PATRIK ENGELLAU: Kierkegaard

Valborg och första maj är den politiska dårskapens årliga högtidshelg. Ännu inte dyngraka studenter vrålar ut sina orealistiska förväntningar om sin långsiktiga framtid. Arbetarrörelsen tar fram sina röda paradfanor med sidensnoddar och marscherar till tonerna av bleckblåsmusik medan de i sång deklarerar sin övertygelse om att uppbrottet till ett nytt och rättvist samhälle strax ska stå, kanske rentav i morgon.

Då kan även jag framföra rubbade framtidsspekulationer i ämnen som ligger mig varmt om hjärtat, till exempel hur vi ska göra samhället bättre i stället för sämre när vi nu ändå har turen att bli rikare. Är det inte det vi vill allihop? Det vill säga att folk ska uppföra sig hederligt och väluppfostrat mot varandra och avstå från våldtäkter, mord och till och med störande nattskrål och besvärande felparkeringar. Vill vi inte kort sagt göra vårt samhälle till ett paradis?

I den frisläppta och okontrollerade sinnesstämning som denna märkvärdiga helg framkallar vågar jag, hur stötande det än skulle ha framstått under andra veckändar, hävda att det vore enkelt att inrätta ett sådant eftersträvat socialt tillstånd. Det vore ju bara att alla gjorde som Jesus sa, nämligen älskade sin nästa som sig själv.

Nu vill jag inte uppmuntra till någon onödig religiös kontrovers. Men också vi som har svårt att tro på Jesus måste ändå erkänna att det han sa kan vara sant även om han själv saknade verifierbart gudomligt påbrå. Jag vågar hävda att det är objektivt sant att människorna lätt skulle skapa en Edens lustgård om vi bara följde Jesu otvetydiga råd.

Men som vi vet är detta enkla i praktiken omöjligt. Det blir inte så även om något liknande skulle förkunnades på första maj över hela världen. Ty efter den första maj kommer den andra maj och då återskapas förnuftets totalitarism som säger att det som inte sker är omöjligt.

Det är naturligtvis inte bara jag som slagits av det motsägelsefulla i att det möjliga är omöjligt. En annan är den danske tänkaren Kierkegaard (bilden). Han menade att människan genom ett ”trons språng” kan förverkliga det omöjliga.

Hur Kierkegaard kunde få ihop det överstiger min tankeförmåga. Men att vi ska lita på något som överstiger våra tankeförmågor är nog precis vad dansken kräver av oss. Själv tycker jag att det är svårare att tro på Kierkegaard – det vill säga ansluta sig till föreställningen att vi kan göra det omöjliga genom tro – än att tro på Jesus som bara krävde att vi skulle göra det som faktiskt är möjligt. Jesus krävde mer handling än tro.

Kan Kierkegaard själv ha trott på det där? Han anses vara en av de mest troende och inflytelserika kristna filosoferna genom tiderna. På en direkt förfrågan intygar den alternativa intelligensen Claude.com att det ligger till på det viset. Men jag tror inte på det. En person som hävdar att människans räddning är att hon hänger sig åt något som hon inte kan begripa måste åtminstone tidvis ha haft sina dubier.

Patrik Engellau