Ebba Busch valde, som första (eller åtminstone en av få) politiker att rakt ut ifrågasätta SVT:s opartiskhet när hon ställdes inför starkt vinklade frågor. Det fick de grötmyndiga bossarna på skattefinansierade public service, och deras likar i main stream-medierna, att gå i taket. HUR vågade Busch ifrågasätta något så heligt som en journalist? Men det gjorde hon – och det fick SVT Nyheters ansvariga utgivare Karin Ekman att se rött. Hon kände sig manad att skriva en politiskt färgad krönika om saken.

Det är naturligtvis under all kritik att högsta hönset för SVT:s nyheter tar ställning mot en politiker på det tydliga sättet. Men det är inte förvånande. Så snart åbäket som kallas public service började tilldelas en väl tilltagen summa av våra skattepengar, istället för att tvingas förlita sig på att allmänheten skulle betala sin tv-licens, började de visa exakt vad de går för.

Medan de fortfarande var beroende av licenspengarna var de åtminstone tvungna att försöka, eller i alla fall låtsas försöka, leverera opartiskt och neutralt material. Men nu, när kassan fylls på per automatik, kan de härja fritt.

Det gör de också. De låtsas inte ens. De är så skitviktiga och märkvärdiga att de väljer att försöka uppfostra allmänheten istället för att göra sitt jobb som informationskälla.

Under Israels försvarskrig mot Hamas rapade SVT konsekvent upp information från den terrorstyrda palestinska myndigheten och presenterade den som fakta. Idag ägnar de lika mycket tid och omsorg åt att framställa Iran som vilken nation som helst och mullorna som något hårdföra men i grunden rätt goa gubbar.

Följaktligen är public services opartiskhet numera ett skämt bland stora delar av allmänheten. Runt om i stugorna sitter folk och skrattar åt att de grötmyndiga viktigpettrarna slår sig för bröstet som en opartiskhetens och neutralitetens högborg.

Det stora problemet är dock att majoriteten av public service-journalisterna är så marinerade i rödgrön sörja att de faktiskt själva tror att de ÄR opartiska. Det ÄR neutralt att kritisera en borgerlig regering, och lyfta ett rödgrönt alternativ, tror de, precis som det ÄR neutralt att rapportera om terrorism från terroristernas perspektiv.

Med den logiken var det också neutralt att göra ett hyllningsprogram om en grön omställning som redan från början borde ha granskats minutiöst – och som i slutänden enbart har gynnat riskkapitalister som Harald Mix och de politiker och tjänstemän som låtit de gröna frälsarna leva rövare med skattebetalarnas pengar.

Samma logik innebär att Karin Ekman själv tror att hon är trogen sin arbetsbeskrivning när hon skriver ner KD-ledaren i en politiskt färgad krönika. I den bubbla där hon lever och verkar finns det liksom bara en sanning och den är att politik ska vara rödgrön, gärna med inslag av färgstark religiös tro (om det är en spännande religion och inte gammal dum svensk kristendom förstås).

Hon menar att Ebba Buschs reaktion säger allt om KD-ledarens syn på journalister. Men i själva verket är det Karin Ekmans reaktion som säger allt om den bild som SVT, och andra mediehus, försöker vidmakthålla om journalistkåren som en särskilt upphöjd yrkeskår. I Karin Ekmans värld är journalister helt enkelt det finaste som finns. Det finns liksom inte ens på kartan att journalister är lika färgade av sina egna personliga uppfattningar som exakt alla andra människor. Journalistkåren är heligare än de heligaste och får absolut inte kritiseras.

Om det någonsin ska bli någon ändring på de här galenskaperna måste hela public service göras om i grunden. Från noll. Helt nya chefer, en helt ny medarbetarstab – på alla nivåer. Alternativet är att lägga ner det helt och hållet. Frågan är vilket som ger bäst utdelning för de svenska skattebetalarna.

Jag har valt att inte länka till något av det jag skriver om i texten, men vill du läsa vad Karin Ekman skrev om Ebba Busch är det lätt att googla fram. Och hyllningsfilmen till de gröna riskkapitalisterna ligger fortfarande kvar på SVT Play.

Bild: TV-huset i Stockholm (Foto: AleWi, Wikimedia Commons)