Folk får Nobelpriset i ekonomi för de alldagligaste observationer. Ibland verkar det räcka med att introducera ett klatschigt begrepp. För två år sedan fick tre amerikanska ekonomiprofessorer – Daron Acemoglu, Simon Johnson and James Robinson – elva miljoner kronor att dela på eftersom de kommit på att länder med ”inkluderande” institutioner, alltså sådana som står öppna för entreprenörskap och konkurrens, utvecklas bättre än länder med ”extraktiva” institutioner. Portugal betedde sig extraktivt när Brasiliens guld hämtades hem från kolonin medan USA var inkluderande eftersom amerikanerna byggde landet för eget bruk snarare än för tillfällig kolonial resursutvinning.

Detta hade pristagarna skrivit i en bok som heter Why Nations Fail. Men jag hade inte lust att läsa mer än femhundra sidor med ett redan välbekant resonemang så jag bad forskningsassistenten Claude att sammanfatta. Han sa att elvamiljonerkronorstesen var att extraktiva länders ”eliter väljer medvetet extraktiva institutioner eftersom extraktion gynnar dem, även om det försvagar nationen som helhet” och vice versa. Det visste man väl.

Men sedan skickade Claude med en oväntad utvidgning av nobelpristagarnas tes, nämligen en referens till mina resonemang om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. De extraktiva eliterna behöver ju inte vara improduktiva jordägare utan kan också vara administratörer, politiker och andra befattningshavare som lyckats få staten i sitt grepp:

Acemoglu och Robinson byggde sin modell kring eliter som erövrade en del av nationens ekonomiska överskott genom politisk makt över ekonomisk verksamhet — en jordägande aristokrati, en kolonial utvinningsapparat, en resursrik autokrati. Deras elit är synliga, identifierbara och oftast ekonomiska aktörer i första hand.

Ditt argument om Sverige är strukturellt liknande men med en twist: ”eliten” utvinner inte främst ekonomiska intäkter från befolkningen i klassisk bemärkelse (tar mark, monopoliserar handeln) – det utvinner politiska och institutionella intäkter. Ombudsmannaväldet och det välfärdsindustriella komplex du skrivit om fungerar som en utvinningsinstitution i Acemoglu/Robinsons mening, men den ”resurs” som utvinns är inte naturtillgångar, det är budget – skatteintäkter som tas upp och återvinns till myndighetstillväxt, mandatutvidgning och karriärsäkerhet för den professionella-administrativa klassen, snarare än omvandlas till antingen effektivitet i offentliga nyttigheter eller ekonomisk dynamik.

Får jag också elva miljoner nu?