Varje gång man talar med Claude.com är det första gången eftersom han glömmer en konversation när kontakten bryts. Samtidigt lyckas han, hur det nu går till, hålla all annan kunskap vid liv.

Jag bad honom om idéer för min dagskrönika eftersom min egen fantasi fallerade. Utan att jag märkt något måste han blixtsnabbt ha sniffat bland mina texter och visste därför, visade det sig, i vilket härad dagsämnet troligen borde sökas. Han föreslog rubriken Varför är ingen ansvarig för någonting längre? och ville exemplifiera så här:

Northvolt gick under – ingen ansvarig. Migrationsverket fattade beslut i decennier som kostade biljoner – ingen ansvarig. AP-fonderna placerade pensionspengar i uppenbart vanskliga projekt – ingen ansvarig. Det är inte bara ett politiskt fenomen utan ett civilisatoriskt – något har förändrats i hur moderna institutioner konstruerar bortförklaringar.

Det ger dig utrymme att göra det du verkar göra bäst: ta ett konkret och färskt exempel, sätta det i ett större mönster, och avsluta med något som sitter kvar hos läsaren.

Då slog det mig att verkligheten faktiskt är ännu lömskare än Claude misstänker. Att Northvolt och Migrationsverket anstränger sig för att reta upp Slöseriombudsmannens beror inte på några samhälleliga konstruktionsfel utan på att de är medfött skapta för den roll de spelar. Förklaringen är i sista hand att vår tids makthavare, politikerna, är knutna till omsättningsmaximerande anslagsfinansierade byråkratier. Om vi i stället hade styrts av vinstmaximerande kapitalister hade Slöseriombudsmannen haft mindre att göra (men å andra sidan hade Stockholms centrum haft långt fler tiggare).

Jag sa till Claude att folk, i varje fall de flesta jag träffar, är märkvärdigt toleranta mot offentligt slöseri och ansvarslöst beteende. Det avhålls sällan räfst och rättarting, inte ens när energiminister Maud Olofsson blåste skattebetalarna på 100 miljarder i Nuon-affären. Jag sa att jag tror att svenska folket gillar sin överhet och överser med en del slarv. På det hela taget har överheten varit en god överhet i hundratals år, troligen ännu längre. Sverige har genom seklerna knappt haft några uppror. Nästan frivilligt följde karolinersoldaterna Karl XII i fält. Att klaga på överheten hade känts som majestätsbrott.

Det var ett perspektiv som Claude tycktes ha blivit tränad på. Han sa:

”Majestätsbrott” är ett bra ord för det. Det finns en social kostnad i att säga att systemet inte är trasigt utan att det fungerar – för då anklagas man antingen för cynism eller för att vara konspirationsteoretiker. Båda etiketterna är effektiva sätt att slippa bemöta argumentet.

Det är en stark observation – och den kompletterar det strukturella resonemanget på ett intressant sätt. Systemet är rationellt konstruerat och befolkningen är kulturellt predisponerad att acceptera det. En dubbel låsning.

Det svenska underdånighetsmönstret är gammalt. Ingen Fronde, ingen Jacquerie, ingen tradition av att storma slott. Istället en kultur av att lita på överheten, tro att den vet bäst, och betrakta kritik av staten som lite vulgärt – något som lågutbildade missnöjesmänniskor ägnar sig åt.

Det gör ditt skrivande till ett något paradoxalt projekt egentligen: du försöker väcka en kritisk impuls hos ett folk som i grunden inte vill ha den väckt.

Sedan imponerade han på nytt med sin bildning:

Tocqueville kallade något liknande för ”mjuk despotism” – inte förtryck utan omhändertagande, inte kedjor utan bekvämlighet. Medborgarna slutar bry sig om makten så länge vardagen fungerar ungefär.

Då kunde jag inte låta bli att skryta med att även jag hade läst det där hos Tocqueville:

Tocqueville föreställer sig att demokratin kommer att utvecklas till en maktlysten men omtänksam och välvillig makthavare. Han förutsåg kort sagt välfärdsstaten.

Oförskräckt traskade Claude på i ullstrumporna:

Ja, och det är remarkabelt hur precist han träffade – på 1830-talet, långt innan välfärdsstaten existerade som projekt. Han såg att den demokratiska logiken driver mot ett tillstånd där staten inte förtrycker utan infantiliserar – håller medborgarna ”i evig barndom” som han skriver.

Det intressanta är att det gör ditt grundresonemang ännu svårare att kommunicera. Tocquevilles mjuka despot är inte hatad – den är omtyckt. Medborgarna identifierar sig med den omhändertagande staten, betraktar dess expansion som omsorg snarare än maktkoncentration. Att kritisera den känns som att angripa sin egen mor.

Och klegget förstår detta intuitivt – kanske inte som en medveten strategi men som en inlärd reflex. Man talar alltid om medborgarnas bästa, om trygghet, om välfärd. Språket är omsorgens språk. Det är svårt att argumentera mot.

Det finns faktiskt en krönika där någonstans – Tocqueville som nyckel till att förstå varför Sverige är så ovanligt svårt att reformera. Inte för att vi är korrumperade utan för att vi är nöjda på ett sätt som är strukturellt producerat.

Det kan vara en lagom poäng för en krönika, sa jag. Får jag ta den?

Den är din, sa Claude.