I årets första nummer av skattebetalartidningen Sunt Förnuft avslöjas med påtagligt ogillande att staten har vuxit med mer än 70 000 anställda, nästan 40 procent, sedan år 2008. (ChatGPT påminner vid förfrågan att man inte ska glömma att det utöver staten också finns kommuner och regioner och att dessa under perioden vuxit med ungefär 250 000 anställda vilket motsvarar runt 20 procents ökning.) Tidningen resonerar sedan vad denna vidunderliga tillväxt kan bero på, dock utan att riktigt få korn på några tidigare obekanta tolkningar.

Själv fick jag upp ögonen för företeelsen när jag i början av sjuttiotalet anställdes av myndigheten Sida. En av mina första uppgifter var att ingå i en grupp som utarbetade verkets petita, det vill säga anslagsäskande inför kommande budgetår. Av mina kollegor i gruppen, som medverkat i tidigare petitaomgångar, lärde jag mig, utan att några pekpinnar utdelades, hur en slipsten ska dras. Gruppen inhämtade synpunkter från alla myndighetens avdelningar och det blev snart uppenbart att verket hade för lite pengar att röra sig med. Det fanns, visade det sig, hur mycket gott som helst som vi skulle kunna göra i världen om politikerna bara släppte till pengar. Vi behövde också, var närapå alla överens om, större kontor och fler internationella resor för att bättre kunna hålla ögonen på de projekt vi finansierade.

Av denna övning, som jag senare förstod regelmässigt uppfördes i anslagsäskningstider vid alla anslagsförsörjda organisationer, i huvudsak offentliga byråkratier, lärde jag mig något betydelsefullt. Jag hade nämligen som student på Handels inhämtat att konkurrerande företags främsta drivkraft skulle vara att tjäna så mycket pengar som möjligt. De skulle följa principen om vinstmaximering. En del personer tog avstånd från sådana rättesnören och kallade den tillämpade normen för profitmaximering för att på så sätt markera sitt avståndstagande. Men jag förstod att bolagen behövde tjäna så mycket pengar det gick ty annars skulle de kunna bli utslagna från marknaden av konkurrenter.

När jag nu – det här var i början på sjuttiotalet – skulle inleda en karriär på en statlig myndighet hade jag funderat över om sådana organisationer, som helt klart inte hade till uppgift att samla på sig profit maximerade något annat än vinst. Inget vore för övrigt enklare för en anslagsfinansierad organisation än att skaffa sig hög vinst eftersom det skulle räcka med att inte göra av med några pengar alls. Men det skulle straffa den ansvarige generaldirektören eftersom anslagen skulle dras in i takt med att han visade sig inte kunna göra av med dem.

(För den som blir förvånad eller tar anstöt av tanken att en byråkrat skulle få svårt att göra av med anslaget kan jag berätta att det var ett vanligt dilemma inom biståndet. Att u-länder är u-länder beror inte bara på att de inte har några pengar utan också på att de inte alltid har kompentensen att göra av med vad de får. Därför tävlade vi svenska biståndsattachéer med varandra om att var och en för sitt stationeringsland åstadkomma den högsta utbetalningstakten.)

Svaret på min undran om vad anslagsfinansierade organisationer maximerar om det nu så tydligt inte är vinsten fick jag alltså i ett av mina första uppdrag inom verket. Praxis gav mig en blixtklar uppenbarelse när jag hörde hela organisationen ropa efter mer pengar. Jag förstod då att det gemensamma för alla sådana organisationer är just att de maximerar omsättningen. Det spelar ingen roll vad de i övrigt sysslar med. De kan vara poliser, HR-anställda, det vill säga jobba på personalavdelningar, socialvårdare eller trafikplanerare, oavsett vad de gör strävar de alltid efter att maximera omsättningen ty det är på så vis som de gör sitt viktigaste jobb som är att främja sin egen kollektiva nytta.

Detta borde vara uppenbart för var och en med någon liten erfarenhet av anslagsfinansierade organisationer, men så är det inte. Man talar inte om det, kanske av oro för att väcka ont blod hos skattebetalarna som ju står för fiolerna. Kanske inte konstigare än att privata företag som IKEA, ICA och Volvo inte skryter inför kunderna om att deras starkaste drivkraft är att maximera vinsten.

Omsättnings- eller anslagsmaximeringen är ett genetiskt faktum hos anslagsfinansierade organisationer. Den driften räcker som förklaring till att exempelvis att staten skaffat sig 70 000 ytterligare anställda sedan 2008. Plus förstås att staten har så mycket makt över samhället att den lyckas få skattebetalarna att finansiera det statliga självförverkligandet.