Grafen visar utvecklingen av svenska femtonåringars läsförståelse över tid enligt något poängsystem som OECD:s pedagogikstudie Pisa har uppfunnit. Ungdomarna begriper numera ungefär fem procent mindre av vad de läser än för tjugo år sedan. Det skulle kunna betyda att de om 400 år inte förstår någonting alls, men det tänker jag just nu inte oroa mig för. In the long run we are all dead, sa ekonomen Keynes.

Däremot så får det mig att fundera på min egen läsförståelse eftersom jag ibland inte tänker på att tidningsartiklar troligen är skrivna för att skummas av folk som ställer mycket låga krav på egen förståelse. Jag, som för det mesta är lika nyfiket förvirrad som Astrid Lindgrens rumpnissar, fastnar lätt i tidningsartiklar och frågar mig voffo di gör på dette viset när de till exempel inte kan skilja på ”de” och ”dem” eller ”hans” och ”sin”, kort sagt när de anlägger retliga små tuvor som kan stjälpa hela lass.

I gårdagens morgontidningen hängde jag exempelvis upp mig på följande retliga mening:

Individer är rimligen bättre bärare av idéer och konkreta lösningar än abstrakta politiska konstruktioner.

Jag skulle säga att det är en typiskt flertydig debattartikelsmening med intellektuella ambitioner. Att avkoda en sådan är ungefär som att analysera ett knivigt schackproblem på knep- och knåpsidan. Betyder det att individer är bättre på att bära idéer än på att bära abstrakta politiska konstruktioner? Om så vore, vad skulle det då betyda? Vad är förresten en abstrakt politisk konstruktion?

Om jag varit en femtonåring på Pisa-test och hakat upp mig som jag faktiskt gjorde hade det antagligen slutat med noll poäng i läsförståelse för mig. Men som morgontidningsläsande pensionär hade jag hur mycket tid som helst. Till slut kunde jag tolka den luriga texten. Abstrakt politisk konstruktion betydde i det här fallet ett politiskt parti. Tesen var att individer är bättre på att driva politik än partier. Det hela var en plädoajé för personval (vilket i och för sig tilltalar mig).

Av denna och många snarlika erfarenheter har jag dragit slutsatsen att läsförståelse är en mycket svårtillgänglig färdighet. Till detta kommer ett komplicerande förhållande, nämligen att de texter varmed Pisa testar femtonåringarnas läsförmåga rimligtvis, i jämförelse med artiklar presenteras för oss normala tidningsprenumeranter, är grammatiskt och pedagogiskt superpimpade skriftstycken som redan passerat åtskilliga språkvårdares stränga blick.

Det är lätt att föreställa sig vilken ångest femtonåringarna måste uppleva när de förpassas från sitt av Skolverket förlovade land av rensade, rättstavade och grammatiskt korrekta texter till den urskog av ogenomtänkt material som presenteras av dagspressen. Jag vet vad som händer och samma sak tycks hända i hela världen. Barnen slutar att läsa. Engelska The Guardian skriver:

Läsglädjen bland barn och unga i Storbritannien har sjunkit till sin lägsta nivå på två decennier, med nedgången särskilt tydlig bland tonårspojkar, enligt ny forskning.

Och då har jag inte ens nämnt de extra snubbeltrådar för förståelsen som pressen slänger in i nyhetsförmedling genom att förvandla viktiga sakfrågor till utslag av partipolitiskt käbbel. En säkerhetspolitiskt betydelsefull sak är om Sverige får lika mycket skydd av den europeiska säkerhetsklausulen 42.7 som av Natos artikel 5. Båda säger ungefär att länder, om de vill, ska hjälpa varandra vid fiendeangrepp. I verkligheten är frågan om vi kan lita lika mycket på EU som på USA om nu USA drar sig tillbaka. Jag kan inte tänka mig att EU skulle ha kraften och viljan att försvara Sverige mot Putin om USA och därmed Nato föll ifrån. Men i gårdagens morgontidning gjorde en krönikör detta till en inrikespolitisk röd linje mellan sverigedemokraterna och moderaterna. Vad respektive part tyckte och varför fick man inte reda på.