Kirunabon Erik Lidström, 61, är en av de lärdaste och skarpaste tänkarna jag träffat på. Han borde vara universitetsprofessor i astronomi eller pedagogik eller statskunskap eller något annat av sina favoritämnen men troligen är han för egensinnig och rätlinjig för det. Han har skrivit böcker om demokrati, om utbildning, om evolutionen och samhällsordningen. Nu har han manus till en ny, tjock bok om ”Den sanna liberalismen och strävan efter lycka för alla” som jag fått förmånen att titta på.

Även människor som, liksom jag, gärna inbillar sig att de vet allt kan få täta aha-upplevelser av Eriks inte alltid lättgenomträngliga texter. I ett kapitel av den nya boken tar han itu med de mänskliga rättigheterna. De förekommer i två varianter, den anglosaxiska uppfattningen som genomsyrar exempelvis den amerikanska konstitutionen, samt det synsätt som ligger till grund för den franska revolutionens ”Deklaration om människans och medborgarens rättigheter”.

De förra omfattar sådant som äganderätt, yttrandefrihet och näringsfrihet. De senare, enligt 1793 års version av deklarationen, innehåller formuleringar som i längden leder till bostadsbidrag, sjukersättning och föräldrapeng. I artikel 21 lanseras alltså välfärdsstaten: ”Det offentliga understödet är en helig skuld. Samhället är skyldigt att försörja olyckliga medborgare.”

Erik gillar de förra och argumenterar ivrigt mot de senare. Jag tror att det beror på att han är mycket liberal i bemärkelsen frihetsälskare. När han får mig att inse att de förra handlar om att skydda medborgaren från överheten, medan de senare är till för att skydda överheten från folket, så får jag en aha-upplevelse. Den franska revolutionen förvandlades hastigt till ett tyranni eftersom de rättigheter som delades ut av överheten var villkorliga och kunde tas tillbaka om överheten så ville vilket inskärpte medborgarnas underkastelse. I USA var det annorlunda ty de rättigheter konstitutionen garanterar ska inte säkerställa att överheten delar med sig av något överflöd utan bara att den inte lägger sig i medborgarens liv och ansträngningar.

Ännu mer aha upplever jag när Erik förklarar den sociologiska bakgrunden till de internationella skillnaderna mellan de två rättighetsmodellerna. I Frankrike rådde före revolutionen kunglig absolutism vilket medförde stark centralisering av all makt. Parisbyråkratin bestämde allt. Det fanns inga förmedlande länkar nedåt i samhällshierarkin där regionala och lokala intressen kunde modifiera centralmaktens beslut. Denna typ av maktutövning gjorde statsapparaten stel och otymplig och otjänlig för sin uppgift att styra landet.

I och med revolutionen fick i stället ett annat socialt skikt kontroll över makten, nämligen ”les philosophes”, sådana som Voltaire, Diderot, Rousseau och Condorcet. De hade tidigare ägnat livet åt att tänka djupa tankar och ansåg att de begrep bättre än vanligt folk hur vanligt folk borde leva och hade i och med revolutionen fått makten att sätta sina idéer i verket. Men eftersom de inte hade några erfarenheter av praktiskt liv och ledarskap gick det alltså åt pipan.

Den anglosaxiska modellen för samhällsadministration var helt annorlunda. Den hade vuxit fram sedan 1200-talets Magna Charta. Den handlade inte, som i Frankrike, om att en okänslig centralmakt med all kraft skulle driva igenom sina ofta ogenomtänkta beslut, utan om ett ständigt debatterande och parlamenterande i olika mer eller mindre representativa organ. Av detta uppstod en allmänt spridd benägenhet att göra kompromisser och komma överens (vilket inte hindrade att England fick sin ärorika revolution och USA sitt uppror mot sin kolonialmakt).

Intellektuella och intelligenta människor fanns förstås även i de anglofona länderna, men sådana upplysningstänkare som Adam Smith, Edmund Burke, David Hume, Adam Ferguson och framför allt de amerikanska grundlagsfäderna var inte liksom sina franska motsvarigheter isolerade från praktisk medverkan i respektive länders styrning. De hade inte de franska filosofernas bergfasta övertygelse att de visste bättre och deras idéer därför borde härska över folket. Den amerikanska konstitutionen är i stället inriktad på att värna befolkningen för översitteri hos stat och myndigheter. Med tanke på detta kan det vara lättare att förstå varför exempelvis den amerikanske vicepresidenten Vance anser att europeiska politiker, som anammat gamla franska synsätt, inte respekterar demokratins grundprinciper, såsom oinskränkt yttrandefrihet, när EU försöker införa mediacensur mot vad organisationen kallar desinformation och hatretorik.