En av mina käraste käpphästar nänns jag knappt ta ut på manegen till allmänt beskådande eftersom jag har förevisat honom så många gånger tidigare att både publiken och hästen själv möjligen hunnit tröttna. Käpphästen är min fasta föreställning att den överlägset starkaste kraften i vårt land, staten, är en omsättningsmaximerande byråkrati under ledning av ett politikervälde med miljontals anställda i sina olika myndigheter och övriga apparater.

De styr oss och nationens öden med samma metod som filosofen Hegels Världsande, nämligen genom att inge människorna sådana tankar att de frivilligt – och utan att själva begripa sin roll – förverkligar den utveckling som Världsanden haft i tankarna. Till exempel gjorde Världsanden Napoleon till sitt omedvetna verktyg för att i hela Europa med vapnens kraft sprida sina (andens, alltså) moderna idéer om lag och medborgarskap med mera.

Om det fanns något gemensamt hos de idéer som Hegels ande genom historien har ingivit människorna har jag inte blivit klok på. Men vår tids politikervälde har ett oföränderligt grundbudskap. Det är att människorna är svaga och ständigt utsatta för nya faror och andra utmaningar samt att politikerväldet hela tiden med sin alltid topptrimmade socialstat står redo att ingripa till människornas beskydd.

För att denna vidunderliga apparat ska kunna tillfredsställa sina lustar efter omsättningsmaximering måste systemet hela tiden tillföras nya faror och orosmoment eller andra problem som kräver nya myndigheter och nya lagar för att kunna bekämpas.  

Man inser direkt att den utdragna flyktingvåg som drabbat oss sedan sekelskiftet passar in i detta mönster. Det var visserligen inte skattebetalarna själva som led av någon särskild svaghet men deras medkänsla med andra stackare har gjort samma tjänst. Sedan kom klimatpolitiken som numera tycks ebba ut eller i varje fall försvagas. Dess grund har varit människornas inte sällan hysteriska men i huvudsak oberättigade oro för jordens dramatiska undergång genom översvämningar och skogsbränder.

Politikerväldet är ständigt på spaning efter problem som den med hjälp av nya lagar, myndigheter och specialistfunktionärer kan ägna sig åt att åtgärda. En ganska ny företeelse som nominerats till en möjlig toppnotering som internationell orosanledning är den artificiella intelligensen. I en ny rapport från den amerikanska senatens utskott för hälsa, utbildning och arbete förklaras att AI ”kan ersätta nästan 100 miljoner jobb under de kommande tio åren, inklusive 89 % av snabbmats- och diskarbetare, 64 % av revisorer och 47 % av lastbilschaufförer”. Bankirfirman Goldman Sachs rapporterar att ”ungefär två tredjedelar” av alla amerikanska jobb är ”exponerade för någon grad av automatisering genom AI” och att de flesta av dessa ”har en betydande andel av sin arbetskraft (25%–50%) som kan ersättas” av AI.

Här kan politikerna, och inte bara de svenska, få något att sätta tänderna i. Arbetsmarknadspolitik är en favorit i alla välfärdstater. The Wall Street Journal rapporterar från den amerikanska kongressen:

[Ett antal senatorer] vill kräva att företag rapporterar alla AI-relaterade uppsägningar, förmodligen med syftet att lägga på straffskatter. Senator Bernie Sanders (I., Vt.) förespråkar en ”robotskatt” på företag som ersätter arbetare med AI – en idé som stöds av Bill Gates, bland andra politiskt engagerade miljardärer. Förslag finns i överflöd för att öka finansieringen av omskolningsprogram – trots dessas bedrövliga misslyckande. Räkna med fler insatser i takt med att prognoserna blir mer dystra.

Att sådan politik är utsiktslös och kontraproduktiv borde vi veta vid det här laget. Det är inte första gången som revolutionerande tekniska förändringar inledningsvis motarbetas på grund av oro för arbetslöshet och sedan accepteras som självklarheter för att de ökat produktiviteten, höjt lönerna och gjort livet bekvämare samtidigt som de friställda arbetarna fått nya och bättre jobb. Det handlar, med ekonomen Schumpeters kända uttryck, om kreativ förstörelse.

Den första rörelse, vad jag känner till, som på allvar tog itu med de tekniska framstegen i syfte att krossa dem och bevara de gammaldags, lågproduktiva jobben var de engelska ludditerna, som i början av 1800-talet förstörde arbetssparande och effektiva vävstolar. (Chat säger att det inte var ludditerna som slängde träskor i maskinerna utan franska arbetare långt senare. Ludditerna använde hammare och yxor.)

Det som skiljer vår tid från det tidiga 1800-talet är inte minst statens inställning. På ludditernas tid ställde sig staten otvetydigt och brutalt på väveriägarnas sida. Det blev dödsstraff för brottet att förstöra vävstolar. Militär kallades fram för att få stopp vandaliseringen av maskinerna. Men numera har den avgörande makten över de mest utvecklade länderna övertagits av respektive politikervälden från forna tiders härskande kapitalister. Därmed styrs länderna inte längre av kapitalisternas profitbegär utan av de politiska apparaternas omsättningsmaximering. Därför strävar vår tids makthavare efter att överlämna problemet till reglering och insatser från olika välfärdsbyråkratier. Detta kan mycket väl få stopp på, eller avsevärt bromsa, en utveckling som vi av tidigare erfarenheter borde ha lärt oss att bejaka.