Socialism kan vara nästan vad som helst men jag tror att det enda gemensamma draget i alla socialistiska system är att beslut om samhället fattas av centralt placerade makthavare. Jag tänker på sådana som Stalin, Castro, Tito, Honecker, Hitler och Mao Zedong.

Redan detta enkla påstående är emellertid kontroversiellt eftersom det för det mesta är tabubelagt att jämställa Hitler och Mao Zedong. Den förstnämnde var nazist och dessutom så högerextrem som det går medan den sistnämnde var kommunist och så vänsterextrem som det går. Varför vårt samhälle är så noga med att upprätthålla en skarp distinktion mellan höger och vänster är inte självklart. För den som råkar ut för endera är det inte så mycket skillnad på en kommunistisk kula i nacken och en nazistisk galge med hamprep.

Av sådana skäl menar jag att hela den hos oss normala politiska diskurs som gör ett stort nummer av skillnaderna mellan vänster och höger, mellan kommunism eller socialism och nazism eller fascism, till stor del saknar substans. Det finns helt enkelt inte, påstår jag, någon särskilt stora skillnader mellan den ena och den andra om man bortser från ordval och högtidsfloskler (”vi ska befria mänskligheten från elände genom att kasta kapitalismens förtryck på historiens sophög” eller ”vår nation är förutbestämd att bli ett tusenårsrike” eller ”nu ska vi äntligen höja lönerna för äldreomsorgspersonalen”).

Den relevanta axeln vid bedömningen av ett statsskick är därför inte den horisontella, som påstår sig skilja höger från vänster, utan den vertikala som skiljer människorna hierarkiskt i dem där uppe och dem där nere. Därför är den relevanta politiska analysen inte den som i vårt land är gängse, nämligen att det viktigaste för folk i allmänhet är om figurer som definierar sig åt höger eller åt vänster ska styra. Den relevanta är i stället på vilken höjd av den vertikala masten som makten i samhället ska fästas.

Till skillnad från för hundra år sedan, när politiken verkligen handlade om att placera makt längs höger/vänster-skalan och kapitalister ställdes mot arbetare, till exempel i frågan om huruvida strejker borde förbjudas, handlar nutidens politik, bakom fraserna i partiledardebatterna, om det är samhällets toppar eller vanligt folk ska bestämma i de intima familjeärenden som utgör livet, exempelvis vilken av föräldrarna som ska ha rätt att ta ut föräldrapenning och om myndigheterna ska ha fri tillgång till vår e-post.

Vi borde därför sluta prata om höger och vänster. I praktiken är det ingen skillnad på dem. Båda gillar EU. Ingen klagade på att Sverige på några veckor, utan att konsultera folket, beslöt att söka anslutning till Nato. Miljöpolitiken är i stort sett densamma. Inte ens i fråga om skatterna finns väsentliga skillnader.

Bland tio miljoner boende i Sverige finns emellertid ingen sådan enhetlighet. Där tycker folk olika och starkt olika. Men dessa skillnader avspeglas endast mycket svagt i höger/vänster-partierna program och uttalanden.

Vårt politiska system, framför allt partiväsendet, är föråldrat och mer eller mindre kraftlöst vilket manifesterar sig i att det kan reformera sig själv lika lite som det kan komma till rätta med svåra problem som skolan, brottsligheten och den låga ekonomiska tillväxten.

Personligen har jag kommit fram till här att vi skulle behöva mer personval eftersom demokratin handlar om att väljaren ska rösta på ett ombud som han har tillit till. Tillit kan man bara ha gentemot individer som helst ska ha telefonnummer eller i varje fall e-postadress. Demokratin handlar inte om att vi ska liströsta på ansiktslösa personer som företräder uppfattningar som formulerats av okända PR-konsulter.