud. Jag insåg att det inte bara var jag som inte begrep marxismens grundbult och kärna, nämligen arbetsvärdeläran. Ingen annan av världens lärda marxister gjorde det heller eftersom själva läran är ologisk. Allt värde som världen åstadkommer kan inte förklaras och mätas av det antal timmar som proletariatet ägnat åt sin uppgift i produktionsapparaten.

Men det gjorde inte så mycket att Karl Marx ekonomiska snille undslapp mig. Han var i alla fall en storslagen sociolog och för övrigt var det ingen som brydde sig. Jag hade fått jobb på Sida och där vilade en behagligt vänstervriden anda som gradvis utvecklades till Sveriges politiskt korrekta ideologi som gick ut på, vilket jag ganska snart upptäckte, att allt blir bättre om politiker och centralt placerade tjänstemän i olika verk och myndigheter får mer att säga till om.

Det svenska samhällets centraliseringsiver satt myror i huvudet på mig. De flesta skyllde utvecklingen på socialistiska böjelser inom politiken men jag, som ändå hade försökt tolka Marx, visste att hans ambition aldrig varit att bygga ut byråkratin. För övrigt var den svenska byråkratin en tillfredsställande livsform för oss byråkrater. Det var inte läge att kacka i eget bo.

Men med tiden uppvisade det progressiva politiska tänkandet, enligt min uppfattning, alltför många självmotsägelser för att jag i längden skulle trivas som proselyt. Knäcken kom när jag blivit chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, en av svenska staten omhuldad nyligen frigiven portugisisk koloni. Jag flyttade dit samtidigt som befrielserörelsens ledning, varav flera gått på universitet i Lissabon och var stöpta i samma 68-anda som jag själv. De bildade nu regering med stöd av det svenska biståndet som var betydligt större än landets statsbudget. Jag kunde följa händelserna på parkettplats från dag ett.

Det var inte så att de nya statsråden placerade biståndspengarna på privata konton i Zürich. Dessa människor var inga skurkar utan troende marxister. Det var detta, förstod jag med tiden, som var problemet. Det hade nog varit bättre om pengarna hamnat i schweiziska banker. Nu gick de i stället till socialistiskt inspirerade utvecklingsprojekt som aldrig fungerade vilket jag hävdade i grunden berodde på Karl Marx ursprungliga feltänk, således arbetsvärdeläran, och alla de övriga felaktiga teorier som därav vällde fram som mäktiga vattenfall.

Nu råkade en betydelsefull tilldragelse inträffa, nämligen befrielserörelsens, sedermera monopolpartiet PAIGC:s, tjugoårsjubileum. Gäster anlände från hela världen. Främst bland dessa var riksdagsledamoten Birgitta Dahl, befrielserörelsens viktigaste stödperson i den svenska politiken och sedermera talman i riksdagen, kort sagt en viktig person, ordförande i Pol Pots vänskapsförbund tillika.

Birgitta tog mig åt sidan och bad mig redovisa min uppriktiga mening om utvecklingen i landet. Jag hade inte fattat att den uppriktiga mening Birgitta ville höra var att PAIGC gjorde ett heroiskt arbete för att upphäva skadorna av det koloniala förtryck och den utsugning som portugiserna under århundraden utsatt landets lidande befolkning för. Den uppriktiga mening jag i stället framförde var, ungefär, att det svenska biståndet slösades bort på möjligtvis välmenande men helt stolliga projekt.

Birgitta lyssnade på mig i tio minuter. Hennes ansikte förvreds av fasa. ”Patrik!”, sa hon sedan med ihålig röst, ”du låter ju som en CIA-agent!”.

Då insåg jag i en blink att jag inte hade någon framtid inom svensk biståndspolitik. Min eventuellt återstående tro på vänstervridna svenska favoritidéer rann ut med samma badvatten.

Numera är det svenska biståndet till Guinea-Bissau nedlagt. Landet försörjer sig i stället som omlastningscentral för sydamerikanskt knark på väg till Europa. (Bilden visar konteramiral José Américo ”Bubo” Na Tchuto, som satt tre år i amerikanskt fängelse för handel med kokain och vid återkomsten till hemlandet fick jublande hyllningar och under åtminstone några månader var president.)