Målaren van Gogh var specialist på att måla solrosor som upprepades i olika perspektiv. Kanske övade han sig för att till slut komma fram till den ultimata solrosen. Han var tokig även på andra sätt. Han skar av sig ett öra och överlämnade det invirat i en duk till en bordellarbeterska.

Även om jag inte skurit av mig något öra och ej heller planerat någon sådan operation kan jag känna igen mig i van Goghs maniska drag att nästan hela tiden koncentrera sig på sitt huvudgebiet som i hans fall således var solrosorna. Jag har skrivit en krönika om dagen i tolv år och de flesta har handlat om samma sak i olika perspektiv, nämligen politikerväldet och den byråkratiska välfärdsapparaten samt hur dessa gradvis präglat samhällets dominerande självbild.

Av en händelse fick jag nyligen en socialdemokratisk bok från 1990 i min hand. Den inspirerade mig till ett nytt synsätt på min solros. Boken var utgiven av Svenska Kommunalarbetareförbundet och består av ett antal uppsatser om socialdemokratins historia som skrivits till ett seminarium som kommunalarbetarna gav förre finansministern Gunnar Sträng (bilden) som gåva på åttioårsdagen.

Jag fastnade särskilt vid en uppsats av en Anders L. Johansson som enligt ChatGPT troligen var historiker och skribent eller möjligen något annat slags textförfattare med samma namn. I vilket fall som helst verkade Johansson rätt förnuftig även om han när uppsatsen skrevs, för snart fyrtio år sedan, liksom nästan alla andra levde kvar i en värld där samhällslivet och politiken uppfattades som en ständigt pågående kamp mellan socialister och borgare, mellan vänster och höger, mellan Norra Bantorget och Blasieholmen, det vill säga mellan LO och Svenska Arbetsgivareföreningen. Johansson beskriver den moderna svenska historien, det vill säga tiden sedan allmän rösträtt införts och det socialdemokratiska partiet fått praktiskt taget monopol på regeringsmakten, som en strid om staten. Den av de två parterna som kontrollerade staten var herre på täppan.

Socialdemokratins mål och livsverk, säger Johansson, var att inrätta en världsunik välfärdsstat. Detta blev åtminstone tillfälligt möjligt därför att den svenska ekonomin stod oförstörd efter andra världskriget och Sverige därmed, tills de andra länderna hunnit ikapp, kunde leverera sådant som de utbombade krigsländerna behövde för sin återuppbyggnad. Sverige kunde på grund av det stora ekonomiska överskottet, fortsätter Johansson, hålla avsevärt högre skatter än andra länder och använda alla dessa extra pengar till att bygga och underhålla ett överlägset välfärdssystem.

Johansson är mycket stolt över välfärdssystemet som han – och där bör man kanske ge honom viss rätt – ansåg vara socialdemokratins skapelse. Men när han år 1990 skriver sin text har Sverige inte längre kvar sin unika fördel i form av en oskadd produktionsapparat. Han oroar sig för att skattekonkurrensen från utlandet ska tvinga oss att sänka skatterna och som en följd av detta skala ned välfärdssystemet:

All ekonomisk kunskap talar för att vi måste ner till skattenivåer som är jämförbara med övriga Europa. Eftersom välfärdens främsta finansieringskälla är just skatterna, kommer denna anpassningsprocess att innebära stora hot mot vår välfärdsmodell och dess kostnadsstruktur. Därmed inte sagt att det finns någon ekonomisk lagbundenhet som kommer att tvinga fram en total eller ens omfattande nedmontering av den svenska välfärden. Mycket av problemen kan lösas med en framgångsrik rationaliserings- och effektiviseringspolitik av den offentliga sektorn.

Johansson är dock inte så säker på att socialdemokratin ska kunna lösa problemen:

Emellertid återstår att se om socialdemokratin och arbetarrörelsen framöver kommer att få det väljarstöd och de mandat som fordras för att arbetarrörelsen skall mäkta med att förnya sitt livsverk – den svenska välfärdsmodellen. Den raserade maktdelningen, hoten mot tillväxtideologin, den svaga tillväxten och det nya konkurrenskraftiga Europa ger sannerligen ingen ljus framtidsbild. Ty i den finns intet av de tursamma och privilegierade omständigheter som efterkrigstidens välfärdspolitik kunde byggas på; numera tycks allt hänga på den politiska skickligheten.

Pyttsan! skulle jag säga. Om välfärden varit socialdemokraternas eget projekt som de kunde rationalisera och effektivisera efter behag – kort sagt om socialdemokraterna hade haft kontroll över utvecklingen inom välfärdsstaten – så hade vi inte behövt bekymra oss. Men välfärdsstaten är inte längre den lydiga knähund som socialdemokraterna en gång må ha trott sig föda fram. I stället har den med tiden utvecklats till en rytande, ständigt hungrande best som inga politiska partier rår på. Besten måste alltid måste försörjas med ökande anslag. Miljontals offer för tillvarons orättvisor ska omhändertas av minst lika många skötare och administratörer. Det välfärdsindustriella komplexet har inte någon särskild ideologi, varken socialdemokratisk eller något annat. Det vill bara ha mer pengar. Det ryter ilsket om någon föreslår rationaliserings- och effektiviseringspolitik och kräver i stället rejäla budgethöjningar.