Ibland frågar folk varför jag tjatar så mycket om att Sveriges huvudsakliga makthavare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (samt, indirekt, komplexets bidragsförsörjda klienter som ger systemet legitimitet och existensberättigande eftersom omsorgen om dessa personer tillåter politikerväldet att uppträda med pretentioner på att leda en humanitär stormakt).

Kan det inte duga med den traditionella bilden av maktförhållandena i Sverige enligt vilken storföretagen och de rika styr medan arbetarnas och de fattigas politiska representanter i kraft av sina politiska mandat, ehuru i underläge, anstränger sig för att motverka de strukturella sociala och ekonomiska klyftorna som den ojämlika marknadsekonomin och dess globalistiska uppdragsgivare hela tiden jobbar för att fördjupa?

Det viktigaste och banalaste skälet att byta tolkning av maktförhållandena i Sverige är att den gamla marxistiska tolkningen – att huvudmotsättningen i nationen står mellan kapitalister/borgare/höginkomsttagare/höger och arbetare/socialister/låginkomsttagare/vänster och att de förra har makten – inte längre stämmer.

Om högerkrafterna haft makten skulle de aldrig gått med på att politikerväldet la beslag på nästan halva bruttonationalprodukten. En analytisk tumregel inom samhällsvetenskaperna är att den som kapar åt sig de största pengarna faktiskt har makten (samtidigt som de, liksom politikerväldet idag, vrider händerna i förtvivlan över att de inte har mer och därför planerar skattehöjningar).

En annan analytisk tumregel är att de idéer som är i svang och hålls i respekt är sådana som passar makthavarnas intressen. De mest respekterade idéerna i vårt samhälle är de politiskt korrekta idéerna vars minsta gemensamma nämnare är att politikerna och staten behöver mer makt. Klimatomställningen är en typisk politiskt korrekt idé som förutsätter en enorm maktförskjutning från det civila samhället till politikerna. Om klimathotet är på allvar vet man inte säkert men om kapitalet varit vid makten är det osannolikt att omställningspolitiken tagit sig dagens proportioner.

Många samhälleliga företeelser ser helt olika ut om de betraktas med det ena eller det andra bakgrundsperspektivet. Ett exempel är finansieringen av politiker (som jag kom att tänka på eftersom president Biden är i färd med att försvåra privat bidragsgivning till politiker).

Om man föreställer sig att rika kapitalister har makten i samhället så kan det, med rätta som jag ser det, förefalla naturligt att försvåra för dessa att genom bidrag till politiker försöka köpa sig den politik de vill ha. Troligen är det så president Biden ser på saken. Det är förstås också mot bakgrund av den samhällstolkningen som det i Sverige finns regler mot privata bidrag till politiken. För det första har hela konceptet med privata bidrag till politiken delvis onödiggjorts genom ett generöst statligt partistöd som gör politikerna ekonomiskt oberoende av väljare och medlemmar (vilket förstås är odemokratiskt i bemärkelsen att det minskar medborgarnas inflytande över sina ombud). För det andra är det, enligt lag 2018:90, förbjudet för medborgare att ge anonyma bidrag överstigande ungefär 2 500 kronor till politiker eller partier. Detta framstår för mig som en begriplig hållning om man föreställer sig att det finns en risk att kapitalet försöker köpa politiken.

Men om man i stället föreställer sig att den huvudsakliga makthavaren i Sverige är politikerväldet så ser regelverket snarare ut som ett försök från de etablerade partiernas sida att förhindra konkurrens från nya politiker och partier med okonventionella upplägg. Medborgarna ska inte ha rätt att anonymt finansiera uppstickare annat än med obetydliga belopp.

Personligen är jag förtjust vid tanken på personval som i Storbritannien och USA och har, tillsammans med andra, skrivit en bok om hur detta skulle kunna göras i Sverige inom ramen för det svenska regelverket (Personvalsparti – bot för trötta partier). Varje kandidat skulle, precis som i USA, driva och finansiera sin egen kampanj.Då behövs det såddkapital för politiska kampanjer och det är pengar som från början inte kommer från staten utan bara kan hämtas i det civila samhället, alltså från vanliga människor. Här skulle det inte handla om att rika människor skulle muta politiker utan tvärtom att vanliga medborgare skulle betala för att konkurrensutsätta det existerande politikerväldet.