Den för samtiden mest chockerande men samtidigt kanske mest insiktsfulla eller rentav sanna beskrivningen av de mångkulturella konflikternas grundkaraktär är en kort dikt benämnd The White Man´s Burden av den viktorianske, brittiske nationalpoeten och nobelpristagaren Rudyard Kipling (bilden visar diktaren själv).

Till formen är dikten en uppmaning – utan minsta självironi – från den erfarna imperialisten Storbritannien till USA, som just erövrat Filippinerna, att anamma den vite mannens otacksamma börda som är att anstränga sig för att lyfta motvilliga, lägre stående folk till en högre civilisatorisk nivå.

Innan jag förklarar vad detta har med judarna att göra vill jag framhålla några delvis outtalade men för Kiplings synsätt självklara premisser. Jag tänker förresten inte komma med några krystade ursäkter för att Kipling hade uppfattningar om raserna som under årtiondena efter 1907, när han tilldelades priset, troligen ha förmått Svenska Akademien att återkalla utmärkelsen om nobelreglerna inte hade omöjliggjort sådant schackrande.

Den första premissen är att det i världen finns olika kulturer samt att  dessa, tvärtemot officiell svensk uppfattning, inte är av lika värde. För Kipling liksom för hela hans epok var kulturerna helt uppenbart av olika värde om man jämförde dem längs någon ungefärlig skala efter deras förmåga att ordna sina medlemmars tillvaro på jorden. (Detta förledde honom dock inte till att göra internationella rankinglistor över nationernas relativa kulturella värden ungefär som förvirrade samhällsforskare idag försöker fastställa varje lands grad av demokrati på tiondels poängen när.)

Den andra premissen är att den som kan bäst, vilket i Kiplings fall nästan undantagslöst var den vite mannen, har en skyldighet att ordna upp de underlägsna folkens liv.

Den tredje premissen var att de mindervärdiga oftast inte visste sitt eget bästa. Då fick den vite mannen utan att förvänta sig någon tacksamhet av dem som åtnjuter deras hjälp – ”the silent sullen peoples, half devil and half child” – likafullt traggla på för det högre ändamålet att erbjuda dem civilisation även om dessa människor längtade tillbaka till okunnighetens kedjor och mörker: ”Why brought ye us from bondage”, klagar de, ”our loved Egyptian night?”

Att otack är världens lön är Kiplings slutkläm och därför kan de som drar lasset inte räkna med erkännsamhet från andra än sina likar som bär samma bördor. Det enda du som offrar dig kan trösta dig med, förklarar den store diktaren, är ”the judgement of your peers”.

Jag är inopportun nog, kanske till och med galen så det räcker, att utsätta mig för världens begabbelse genom att dra sedelärande paralleller mellan judarna och det viktorianska Storbritannien. Det är bara enfaldigt att påstå att judendomen är något annat än en överlägsen kultur. För ett antal år sedan här bevisade jag detta så vetenskapligt jag förmådde. Just på grund av judarnas överlägsenhet väcker de ond vilja. Troligen, fast jag ännu inte försökt att bevisa det, hjälper de israeliska judarna, trots alla konflikter, palestinierna till ett bättre liv än dessa skulle kunna ordna på egen hand. Trots allt var det judarna som fick öknen att blomstra. De fortsätter att åstadkomma framsteg i regionen som palestinierna med det våld de förmår mobilisera försöker tillvälla sig.

Frågan judarna kan ställa sig är hur de ska förhålla sig till det hat som de, liksom de brittiska civiliserande krafterna i Afrika på Kiplings tid, inte kan undgå att väcka. I sin historia har de kunnat välja mellan å ena sidan att försöka tona ner sin särart i hopp om att förebygga pogromer och att stämma vedersakarna på bättre humör och, å den andra, att värna sin särprägel i övertygelse om att det är just så de kan bevara och vidareutveckla den överlägsenhet som är deras styrka.  

Även Storbritannien har nog haft ett motsvarande val sedan Kiplings dagar. Troligen har deras lama försök att genom Brexit återskapa sin avtagande nationella energi varit helt otillräckliga för att bryta det andliga förfall som efter andra världskriget blivit flagrant.

Oikofobi är att erkänna sin nationella överlägsenhet och samtidigt skämmas för den. Kiplings variant var att erkänna sin överlägsenhet utan att skämmas och utan att bli besatt av hybris.