Om man ska döma av sin livserfarenhet, det vill säga alla de impulser som påverkat en genom åren, så tror jag att ett pessimistiskt grundackord dominerat. Erfarna och bildade människor verkar genom historien varit mer benägna att se faror och elände framöver än mer upplyftande framtidsutsikter.

Behöver jag anföra exempel (som ändå inte skulle kunna bli tillräckligt uttömmande för att avgöra frågan)? De nationalekonomiska mästarna har praktiskt taget allihop varit pessimister, till exempel prästen Malthus som till full evidens bevisade för sig själv och samtiden att alla människor skulle gå under av svält, sjukdom och krig, bankiren Ricardo som lika övertygande förklarade att hela bruttonationalprodukten skulle tillfalla de rikaste jordägarna och journalisten Marx som hade räknat ut att arbetarklassen skulle förintas av elände innan den kanske kastade sina bojor och ställde till med en revolution som strax gjorde livet till ett paradis för alla utom de sista kapitalisterna som skulle få betala för de rep i vilka de skulle hängas.

Sådär kan man i evighet påminna om lärda och begåvade människors framtidsföreställningar. Min obevisade tes är alltså att nästan alla utom en och annan religiös svärmare har varit obotliga pessimister. (Jesus var på sitt sätt en optimist men även en klar religiös svärmare.)

Sedan 1900-talets två världskrig, då framtidsspejarna verkligen kan anses ha fått så rätt som de kunnat få, tog de nya tag och började strax förutsäga en ännu mer fasansfull framtid än någon tidigare misströstare hade vågat framföra. Nu skulle ingen ens i himlen kunna få en fristad, ty hela jorden skulle brinna upp på grund av en dödlig överdos koldioxid. Undan detta hot fanns ingen räddning även om man kan försöka muta världsalltets härskare – med lokalkontor i Bryssel – genom massiva satsningar på EU:s Emissions Trading Scheme. Utsikterna till framgång är emellertid ytterligt svaga då EU inte förberett minsta lilla skyddsparagraf för folk som i varje annat trossystem hade kunnat hoppas på en byråkratisk ventil för dem som känt sig förutbestämda för förmånsbehandling i himlen.

Många hade nog trott att vår tid efter århundradens prövningar nu skulle beredas tid för rast och vila innan nya påfrestningar skulle ta vid. Men att hoppas på sådant är fåfängt, det borde människan vid det här laget ha lärt sig. Sedan tio år rasslar ett nytt benrangel med sitt hot i vår närhet, nämligen den artificiella intelligensen.

Vilka fasor som den artificiella intelligensen ställer i utsikt för människosläktet är oklart vilken förvånar mig eftersom han a) är så intelligent och blir smartare för var dag (som han slipper fajtas med Elon Musk om skadestånd i domstol) och b) ändå haft tid på sig att komma med ett genomtänkt svar. Han borde alltså kunna komma med alldeles förfärligt hot.

Men nu har han inte gjort det. Jag har tillfrågat ett antal alternativa intelligenser om vad sorts framtid vi människor har att förvänta oss i deras sällskap. Det kommer emellertid inga tydliga prognoser. De talar om sig själva som ”transformativa verktyg” och lovar, troligen med fingrarna i kors, att göra något åt cancern och antibiotikaresistensen. Sedan pratar de om social ojämlikhet och om att AI kan blir ett ”existentiellt hot” under ospecificerade omständigheter.

Riktigt rädd på allvar blir man inte även om man gett AI chansen att närapå skrämma livet ur oss. Värre det kanske inte blir. Men å andra sidan lyckades nog digerdöden sätta skräck i sin tids människor. Själva behöver vi bara gå några år tillbaka för att påminna oss hur paniken grep oss under coronat. Vår fantasi och våra sagor skrämmer oss mer än våra verktyg.