Debattkonsten har två alternativa huvudstilar. Den ena är att säga vad man tycker och sedan förklara varför man har rätt. Den andra är framföra sin egen tolkning av vad motståndaren hävdar och sedan säga att det är fel. Den andra stilen försöker jag undvika, utom när jag ska vara polemisk varvid slag under bältet är tillåtna. Men om debattmotståndaren faktiskt har något att säga, vilket då och då förekommer, så är det orättvist att argumentera mot den nidbild man själv skapat av motståndarens uppfattningar.

Mina intellektuella motståndare – varav en del faktiskt går att prata med även om de har fel – är de som kallas politiskt korrekta eller woke-vänster och som fylkas på redaktionerna på statsmedia, i ledningen för svenska kyrkan och bland skribenterna på Dagens Nyheter.

En av dem som heter Werner skrev nyligen en kulturartikel i Svenska Dagbladet om den fruktansvärda katastrof med ”luftkonditionerade vardagsrum och mat i överflöd” i vilken i vi lever. (Svenskans pk-ister är likadana som DN:s.) Rubriken är Krossa framsteget. Dags att inse att vi redan lever mitt i katastrofen.  För detta ska alla vi människor, vars artiklar aldrig publiceras i kulturella debattsammanhang, ha kritik ty vi ”flyger, äter kött, och konsumerar snabbmode”. Det kunde gälla mig även om jag inte vet vad som menas med snabbmode.

Med hjälp av en slovensk motsvarande intellektuell – som heter Zizek fast det ska vara nedåtriktade vinklar ovanpå zetana – skruvar Werner upp detta etablerade PK-tänkande till en ny, nihilistisk nivå som förvandlar gängse wokism till sin motsats. Hittills har PK-isterna, säger Werner och kanske Zizek, nöjt sig med att kämpa för samhällsförnyelse som i alla fall låter nästan trovärdig. ”Lösningar” på samtidens katastrofer såsom ”återvinning samt cirkulär ekonomi” förklaras nu i stället vara ”ohållbara löften som i bästa fall bara saktar ner processen mot klimatkollaps”. Detta är, om det inte bara visar sig vara ett infall i Werners och Zizeks hjärnor utan en tanke som är mer spridd i deras kretsar av samhällsförbättrare, något av en revolution. Nu duger inte längre de lösningar som de under decennier har försökt pådyvla medborgarna. Nu räcker det inte med själva fundamentet i klimatpolitiken som är att totalomvandla vårt sätt att producera och konsumera. Nu är det nämligen inte längre möjligt att göra något alls för att rädda mänskligheten. Så länge du tror att ”världen kommer att lösa sig” är du ”fast i systemet”. Du måste ”inse – och acceptera – att vi redan lever mitt i katastrofen”.

Som ett föredöme för oss alla framhåller Werner den berömda författarinnan Gun-Britt Sundström som låtit allt hopp fara. (Jag träffade Gun-Britt för femtio år sedan i Afrika. Hon slog mig som en mild och kristen tänkare med ett påtagligt drag av Lilla My.) Werner återger ett citat från Sundström: ”Att världen går under, det är inte inte någon förbättring”, säger hon. Det måste vara en redigeringsmiss men likafullt anar man situationens allvar. Sundström säger att Werner får hitta på något att hoppas på ”för [hon själv] kan det inte”.

Den totala modlösheten har tydligen gripit PK-isterna. Nihilismen härskar eftersom allt är omöjligt. Märkvärdigt nog ser Werner dock hopp i alltings omöjlighet ”ty det är först när vi inser att katastrofen är här som vi kan börja arbeta för att ändra sakernas tillstånd”.

Vad är det för ett nytt tillstånd han har i sinnet? Jag tror att det är sådana nihilister, förnekare och anarkister som historiskt sett bereder vägen för… ja, du vet det där otäcka med tandborstmustasch som renderar minuspoäng om man är den förste som i en meningsyttring påpekar faran.