Ett stycke överraskande praktisk livsvisdom är följande sentens som Claude.com säger formulerades av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att skilja på dem båda”.

Särskilt det sista har akut betydelse för ett samhälle som vårt, där makthavarna bygger sina positioner på den allmänt omfattade uppfattningen att de har viljan och förmågan att hela tiden öka folkets välfärd. En del välfärdsproblem kan makthavarna faktiskt, om de har lust, avhjälpa. Till exempel kan de sköta snöröjningen på vintern. Andra välfärdsbesvär kommer de emellertid inte åt. Dit hör exempelvis att människor så småningom dör och dessförinnan kanske drabbas av demens.

Vad ska de makthavande politikerna och deras välfärdsfunktionärer ta sig för om de för att inför folket förevisa sina magiska förmågor genom att, exempelvis, avskaffa demens, men inte vet hur det går till? De skulle kunna lyda Niebuhrs råd, bita i det sura äpplet och lägga ned demensprojektet. Men det går inte, ty hela deras försörjning och existensberättigande hänger på den ständigt odlade föreställningen om att de kan göra underverk bara de får mer pengar. Se en valdebatt mellan topptränade politiker om du inte tror mig.

Men om nu politikerna, trots att projektet är utsiktslöst, disponerar exempelvis 55 miljoner kronor för att upphäva demensen, vilket råkar vara fallet, återstår inget annat än att genomföra det i alla fall.

Endast i detta perspektiv, påstår jag, går det att förstå svensk samhällsdebatt. En aktuell fråga, som råkar handla just om hur svenskarnas demens ska hanteras av välfärdsstaten, kan tjäna som illustrativt exempel.

Ett basfaktum som bekräftats av internationell forskning är alltså att det saknas effektiva metoder att med livsstilsförändringar behandla demens. Särskilt lite fog finns det att tro på den finska Finger-metoden, som fått sitt medicinska smeknamn av att metoden liksom fingret har fem komponenter, i det här fallet livsstilskorrigeringar såsom rätt kost, fysisk aktivitet, hjärngymnastik, socialt umgänge samt koll på hälsovärdena. (Själv tror jag inte att det finns någon svår uppgift som välfärdsstaten inte tror sig kunna åtgärda med ungefär de metoderna plus att sluta röka.)

Men ordning måste råda. Även om regeringen för tre år sedan gav Socialstyrelsen i uppdrag att ”ta fram ett underlag till en utvecklad nationell demensstrategi” baserad hälsosamma levnadsvanor och även om Socialstyrelsen nyligen utarbetat ett sådant underlag så måste Socialstyrelsen mediaträna sig för den händelsen vetenskapen kommer på att den redan fastslagit att det här med sunda vanor inte hjälper mot demens. Det har den nu gjort enligt Dagens Nyheter den 24 april. Förklaringen till att Socialstyrelsen föreslår något som vetenskapen avskrivit beror enligt en av tidningen intervjuad tjänsteman på att det i det ena fallet handlar om ”att ta fram nationella riktlinjer” och i det andra om att ”ta fram underlag till en nationell strategi” vilket uppenbart är något annat.

Det pågår således ett bråk om arbetsmetoder för välfärdsinsatser. Claude.com gör följande analys:

Kort sagt handlar bråket om huruvida 55 miljoner skattepengar satsas på något med genuint vetenskapligt stöd, eller om det är en välmenande men överreklamerad idé som saknar bevis för att faktiskt minska risken för demens.

Men där har Claude fel, ty det handlar inte om en överreklamerad idé utan om en väl uttänkt och sedan årtionden förfinad social teknik för att maximera välfärdssystemets omsättning. Se på bilden och försök tänka ut hur många socialarbetare som skulle behövas för att för att förbereda alla människor 50 + i landet för en möjlig demens som i verkligheten drabbar kanske en av fem.

Det välfärdsindustriella komplexet vore inte sig självt om det tackade nej till nya vårdstrategier som kanske, om man nödvändigtvis måste tro på vetenskapen, inte fungerar i symtomlindrande bemärkelse, till exempel att de lyckades bemästra folks demens, men fungerar alldeles utmärkt däri att de bildar ett stabilt underlag för fortsatt omsättningsmaximering för de berörda byråkratierna. Socialstyrelsen underlag är egentligen en önskelista för dessa apparater. De vill till exempel skapa beredskap, bevaka kunskapsläget, ge stöd och resurser, stödja insatser, stödja implementering, stödja medicinsk grundforskning, skapa förutsättningar, erbjuda stöd till anhöriga, beakta barns behov, stödja utveckling av kunskap, skapa ett mer tillgängligt samhälle, inrätta en nationell informationskampanj, bereda kännedom, förbättra kunskaperna, ha beredskap för AI, skapa nya digitala verktyg med mera. Det finns nog inga gränser för vad en kreativ byråkrati kan hitta på om den får en tillräckligt omöjlig uppgift.