För ett par dagar sedan grep tysk polis fem män som tros ha planerat en islamistisk terrorattack mot en julmarknad i Bayern. Någon dag senare begicks som bekant ett bestialiskt massmord på chanukka-firande judar i Sidney. Även i detta fall talar allt för att gärningsmännen var islamister med IS-kopplingar. Trots detta, och trots att islamistisk terror sedan decennier är ett välbekant fenomen i hela västvärlden, behandlas själva grundorsaken fortfarande som ”elefanten i rummet”, alltså något alla ser, men få vågar tala klarspråk om.

Flertalet ledande svenska politiker och så gott som samtliga etablerade proffstyckare har kommenterat det vidriga dådet i Sidney. Alla fördömer förstås det inträffade. Men ytterst få har mod nog att beröra själva grundorsaken. De som i någon mån försöker, formulerar sig ytterst försiktigt. Gaza-kriget antyds vara en tänkbar förklaring. Möjligen nämner man ”religiös extremism” eller ”radikalisering”. Men inte mer än så.

Man talar om terrorism, judehat och generellt hat mot hela västvärlden, som om det är fråga om något slags naturkrafter som uppstår ur intet. Man säger att ett terrordåd begåtts och att antisemitismen ökar. Men man talar ogärna om vem som begått terrordådet eller varför antisemitismen ökar. Aktörerna och deras drivkrafter förblir höljda i dunkel.

Roten till det onda är i detta fall – precis som i många andra terrordåd, och precis som i fråga om en mängd sociala problem i såväl Sverige som andra västländer – islam. Nej, inte ”våldsbejakande islamism”, ”muslimsk fundamentalism” eller någon annan specificering som får våldet och terrorismen att framstå som en anomali. Problemet är själva islam.

Det finns nämligen ingen tydlig gräns mellan de tolkningar av islam som brukar beskrivas som extrema – fundamentalism, salafism, våldsbejakande islamism osv. – och det som brukar beskrivas som ”moderat islam”.

Det finns mig veterligen inga muslimska organisationer och inga framträdande religiösa ledare inom islam som tydligt står upp för det vi i västvärlden betraktar som basala mänskliga rättigheter, t.ex. demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet (vilket naturligtvis även innefattar rätten att kritisera islam, och rätten för muslimer att avsäga sig sin tro/konvertera), jämställdhet mellan könen, HBTQ-personers rätt att leva i enlighet med sin sexuella läggning etc.

Det finns inte heller, såvitt jag vet, några muslimska organisationer eller tongivande religiösa auktoriteter som förespråkar modernisering/reformering av islam, och tar avstånd från bokstavstrogna tolkningar av allt som står i Koranen (exempelvis explicita uppmaningar att döda judar).

En tydlig fingervisning om att våldsbejakande attityder och judehat inte bara frodas bland extremister, utan är allmänt utbrett bland vanliga ”mainstream-muslimer,” är det faktum att terrordådet i Sidney hyllas av muslimer både i arabvärlden och i Sverige. Sofie Löwenmark och Lars Jonson på webbsajten Doku skriver:

”I Al-Jazeera, Al-Arabiya och annan arabisk media fylldes kommentarsfälten med stöd för terrorattacken och hån mot de judiska offren. Redan efter en kort tid hade hundratals personer lovordat attacken med religiösa uttryck om att Allah är störst och välsigna och hedra gärningsmännen. Andra skriver att judar inte ska gå säkra någonstans på jorden och att de alla får räkna med att straffas för det som hänt i Gaza. Läsarkommentarerna på svensk-arabiska medieplattformar som SWED24 och Alkompis, och i svenska pro-palestinska grupper, följer samma mönster. Flera tar tydligt och oreserverat avstånd från attacken men många uttrycker sig på motsatt sätt.”

Så länge man inom islam inte förmår dra en tydlig gräns mellan fundamentalism/islamism och s.k. moderat islam, så länge man inte står upp för grundläggande mänskliga rättigheter, och så länge hat mot judar accepteras som en del av religionen, så kan man inte hävda att ett litet fåtal extremister bär skulden för terrordåd som det som begicks i Sidney.

Nej, det är själva religionen islam som är problemet. Det är hög tid att vi talar klarspråk om detta.

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund, bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.