På ett nästan förstulet sätt, liksom för att inte väcka uppmärksamhet, verkar det som om Tidöregeringen och dess medhjälparparti nu så här fem i tolv, det vill säga kort före riksdagsvalet, börjat strama upp sig i invandringspolitiken. Migrationsminister har gått i bräschen för så kallade tonårsutvisningar och blivit vederbörligen utskälld för det. Bara häromdagen kom finansminister Svantesson med en drös bidragsförsämringar som ska drabba nyanlända från nästa år. Efter ankomsten får dessa vänta i fem år med att få föräldrapenning, barnbidrag, sjukersättning, bostadstillägg och ett halvdussin andra bidrag som hittills utgått från dag ett (eller till och med retroaktivt såsom föräldrapenning avseende tid i hemlandet före ankomsten till Sverige).

Migrationspolitiken är svår att tolka. Man vet inte vad regeringen verkligen vill. Det beror troligen på att den inte törs tala klarspråk. Det kan hända att det under Tidöpartiernas första tre regeringsår funnits något slags underförstådd överenskommelse om att gå folkviljan till mötes genom att försvåra invandringen till Sverige men att inte öppet erkänna detta för att inte reta upp liberalerna som gjort det till en hjärtepunkt att inte på något sätt tillfredsställa sverigedemokraterna. Konsekvensen har blivit att regeringen för liberalernas skull liksom försökt smyga på folket just en sådan politik som folket vill ha. Att regeringen på upploppet mot valet eventuellt har släppt sina politiskt korrekta hämningar mot en mer rakryggat populistisk migrationsförklaring skulle kunna ha en förklaring i att liberalerna i vilket fall som helst kommer att åka ur riksdagen vilket gör att det inte finns någon anledning att hålla dem på gott humör.

Regeringarnas, vare sig de är höger eller vänster, vacklande hållning i migrationsfrågan har pågått hela detta sekel. Jag bad Chat att analysera regeringarnas vankelmod. Han kom fram till följande:

Övergripande slutsats

• Sverige har haft en cyklisk process: perioder med relativt öppna regler → perioder med åtstramning när inflödet varit högt.
• Stramningar minskar inflöde, men möter alltid politisk, juridisk och social kritik, särskilt när barn och familjer drabbas.
• Effekt på faktisk invandring syns tydligt efter 2015 och 2016, då både antalet asylsökande och beviljade uppehållstillstånd minskade kraftigt.

Det normala mönstret tycks alltså vara att regeringarna oavsett politisk färg försökt smyga på medborgarna den sortens politik som medborgarna vill ha men att dessa initiativ motarbetats och ofta förintats av väldiga protester inte minst från journalistkårens sida. Minns du kampanjerna för de ensamkommande barnen, minns du upprördheten över de apatiska barnen?

Frågan kompliceras av att det saknas ordning på begreppen i debatten. Egentligen vill vi veta hur många kulturfrämmande och jämförelsevis högkriminella element som kommer till Sverige för att sedan försöka utveckla metoder att begränsa inflödet av just sådana personer. Detta går självklart emot den statliga svenska värdegrunden.

Så vad gör vi? Vi räknar exempelvis de asylsökande, vi räknar mottagarna av olika slags uppehållstillstånd, vi räknar antalet nya medborgarskap utan att tänka på att det kan medföra dubbelräkning eftersom medborgarskap tilldelas folk som redan har uppehållstillstånd. Sedan är det många som ut- eller återvandrar. Jag bad Chat räkna ut den årliga nettoinvandringen. Den framgår av grafen ovan som dock måste tas med en nypa salt eftersom man inte vet hur många av utvandrarna som Sverige gärna blir av med och hur många som vi helst hade velat ha kvar.

Den stora frågan är om regeringarnas ständiga villrådighet numera tagit slut. Är åtstramningarna uppriktigt menade den här gången? De politiskt korrekta grupperingar som utvecklat och försvarat den traditionella ”öppna era hjärtan”-ansatsen har tveklöst mycket kraft kvar som de ännu inte mobiliserat för att kasta in i striden. Det ser ut som om de håller på att förbereda sig. Exempelvis hade Dagens Nyheter häromdagen en debattartikel av två migrationsforskare, en från Göteborgs universitet och en från Södertörns högskola, där en strategi för aktivistkampen för fortsatt invandring presenterades. (Vi har alltså statsfinansierade forskare som i landets främsta tidning lägger fram en plan för hur regeringen med kraft kan motarbetas.) Här är några av tipsen som visas fram under den militanta rubriken Att demonstrera vid tangentbordet duger inte:

Tydliga frontfigurer. 2004–2005 var ärkebiskop KG Hammar en samlande röst med moralisk tyngd som ledde protesterna. 2016–2017 bar ungdomar med egen erfarenhet av att fly undan förtryck i Afghanistanrörelsen. Karisma och legitimitet i offentligheten spelar roll när opinion ska flyttas och makthavare ska lyssna.

Etablerade organisationer med befintlig infrastruktur. 2004–2005 kanaliserades protesterna genom Svenska kyrkan och andra trossamfund såväl som genom ett brett nätverk av civilsamhällesorganisationer.

Ett humanistiskt budskap. 2004–2005 handlade kravet om amnesti för barnfamiljer och andra som bott länge i Sverige. Argumentationen vilade på medmänsklighet och på kritik mot ett ineffektivt och illa fungerande system, där Utlänningsnämnden fick stå som syndabock. 

Blocköverskridande politiskt tryck. När mindre riksdagspartier enas och pressar de större förändras maktbalansen i riksdagen och inom regeringen. 

Uthållighet. Den folkliga mobiliseringen 2004–2005 pågick i över ett år. 2016–2017 användes en rad strategier parallellt och under lång tid. Politisk förändring kräver att politiker, organisationer och enskilda orkar hålla frågan levande och fortsätter att komma med kreativa politiska lösningar. 

Temat är Upp till kamp!