Att det i stort sett står samma sak i alla mina krönikor sedan femton år beror på att min tankeverksamhet stannade där och sedan dess inte lyckats gör några avgörande framsteg. Jag upptäcker bara nya varianter av samma grundfel.

Grundfelet är att folk inte besvärar sig med att tänka. Det beror nog inte, eller i varje fall inte bara, på att de saknar tankeförmåga eller ens på att det skulle vara så särskilt svårt att tänka – man kommer långt bara man öppnar ögonen – utan på att samhället, till vilket även ens vänner räknas, ofta inte uppskattar privat tankeverksamhet som utövas i skymundan bakom ryggen på andra människor.

Filosofen Schopenhauer sa, som jag tolkar honom, att varje uttalande som inte är en plattityd, det vill säga är så innehållslöst eller konventionellt att det slinker förbi utan att egentligen noteras, regelmässigt uppfattas som förolämpningar av omvärlden, desto mer ju dummare lyssnarna är. Förolämpningen ligger i att utlåtanden utanför den så kallade lådan kastar in främmande föremål i ett etablerat tankemaskineri som då hotar att börja gnissla av obehag. Människor som vill undvika att väcka avoga känslor avstår därför från att fälla kommentarer som kan misstänkas innehålla nytänkta eller på annat sätt avvikande och därmed stötande uppfattningar.

Schopenhauer hävdar mycket riktigt att socialt umgänge hotar att förstöra hjärnan hos begåvade människor vilket inte beror på själva ansträngningen, utan på att en sådan människa till varje pris måste lägga band på sig själv i sällskapslivet. När jag läser Schopenhauer kommer jag att tänka på figurerna hos baron Münchhausen som hittade på tricks för att inte förstöras av sina märkvärdiga gåvor, till exempel Löparen, som måste ha kanonkulor fastbundna på fötterna för att inte tappa kontrollen över sin framfart, och Höraren, som måste ha öronskydd för att inte få trumhinnorna spräckta av dånet av gräset som växer på en kilometers avstånd.

Annat än för de ytligaste människor blir umgänget med andra, särskilt om det sker i stora mingel, således själsligt nedbrytande. Folk som har något förnuft, menar filosofen, flyr in i underhållning typ teater och konserter för att slippa utsättas för det normala och väluppfostrade sociala pladdret: ”Det är i huvudsak på grund av denna inre själsliga tomhet som folk söker nöjen och underhållning av alla tänkbara slag som bara leder till övermod och sedan elände.”

För att stå ut i en värld av idioter måste man tydligt uppvisa att man lider av tristess för att inte drabbas av idioternas vrede. Man kan förstås hantera besvärliga situationer genom att supa sig milt berusad eftersom en lagom grad av onykterhet i sociala sammanhang kan ursäkta det mesta.

Fast egentligen behöver jag nog inte ta till Schopenhauer för att hitta skäl till att jag sedan femton år varje dag kommer med i stort sett samma budskap. Jag tror att detta är ett allmänt öde för alla som skriver, målar, musicerar, forskar eller strävar efter att bli världsbäst i skidor. Det finns inget annat än att gneta på i den sysselsättning där man inbillar sig att man har något att komma med. Tänk på att Mozarts musikstycken låter i stort sett likadana allihop.